Min 13 åring vågrar gå till skolan

Det där beror ju väldigt mycket på orsaken till att barnet inte vill gå i skolan. 

Och ja, det stämmer att det inledningsvis oftast är mer problem när den ena föräldern har hand om morgonen än den andra, men det beror inte på att man är "för snäll" (om det är ångest och dålig skolmiljö som är orsaken) utan att man vågar visa sin svaghet först för de man känner sig tryggast med. 

Vårt barn började krångla med mig, så då började jag åka till jobbet tidigt för att inte vara där men efter ett tag så fick pappan samma problem. Och vi bar barnet till skolan flera gånger i tron "bara han förstår att det inte funkar att krångla så kommer han ge med sig", vilket såklart inte hände för det handlade aldrig om att inte vilja gå till skolan, han kunde inte, hela kroppen frös och skakade och han till och med kräktes flera gånger och till sist så svimmade han av all press vi satte på honom. Och först då så insåg vi att det vi gjorde med allt tvång var så fel och kunde backa ett steg och faktiskt hjälpa honom. 

Allt tvång ökade ju bara hans ångest och har gjort vägen tillbaka så mycket längre. Hur många skulle få för sig att bära en vuxen som gått in i väggen till arbetsplatsen som orsakat problemen? 

Om en man skulle skriva här att han är rädd för att han för kärleksfull mot sin fru som mår dåligt, vad skulle familjeliv svara då?

Slå inte på dig själv, du gör ditt bästa. Men ni behöver hjälp och stöd. Föräldraskapet till barn med utmanande skolgång är svår, det går inte bara att fortsätta som vanligt och som andra föräldrar gör. Men det finns mycket kunskap och andras erfarenheter att ta del av.

Ok jag korrigerar mig lite. Man SKA normalt endast begåvningstesta när det finns misstanke om IF, men ja det förekommer att det görs lite olika. Ojämnheter i begåvningen är hyfsat vanligt, iallafall så som de testas med WISC. 

Jag ser på ditt svar att du sitter på god kompetens och kännedom inom fältet och vi är överens om det du skriver. Jag är dock främst inne på att skolan först bör göra den pedagogiska utredningen. Det är deras skyldighet och i ett första skede finns det betydligt fler nycklar att hitta i den utredningen om den görs bra. Däremot tycker jag absolut det är en fördel om den sedan gås igenom tillsammans med en skolpsykolog i den mån de nu har tillgång till en sådan. Trots att lagen kräver det är variationen stor och en del skolor/kommuner anser sig inte ha råd och köper istället in tjänsten och då blir det oftast enbart utredningar de köper istället för det viktiga och värdefulla övriga arbetet.

Den pedagogiska utredningen är dessutom en förutsättning de allra flesta gånger för vidare utredningar, typ skolpsykologens, eller BUP. Tyvärr är det inte helt ovanligt att skolor duckar den bollen. Varierar hur inarbetad den är hur mycket nytta lärarna ser med den.

Jättebra att ni ska ha möte. Prio ett är som många skrivit redan, att ta reda på vad som skapar ångesten. Ibland är det jättesvårt. Mitt barn, också i åttan, vet inte själv. Skolan är bara skrämmande, jobbig och skapar ångest. Mitt barn har lätt att lära sig. Det är något i skolmiljön som hen far illa av. Med åren har vi kunnat hitta vissa grejer som är extra svåra, men jag tror att det är väldigt många saker som tillsammans blir för mycket. Mitt barn har adhd. 

Vi försökte med tvång i början men resultatet blev bara att vårt barn till sist kraschade helt och inte ens klarade att lämna hemmet en period. Efter det har vårt fokus legat på att barnet ska må så bra som möjligt och orka träffa kompisar och orka göra sånt hen tycker är roligt och mår bra av. Ingen lektion i världen är mer värd än att barnet känner sig älskat och omtyckt och har en frisk social utveckling. Skola kan man ta igen sen. Isolering under tonåren är mycket svårare att reparera, om det ens går. 

Se till att dra igång alla stödinsatser som finns och lita på att du känner ditt barn. Vi föräldrar får ofta skulden när barnen blir kvar hemma, men orsaken till att de inte går till skolan finns ofta (inte alltid!) i skolan. Det är där förändringar behöver göras. 

Att börja högstadiet är idag en enorm ökning av kravnivå för barnen. Bland annat därför många NP-svårigheter uppdagas då, i synnerhet de barn som annars är tysta, skötsamma eller presterar goda resultat.

Det är lätt att tänka att krav bara handlar om de uttalade "jag förväntar mig att du...." osv men högstadiet innebär enormt många dolda krav. Krav på färdigheter som många inte har på den nivån det innebär idag. Jätteviktigt att uppmärksamma alla såna och som flera här har varit inne på inte tvinga barnen att gå till en miljö de mår dåligt i utan istället ta reda på vad i miljön som gör att de mår dåligt.