Nu vill högern uppfostra oss
Högern pekar finger åt vår demonstrationsfrihet och vill inskränka vår yttrandefrihet. Vad tycker vi egentligen om detta?
Högern pekar finger åt vår demonstrationsfrihet och vill inskränka vår yttrandefrihet. Vad tycker vi egentligen om detta?
Liberalernas stora, långvariga och förödande nedgång i opinionen tog fart på allvar i samband med januariavtalet 2019,
då partiet gjorde sitt ödesdigra val att stödja den s k rödgröna röran ledd av S och under Stefan Löfven.
De viktigaste punkterna för nedgången och kopplingen till det rödgröna samarbetet:
Startskottet för raset var när L valde som sin huvuduppgift att försöka utestänga Sverigedemokraterna från inflytande, vilket av många betraktades som att man inte respekterade väljarna och demokratin.
Januariavtalet (2019): Efter valet 2018, där L fick 5,5 %, ingick partiet ett samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.
L:s vägval, som av många väljare ansågs odemokratiskt, fick omedelbart förödande effekt: Redan under början av 2019 föll partiet under riksdagsspärren.
Det finns en mycket tydlig koppling mellan väljarflykten och dels L:s beslut att motverka SD och dels deras beslut att samarbeta med den rödgröna röran, att lämna Alliansen för att göra vad väljarna upplevde vara en tydlig vänstersväng.
Detta ledde till en allvarlig väljarkonflikt då större delen av Liberalernas väljarbas tydligt ansåg sig vara borgerliga. Att L bidrog till att möjliggöra en rödgrön regering upplevdes av många väljare som ett löftesbrott, vilket skapade en intern förtroendekris.
Detta sätt som många upplevde var att inte respektera väljarna i demokratiska val och löftesbrottet ledde till ideologisk splittring. Vänstersvängen till stöd för S och den rödgröna röran ledde till djupa interna strider i partiet mellan de som ville respektera väljarna och prioritera den borgerlig sammanhållning och de som hade som sitt primära mål att isolera SD oavsett hur väljarna hade röstat. Splittringen blev total och L hade ingen egen politik att kommunicera, utöver sitt motstånd mot SD.
Vägvalet 2021: Under Nyamko Sabuni, som var den enda framstående partirepresentanten som var öppet kritisk mot invandringspolitiken, och som låg bakom att L officiellt lämnade januarisamarbetet och den s k rödgröna röran, under hennes ledning öppnade dels L för en borgerlig regering och dels genomfördes samtal med SD, då började L i viss mån stabilisera läget inför valet 2022. Men den tidigare skadan orsakade fortsatt att stödet förblev lågt.
Av partiledarna är det endast Johan Pehrson som tack vare hjälp av Sabunis nya vägval, faktiskt lyckades lyfta partiet över spärren i elfte timmen inför valet 2022.
Men sedan dess har L har återigen blivit otydligare i sin kommunikation.
L har fortsatt haft mycket svårt att återhämta sig. Under slutet av 2025 och början av 2026 har partiet noterat sina allra lägsta siffror, med mätningar så låga som 1,4?2,1 % !
Tyra myra,
du vill försöka påskina att väljarna flyr på grund av samarbetet med SD, men försöker du då inte förneka det faktum att L förlorade sin borgerliga kärna redan 2019?
Det visar ju snarare att L genom januariavtalet, och sitt felaktiga vägval MOT SD, raserade det förtroendekapital som krävs för att väljarna överhuvudtaget ska lita på partiet, oavsett vilket block L och andra liberaler väljer att stödja?
Om L ska 'börja om', som du föreslår, hur ska partiet kunna återvinna förtroendet hos de borgerliga väljare som man svek 2019?
Räcker det verkligen med att byta partiledare igen, och igen, när problemet är det felaktiga vägvalet MOT SD och förtroendekrisen som ju tydligt är en djupare kris som pågått i sju år?
Liberalernas stora, långvariga och förödande nedgång i opinionen tog fart på allvar i samband med januariavtalet 2019,
då partiet gjorde sitt ödesdigra val att stödja den s k rödgröna röran ledd av S och under Stefan Löfven.
De viktigaste punkterna för nedgången och kopplingen till det rödgröna samarbetet:
Startskottet för raset var när L valde som sin huvuduppgift att försöka utestänga Sverigedemokraterna från inflytande, vilket av många betraktades som att man inte respekterade väljarna och demokratin.
Januariavtalet (2019): Efter valet 2018, där L fick 5,5 %, ingick partiet ett samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.
L:s vägval, som av många väljare ansågs odemokratiskt, fick omedelbart förödande effekt: Redan under början av 2019 föll partiet under riksdagsspärren.
Det finns en mycket tydlig koppling mellan väljarflykten och dels L:s beslut att motverka SD och dels deras beslut att samarbeta med den rödgröna röran, att lämna Alliansen för att göra vad väljarna upplevde vara en tydlig vänstersväng.
Detta ledde till en allvarlig väljarkonflikt då större delen av Liberalernas väljarbas tydligt ansåg sig vara borgerliga. Att L bidrog till att möjliggöra en rödgrön regering upplevdes av många väljare som ett löftesbrott, vilket skapade en intern förtroendekris.
Detta sätt som många upplevde var att inte respektera väljarna i demokratiska val och löftesbrottet ledde till ideologisk splittring. Vänstersvängen till stöd för S och den rödgröna röran ledde till djupa interna strider i partiet mellan de som ville respektera väljarna och prioritera den borgerlig sammanhållning och de som hade som sitt primära mål att isolera SD oavsett hur väljarna hade röstat. Splittringen blev total och L hade ingen egen politik att kommunicera, utöver sitt motstånd mot SD.
Vägvalet 2021: Under Nyamko Sabuni, som var den enda framstående partirepresentanten som var öppet kritisk mot invandringspolitiken, och som låg bakom att L officiellt lämnade januarisamarbetet och den s k rödgröna röran, under hennes ledning öppnade dels L för en borgerlig regering och dels genomfördes samtal med SD, då började L i viss mån stabilisera läget inför valet 2022. Men den tidigare skadan orsakade fortsatt att stödet förblev lågt.
Av partiledarna är det endast Johan Pehrson som tack vare hjälp av Sabunis nya vägval, faktiskt lyckades lyfta partiet över spärren i elfte timmen inför valet 2022.
Men sedan dess har L har återigen blivit otydligare i sin kommunikation.
L har fortsatt haft mycket svårt att återhämta sig. Under slutet av 2025 och början av 2026 har partiet noterat sina allra lägsta siffror, med mätningar så låga som 1,4?2,1 % !
Tyra myra,
du vill försöka påskina att väljarna flyr på grund av samarbetet med SD, men försöker du då inte förneka det faktum att L förlorade sin borgerliga kärna redan 2019?
Det visar ju snarare att L genom januariavtalet, och sitt felaktiga vägval MOT SD, raserade det förtroendekapital som krävs för att väljarna överhuvudtaget ska lita på partiet, oavsett vilket block L och andra liberaler väljer att stödja?
Om L ska 'börja om', som du föreslår, hur ska partiet kunna återvinna förtroendet hos de borgerliga väljare som man svek 2019?
Räcker det verkligen med att byta partiledare igen, och igen, när problemet är det felaktiga vägvalet MOT SD och förtroendekrisen som ju tydligt är en djupare kris som pågått i sju år?
Liberalernas stora, långvariga och förödande nedgång i opinionen tog fart på allvar i samband med januariavtalet 2019,
då partiet gjorde sitt ödesdigra val att stödja den s k rödgröna röran ledd av S och under Stefan Löfven.
De viktigaste punkterna för nedgången och kopplingen till det rödgröna samarbetet:
Startskottet för raset var när L valde som sin huvuduppgift att försöka utestänga Sverigedemokraterna från inflytande, vilket av många betraktades som att man inte respekterade väljarna och demokratin.
Januariavtalet (2019): Efter valet 2018, där L fick 5,5 %, ingick partiet ett samarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.
L:s vägval, som av många väljare ansågs odemokratiskt, fick omedelbart förödande effekt: Redan under början av 2019 föll partiet under riksdagsspärren.
Det finns en mycket tydlig koppling mellan väljarflykten och dels L:s beslut att motverka SD och dels deras beslut att samarbeta med den rödgröna röran, att lämna Alliansen för att göra vad väljarna upplevde vara en tydlig vänstersväng.
Detta ledde till en allvarlig väljarkonflikt då större delen av Liberalernas väljarbas tydligt ansåg sig vara borgerliga. Att L bidrog till att möjliggöra en rödgrön regering upplevdes av många väljare som ett löftesbrott, vilket skapade en intern förtroendekris.
Detta sätt som många upplevde var att inte respektera väljarna i demokratiska val och löftesbrottet ledde till ideologisk splittring. Vänstersvängen till stöd för S och den rödgröna röran ledde till djupa interna strider i partiet mellan de som ville respektera väljarna och prioritera den borgerlig sammanhållning och de som hade som sitt primära mål att isolera SD oavsett hur väljarna hade röstat. Splittringen blev total och L hade ingen egen politik att kommunicera, utöver sitt motstånd mot SD.
Vägvalet 2021: Under Nyamko Sabuni, som var den enda framstående partirepresentanten som var öppet kritisk mot invandringspolitiken, och som låg bakom att L officiellt lämnade januarisamarbetet och den s k rödgröna röran, under hennes ledning öppnade dels L för en borgerlig regering och dels genomfördes samtal med SD, då började L i viss mån stabilisera läget inför valet 2022. Men den tidigare skadan orsakade fortsatt att stödet förblev lågt.
Av partiledarna är det endast Johan Pehrson som tack vare hjälp av Sabunis nya vägval, faktiskt lyckades lyfta partiet över spärren i elfte timmen inför valet 2022.
Men sedan dess har L har återigen blivit otydligare i sin kommunikation.
L har fortsatt haft mycket svårt att återhämta sig. Under slutet av 2025 och början av 2026 har partiet noterat sina allra lägsta siffror, med mätningar så låga som 1,4?2,1 % !
Tyra myra,
du vill försöka påskina att väljarna flyr på grund av samarbetet med SD, men försöker du då inte förneka det faktum att L förlorade sin borgerliga kärna redan 2019?
Det visar ju snarare att L genom januariavtalet, och sitt felaktiga vägval MOT SD, raserade det förtroendekapital som krävs för att väljarna överhuvudtaget ska lita på partiet, oavsett vilket block L och andra liberaler väljer att stödja?
Om L ska 'börja om', som du föreslår, hur ska partiet kunna återvinna förtroendet hos de borgerliga väljare som man svek 2019?
Räcker det verkligen med att byta partiledare igen, och igen, när problemet är det felaktiga vägvalet MOT SD och förtroendekrisen som ju tydligt är en djupare kris som pågått i sju år?