Denna bonusfamiljen är enbart kaos! Hjälp!

Nej, men det gjorde du ju inte. Du valde att flytta ihop med någon som du knappt kände och dessutom dra med din dotter i det hela. 

Jag tror att steg 1 för dig är att förstå att allt började på helt fel köl. 

Nästa steg är att ta dig ur detta. Det kommer inte att funka. Flytta isär och skapa en lugn tillvaro med din stora dotter och din lilla på deltid.

Sista steget är att faktiskt lära sig av misstagen, gör inte om en sån här hastig grej där du kastar dig in i ett nytt liv med barnen i släptåg. 

Väldigt jobbig situation. Har du familj att ta stöd av? Försök också skapa lugn som du själv var inne på. Kan era barn temporärt bo lite mer hos sin respektive andra förälder?

Praktiska problem som städning. Sätt er ner och bestäm vem som ska ansvara för vad, tydlighet är a och o för att undvika konflikter. Samma med ekonomin, bestäm vad som gäller. Som gifta med särkullbarn bör ni också överväga att skriva äktenskapsförord och testamente. Om ni inte redan bestämt hur ni ska göra med föräldraledigheten så bestäm det också.

Den förälder som låtit sina tonårsbarn förvandlas till monster måste skylla sig själv. Hur i allsin dar                   "(Anonym) jag också " kan du gå med på att styra upp dessa ouppfostrade barn? De är ju rent ut sagt "dö-äckliga"! Hade aldrig tittat en andra gång på en man med barn över huvudtaget, och nu när du vet vilket helvete du har framför dig med dessa förvildade skitungar, varför backar du inte då? Det finns väl ingen kärlek I världen som kan uppväga att hitta "blodiga bindor på badrumsgolvet"? Eller att någon stjäl min ansiktskräm? Fy, har aldrig läst nå't värre än beskrivningen av dessa tonårsbarn. Flytta! De kommer att knäcka dig, garanterat. 

Läs vad jag skrev en gång till, det är nästan ingen som fungerar klockrent DIREKT.

Hade jag vetat om de blodiga bindorna och liknande innan vi flyttade ihop hade jag ju inte gjort det. Han yngsta hade inte fått sin mens då så jag tror inte att det var ett problem förrän vi redan bodde ihop. Den äldre är något bättre på att hålla efter sig. 

Nej, jag håller med om att de visade sig vara monster. Nu har vi tack ock lov hamnat på rätt väg och det är mycket bättre. Men som jag också skrev, jag har sökt lägenhet flera gånger under senaste månaderna men ångrat mig i sista sekund.

Men sen bodde ni ihop i flera år, och bestämde att det var läge för fler ungar i röran. Då måste du ju vetat hur pappan fungerade som förälder, och ändå tänkte du att det vore bra att ha honom som pappa till ännu fler ungar. 

När du väl bestämmer dig för att flytta så kommer det snart att vara en ny styvmamma hos den mannen, och hon kommer att tycka att ditt barn är ett ouppfostrat monster. 

Jag vet inte om du har problem med läskunnigheten eller om du bara konsekvent väljer att ignorera allt jag skrivit om att vi tagit hjälp och att allt blivit mycket bättre. Hur som tänker jag inte diskutera detta mer med dig nu utan jag tycker att tråden får handla om TS och hur hennes situation kan förbättras och vilken hjälp som finns att få.

TS, erbjuder er kommun någon typ av stöd för bonusfamiljer, så som vår kommun gör? Här är det gratis och det gick relativt snabbt att få en tid. Det förs inga journaler så vad som än sägs kommer aldrig kunna användas mot er på något sätt.

Jag tänker att ni behöver ögon utifrån, precis som vi gjorde, för att kunna se sina egna delar i varför det blivit som det blivit.

I detta fall håller jag med denna skribent, magkänslan säger att du ska ta din flicka och barnet i magen och skapa ett lugnt liv för er tre.

Jag har vuxit upp i bonusfamiljer, det är inte lätt att vara ett barn i en sådan situation, speciellt om man inte är ett barn som låter, smäller i dörrar och agerar ut sin frustration, utan istället vänder sina känslor inåt.

Jag hoppas att går bra för dig och din flicka och bebisen.

Och du är inte misslyckad, du är inte fångad, har du familj eller vänner som du kan be om hjälp?

Kan kommunen hjälpa till med boende? 

Även om man lever ensam med sina barn kan man ändå ha en  mysig och fin tillvaro där din flicka inte behöver gråta dig till sömns varje kväll.

Hej! 

Detta låter oerhört jobbigt! Jag lider med dig, verkligen! 

Hos oss var det också jobbiga år. Det tar tiiiiid, så otroligt lång tid! Vi har varit tillsammans i 7 år. Vi väntade med giftermål och barn tills hemmet lugnat ner sig. Vilket var i år. Alltså efter 7 år tillsammans. 

Det är ju svårt att ge det som råd, för ni har sprungit fram i relationen. Kan inte du och ditt barn ta ett steg tillbaka? Så ni blir särbo? Och börjar om? 

Det verkar som så gott som alla i familjen mår dåligt över situationen.
Din dotter gråter och vill inte bo som ni gör nu och troligtvis mår inte hans tonåring bra heller men visar det på ett argt sätt istället, hur hans andra barn mår vet vi inte, kanske bara håller tyst och säger inget men ser ju självklart att storasyskonet och att din dotter inte trivs.

Nu då har det gjort att både du och din man nu också mår dåligt.
Kanske mamman till hans barn just lägger sig i och hör av sig mer då hon vet att barnen inte mår bra som ni har det nu i familjen, det är ju egentligen inte jättekonstigt, de flesta mammor skulle försöka prata med pappan till sina barn om barnen berättade om att dom inte trivs och att stämningen i familjen har blivit dålig.
Vad säger din dotters pappa om att  eran dotter mår dåligt när hon är hos er?
reagerar inte han på att dottern mår dåligt?
Har han ny partner som han lever med och hur fungerar det?
eller lever han själv och då är själv med dottern när hon är där så det
är lugnt hos hos honom?

Ni behöver ta hjälp omgående om ni ska kunna rädda eran familj, sök rådgivning, 
hör med kommunen om familjerådgivning.

Men hur ofta är barnen hos er? är dom varannan vecka?
Kan ni i så fall ha barnen olika veckor?
Din dotter ena och hans barn andra?
Det hjälper ju inte allt men att åtminstone din dotter får lite lugn och ro när hon är hos dig, eller att barnen går omlott och att ni kanske har en helg ibland då alla barn är där och ni kan göra något kul tillsammans den helgen.

Ni behöver göra något omgående innan bebisen kommer för sen kommer du ju ha fullt upp med bebisen och troligtvis ökar bara spänningarna då med allt det innebär

Det värsta kan ju bli att ni måste separerar och då har ni bägge barn med två olika föräldrar och alltid måste ta hänsyn till två andra förälder hela tiden.
Du skulle givetvis ha bebisen hos dig i början men sen skulle ju din man ha barnet mer och mer och att vara ensamstående med två barn med två olika pappor att ta hänsyn till vid alla storhelger och lov mm och all planering är ju inte kul.
Och vem vet vad hans nästa partner skulle ha för åsikt om erat barn och att
han inte uppfostrar det när det här hos honom.
Det blir en ond spiral av allt.

Men om det går börja med att ha barnen olika veckor så det blir lite lugnare för din dotter i alla fall.

Japp sådant här är alltid en mardröm. Lev lugna livet ensamstående och träffa ingen med barn. De har väl inte bett om det där

Träffas kan man ju på barnfria veckor eller helger, men man behöver inte blanda in barnen. Och man behöver inte börja drömma om gemensamma barn på en gång. Det tar lång tid att lära känna en människa så väl att man vet att man verkligen vill ha barn med denne, och finns det redan barn med i ekvationen sedan förr så är det ännu viktigare att det inte blir fel. 

Ja man får nog nöja sig med barnen man har, även om det så bara är ett. Halvsyskon är inte värt ett skit för någon ändå

Just det är nog olika, jag är det gemensamma barnet i bonus familjen och har syskon både på mammas och pappas sida, vi har jättebra syskon relation och vi kallar inte varandra halvsyskon utan bara syskon eller jag är lillasyster och dom storebröder och stora syster. Mina syskon på resp sida kallar också varandra för bonus syskon. 

Men mina föräldrar levde ihop ett tag tillsammans med sina barn sen tidigare och alla tyckte om varandra.
Nu är min ena bror skild och omgift och både han då och hans andra fru hade då barn när dom träffades men tog lång tid på sig innan dom flyttade ihop och barnen funkar bra ihop dock har dom inget gemensamt nytt barn utan var nöjda med dom barn dom hade sen innan. Så det är skillnad ifrån familj till familj.

I vissa fall funkar det inte alls men i vissa fall funkar det bra även om alla familjer även med bara sina egna kan ha problem och tjafs ibland.

Men det bästa är förstås om man kan ta det lugnt och ge det tid innan man introducerar by partner och sen låter barnen vänja sig och när man flyttar ihop tar med i beräkningen att det kan gå fel och vara beredd på  det och se hur man kan jobba med eller i värsta fall att det inte går.
Det funkar ju inte om barnen mår dåligt om man inte kan jobba sig ur det.

Men du, ni behöver ju inte bo ihop...? Det enda som finns är ju inte detta kaos eller vara skilda, ha separata boenden nära varandra och se hur det utvecklas? Det viktiga är väl att barnen får lugn och ro, er relation är en annan sak.