Bra pappa, inte så bra partner

Ni har ett litet barn, på snudd en bebis. Det är en omtumlande tid ni gått igenom, och det kommer förmodligen fortsätta ett bra tag till. Det är en del i föräldraskapet, att saker inte riktigt är som förut.
Med föräldraskapet bör det alltså komma ett visst tålamod och acceptans man inte behövde ha innan.
Man har givetvis rätt att lämna när man vill. Men på de premisserna är det rimligare när någon är 15 och inte 1,5.
Däremot måste man kunna prata om svåra saker med varandra, för annars är det kört i långa loppet ändå. Och gärna med terapeut så det går lättare. Det är också helt rimligt mellan nyblivna föräldrar att ta det ansvaret för hela familjen. Man kan säga att ovilja att prata om era problem, i längden gör honom till en sämre pappa.

Låter som ett ganska manligt/kvinnligt förhållande. 

Ska inte säga att alla är så här varken åt ena eller andra hållet, men jag känner igen det så väl. 

Det är lätt att vara den som alltid frågar hur det varit osv utan att få tillbaka. 

Ni BEHÖVER sätta er ner. Skaffa barnvakt - lägg bort mobilerna - kanske till och med ta det under en fika på stan om det behövs en neutral plats för att bara prata. 

I hans ögon kanske han faktiskt frågar men du upplever det inte alls så. Du har rätt på en punkt - ni behöver prata. Sedan kanske inte han är typen som faktiskt frågar de frågor du vill ha bara för att du gör det mot honom. Jag har insett att jag lever med en sådan man, men med +20 år så har det blivit bättre. Det handlar inte om jag ska läxa upp honom och tala om för honom - han fattade bara inte att jag behövde den där bekräftelsen för min skull. 

Jag VET att han glömmer bort sådant, det är okej för mig för jag vet att han inte gör det medvetet så att säga. 

Så. Barnvakt och prata. 

Jag sitter i valet och kvalet med hur jag ska göra med min partner och pappan till vår son 1,5 år. Han är en fantastiskt pappa till vår son men de senaste tiden har jag märkt att han inte alls är intresserad av mig, jag vet inte om det kanake alltid har varit så och jag nu märker det. Han frågar aldrig hur jag mår, när jag varit iväg frågar han inte hur det va, jag har eget företag och han frågar aldrig hur det går eller intresserar dig för något sådant. Inga komplimanger. Jag ville prata om hur jag känner förra veckan och bad honom sätta sig ner han sa att han inte vill, i en vecka nästan varje kväll har jag frågat och han säger att han inte vill och går och lägger sig i vårt sovrum där vår son sover och scollar mobilen tills jag går och lägger mig.. saken är den att han hjälper till mycket hemma och är en riktigt bra pappa men jag känner mig ensam i vårt förhållande. 

Är det någon som känner igen sig?? Son har gått igenom detta och gjort vad??

Det är jättebra att han är en bra pappa, men det borde egentligen vara självklart.

Det är sorgligt att det nästan framställs som något enastående, samt att TS borde vara nöjd och tacksam. Är förväntningarna på män verkligen så låga?

En partner kan inte orka allt eller uppfylla allt. Det gör säkert inte TS heller.

Men att förvänta sig att partnern åtminstone visar ett visst intresse för en, samt kunna prata om viktiga saker, är inte att ha för höga krav. Det är snarare a och o i en relation, som skrevs ovan.

Sen är det svårt att avgöra om TS man bara är i en svacka (trött, stor omställning med småbarn osv), vilket är förståeligt. Eller om han alltid har varit sådan.

Jag accepterade att vi var olika helt enkelt. 

Sedan är det kanske så att du inte ska berätta att ni ska prata. Det kanske behöver komma mer "naturligt". Typ fika på stan. 

Nu har vi tonårsbarn, men en taktik är också att prata när man lagt sig, i mörkret. Där ingen ser ansikte, känslor eller annat. Har gjort det mycket med mitt ena barn framförallt. Det andra har inte haft det behovet då (men skulle behöva det nu men nu vägras det). 

Men jag tror att du har en springande punkt - han vill inte prata. Han vill sopa saker under mattan. Han BEHÖVER prata. Kanske inte med en psykolog eller kurator utan med dig. 

Ställa lite ultimatum - han behöver prata med dig annars behöver ni kanske gå till familjerådgivningen. Han behöver ju kunna prata och ställa dessa frågor till sitt barn i framtiden också. 

Men snälla. Skapa en likadan tråd där en man skriver att partnern är en fantastisk mamma och avlastar på ett bra sätt i hemmet, men inte frågar hur han mår och bryr sig om honom, som har ett företag. Då är han en mansbebis.