Hur få 6-åriga sonen att ta adhd medicinen?

Men berätta inte för honom att ni har blandat i medicinen då!

TS har skrivit att det inte går, för den får inte tuggas sönder. Den som kan hällas ut på saker är alltså kapslar som går att öppna och hälla ut granulaten som inte får tuggas på. Hade det varit flytande medicin hade det varit en annan sak. 

Och varför kan TS inte hälla ut granulatet i tex. frukostfilen utan att berätta det för barnet? 

De får ju inte tuggas. Känner barnet små korn i munnen, kommer han antingen tugga eller inse att det är medicinen och spotta ut.

Den hantering av situationen för ditt barn, som du tidigare beskrivit, är våld. Hur traumatiskt det var och vilka men det ger vet jag inte, men det är misshandel. Du har erkänt ett våldsbrott mot ditt eget barn och verkar inte själv inse hur fel du agerat.

Därför att han kommer tugga på det om han känner att det är småbitar i.

Han verkar inte tycka om hur han känner efter att ha tagit medicinen. går det på något sätt att förklara att det inte kommer att kännas likadant hela tiden? måste Vara jätte svårt att nå fram till en så liten med så starka känslor i kroppen. Absolut att det krävs fasta rutiner för ADHD men om man inte kommer igång med dem blir det ju svårt. Kan ni kanske sätta en rutin att medicinen tas en viss tid varje dag och fortsätter att eebjuda varje dag som tex ett larm ringer? Att han efter någon vecka vet vad som gäller och faktiskt till slut tar medicinen? Sen tycker jag inte att det är fel att faktiskt förklara för barnet att precis som vid öroninflammation tar man medicin för hans diagnos. Att likställa de även om diagnosen i sig inte är en sjukdom. Svårt. finns det någon äldre kille han ser upp till som skulle kunna hjälpa att prata? Som inte är familj?

Medicin för adhd är högst frivilligt och något man får välja om man vill ge sina barn eller inte. Det klassas knappast som våld om man väljer att inte medicinera sitt barn, vilket det däremot gör om man håller fast sitt barn och tvingar i dem medicin som inte är livsnödvändig.

Precis som med penicillin fick han flytande medicin först vilket han vägrade. Då fick vi byta till tabletter vilket gick betydligt lättare. Hade inte det heller gått hade vi på olika sätt få försöka med våren hur man ska gå tillväga. Vi hade ALDRIG hållit fast honom och tvingat i honom medicinen på det sätt du menar att vi ska göra. Vi känner vårt barn och vet hur han fungerar. Han är oerhört känslig och skulle må otroligt dåligt av en sådan behandling.
Men han behöver förstå varför han ska göra något för att göra det. Det har varit genomgående under hela hans korta liv. Att han behöver förstå syftet med det och syftet i detta fall är svårt att förklara åt ett sådant litet barn.

Jag har många, många års erfarenhet av arbete med barn och unga, kriminalitet och utsatthet. Jag har gått alla möjliga utbildningar om NPF både via vården, privat och via jobbet. Även läst extra sidokurser på högskolan när jag pluggade för många år sedan om NPF samt även läst strökurser bredvid arbetet om NPF. För att jag själv har barn med den problematiken, för att jag arbetar med människor med den problematiken.

Det är inget tvång att börja medicinera vid 6 års ålder för att barnen inte ska hamna i kriminalitet eller missbruk. I så fall är det ju redan försent för ditt barn som började ett år senare än mitt barn. 
Det finns barn som inte får någon diagnos fören i tonåren, UTAN att hamna i någon form av problematik. Att inte medicinera är inte ett likamedtecken för att hamna i kriminalitet eller missbruk.
Med det sagt så är det inte livsavgörande att påbörja medicinering NU, NU, NU utan jag har tid på mig att göra detta på ett snällare sätt genom lekterapi osv som andra vettiga personer i denna tråd föreslagit. Finns ingen som helst anledning att tvinga i honom medicinen med våld, det är inte akut.

Ja, som förälder använda man oftast sin fysiska styrka för att få sin vilja igenom. Tex. när man lyfter upp barnet fast den inte vill. Men jag vet, i Sverige är allt detta våld, tom ett våldsbrott, enligt dig. För då ska man tamejfan diskutera med ett barn som sitter mitt på gatan och inte vill gå vidare, för det är ju våld att bära barnet därifrån när den inte vill det.
Och så måste man fråga sin bebis om lov innan man byta blöjan, och om bebisen inte vill få det bytt, då får man inte byta den, för det skulle ju vara våld och kanske tom ett sexuellt övergrepp. Om bebisen sedan får en röd och särig rumpa och har smärtor är det såklart trist, men der är ju ingenting som hade gått att undvika, för man kan ju inte begå våldsbrott med sina barn.
Och om mitt barn hade varit ett svenskt barn, hade det varit ett oundviklig öde att hon fått allvarliga problem, kanske tom hjärnhinneinflammation, när hon hade en stark öroninflammation med brusten trumhinna och vägrade penicillin. Men stackars barnet har istället mig som mor, som traumatiserade henne genom att begå våldsbrott och tvingade i henne medicinen.

Jag borde spärras in!

Jag har tvingat i min son antibiotika med våld några gånger efter att andra metoder inte fungerade. Det var viktigare att han blev frisk vilket uppvägde ett kort ögonblick av tårar och skrik. Om han hade behövt ADHD medicin hade jag tvingat i honom det också. 

Han hade någon slags ätstörning som liten och var otroligt kräsen med mat och dryck så svårt att blanda medicinen med något. Ibland fungerade det med vispgrädde, någon gång med yoghurt. 

Jag tycker det är värre misshandel om man inte ser till att barnet får nödvändig medicin. 

Det får du gärna tycka. Jag däremot tycka att det är i högsta grad våld att låta sitt barn lida, när man kan ändra på det helt enkelt genom att sluta vara mesig.Om du har så mycket erfarenhet med personer med den problematiken, är det ännu mer anmärkningsvärd att du tycker det är bättre att din son inte tar sin medicin än att tvinga honom. Det gör våldet du utsätter honom för bara värre, för då beror det inte på okunskap utan på ren ovilja.

Jag tror du har lite svårt att förstå statistik. Att barn/ungdomar med ADHD som inte medicineras har en betydlig högre risk för framtida substansberoende och allvarliga psykiska problem betyder såklart inte att ALLA får dessa problem. Men som vettig förälder räcker det med den högre risken, med tanke på att det inte finns några risker av att ta medicinen. Och ja, vissa får inte diagnosen förrän mycket senare - och? Din argumentation är lite märkligt. Skulle du argumentera likadant i andra fall? Tex. "Alltså jag kommer inte inleda en chemoterapi nu, för det finns andra som diagnosticerades i ett senare skede och överlevde." eller "Mina barn får inte några vaccinationer, för inte alla ovaccinerade får allvarliga problem eller dör av sjukdomen."?

Enligt det du skrev tycker BUP dock att det är akut. Vill du vänta tills han tappade alla sina kompisar? Tills han är helt ensam? Tills han inte klarar av att gå till skolan längre eftersom han bara misslyckas med allt hela tiden? När tycker du att det börjar bli akut?

Jag har läst en stor del av tråden och jag förstår att ni har det tufft. Det har kommit många råd till dig.i trpdem, både bra och idiotiska (som att hålla fast barnet).
Om ni har provat alla tips och olika mediciner och inget fungerar kan det vara dags att tänka utanför boxen.
 
Lisa Billö. Hon har kurser för föräldrar till barn med npf diagnoser. Det är inte gratis men en mer kunnig och engagerad person får man leta efter. Hon har egna barn med diagnoser. Men det kräver så klart att man själv är beredd att tänka utanför boxen. Den vanliga vården är inte det enda altenrativet. Det finns andra vägar att gå. Så mitt råd är att du letar upp och kontaktar Lisa Billö. Det är bättre än att tvångsmata ditt barn med mediciner.

Detta är mitt sista svar till dig. Sen kommer jag ignorera dina framtida svar. Du har en enorm trångsynthet och en härskarteknik som förälder och utövar våld på ditt barn.

Den högre risken att hamna i missbruk eller kriminalitet överväger inte det trauma det skulle vara att utsätta honom för att vålda i medcinen. Han är så liten än. Vad BUP säger betyder inte super mycket för mig. De känner inte min son. De har fått en bunt med papper bestående av en utredning. De har aldrig träffat honom, de har aldrig ens sett honom. Då är deras bedömning av hur akut det är är inte så mycket värd för mig.
Jag kan hellre ta det långsamt och att medicinen blir något positivt för honom, än att vålda i honom medicinen och skapa ett trauma kring det. Det handlar om ett par veckor extra i tid. Tror knappast det är avgörande för hela hans framtid.

En coach i någon form av läkande diet för magen... Skriv det i stället för att framställa henne som något alternativt geni och automatiskt tro att de hunnit prova allt annat vilket de tydligt inte har. 

Med tanke på hur mycket du snackar om trauma och att du påstår dig veta så mycket om och har så mycket erfarenhet med npf, är det verkligen anmärkningsvärt att du verkar helt sakna förståelse för (eller inte bryr dig om) hur mycket lidande det skapar för ett barn med svår ADHD att behöver vara i skolan utan medicinering och vilka långvariga effekter det kan få, och att du tror att ditt barns envishet kring medicinen, som är ett för ADHD-barn väldigt typisk behov att kontrollera och bestämma, kommer att försvinna efter några veckors lekterapi.

Att du tycker man utöver väld över sitt barn när man tar sitt ansvar som föräldrar, istället för att lämna över den till barnet, som inte är mogen för detta, får stå för dig.