Min bonusson slog ner min man

Misshandel, kan ge upp till 2 år i fängelse.  Polisanmäl!

Vi kan inte vara veka mot brottslingar! 

Tavk  det är då konstigt för jag skrev samma fråga dagen efter det hände i en tjejgrupp på Facebook och de flesta sa att jag inte hade någon talan att säga att jag inte vill bo med honom. Men så skönt att bli bekräftad nu iaf ????

Det skulle vara ett hjärta på slutet men blev frågetecken istället, konstigt. 

Jättesvårt! Är han normalbegåvad? Har han alltid varit sådan eller är sonen deprimerad just nu? Depression ökar risken för utagerande beteende. 

Det som hände är grund för polisanmälan. Speciellt om sonen är normalbegåvad. 

Kan mycket väl förstå att TS känner obehag för att sonen ska bo i deras hem.

Har man en autismdiagnos kan man ha rätt till en egen bostad genom kommunen, genom Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Då kan det också komma visst boendestöd till personen några gånger i veckan för att hjälpa till att få in rutinerna i vardagen. 

Har den med autism dessutom en intelektuell funktionsnedsättning finns det särskilda boenden med personal. 

Det gäller att vara snabb att söka det, för det kan dröja länge innan kommunen fpmår fram en bostad. 

Annars kan det vara bra att läsa på om lågaffektivt bemötande. Det handlar inte om att alltid ge med sig, utan om att själv inte hetsa upp sig i en situation.

Många med autism saknar filter och tar direkt till sig omgivningens känskor. Kan inte skilja andras känslor från sina egna. Kan uminte hantera situationen, det blir kaos i huvudet och de går upp i ett eget känslomax. 

Jag skulle överväga att bli särbo. 

Tillägg: Det man ska göra när man samtalar med någon som har autism och är oense är att ge alternativ: "Du kan göra så här, eller så här eller så här". 

Annars fastnar personen med autism i bara ett Nej!

Ja han är normalbegåvad. Går i vanlig skola, har tagit körkort och snart lastbilskort. Har vänner och flickvän. Detta händer även i andra situationer och inte bara när känslor är starka. Han planerar våld och tycker om att slåss samt visa sin styrka. Men just i detta fall var det käbslostyrt

Om han på förhand planerar att vara våldsam i en viss situation, så att det som händer inte beror på tillfälligt kaos i en känslosam situation, och han är normalbegåvad. Ja, då kan det vara läge för en polisanmälan. För att han ska förstå att det finns gränser och konsekvenser av vissa typer av handlingar.

Så länge sonen går i skolan så måste föräldrarna försörja honom. Och lyckas de inte skaffa ett annat boende så måste de låta honom bo hos dem.

Men du har alltid möjligheten att flytta ifrån din man, så länge sonen bor hos honom. Annars kommer du inte att känna dig säker i ditt hem.

Har din man ens pratat med sonen om framtiden, var han ska bo?

Har han pratat med honom om att han borde söka hjälp för sitt humör? Det kommer att ligga honom i fatet den dag han börjar arbeta. Det borde väl ha varit problem  i skolan. Eller har han  alltid blivit ursäktad med att han har autism? Autism är ingen friskrivning från att följa lagen. Men jag antar att hittills har han bara fått sin vilja fram när han fått sina utbrott. Folk har dels blivit rädda och gett efter för honom, dels ursäktat honom pga hans autism. En polisanmälan skulle fått honom att fatta att han inte har rätt att misshandla andra.

Finns en terapi som heter ART och som handlar om att hantera sin vrede.

Någon typ av hjälp med känslohantering behöver sonen. Oavsett om man gör en polisanmälan eller ej. 

Polisanmälan måste absolut göras om sonen går och planerar att han ska utöva våld!

Det kan också vara bra att göra en polisanmälan för att sonen ska förstå att han inte kan bli våldsam när han hamnar i en triggande situation. För att motivera honom att ta emot terapi för sin låga impulskontroll när det gäller våld. 

Självklart kommer pappan inte polisanmäla sin egen son, vad ska det tjäna till? Däremot behöver sonen gå med på utredning och behandling av sina känsloutbrott.
Din man ska absolut inte be honom om ursäkt, det är ju bara galet. Givetvis kan sonen inte bo hos er så länge utredning och behandling inte påbörjats. Vad mamman tycker är irrelevant hon kan inte på något sätt tvinga er att ha honom hos er. 

Fast man kan väl inte bara dumpa sonen hos mamman för att det är en situation hos er?
Förstår att hon säger nej, eftersom det är er sak att lösa med sonen.

Han är i stort behov av gränssättning, och med hans diagnos är det till skada för honom själv att ingen sätter gränser.
Skadligt såväl för hans egen del som för alla nära,
och potentiellt för samhället och andra oskyldiga.

Hans pappa klarar uppenbarligen inte att sätta gränser, och tydligen ingen annan heller. Alla låter hans diagnos styra över vad som är rätt och fel, pappan och den nära omgivningen bekräftar gång på gång att hans diagnos gör att han är undantagen. Han har blivit lärd att hans diagnos gör att han inte behöver rätta sig efter vad som allmänmänskligt betraktas som rätt och fel.

Detta är till mycket stor skada för en individ med denna diagnos.

Och vad kommer det att leda till i framtiden?
Vad kommer hans våld att leda till nästa gång och i framtiden? KOmmer hans nära att drabbas igen, är det någon ur allmänheten som drabbas? Hur grovt kommer hans våld att trappas upp till och bli i framtiden?

Hans nära bär ett stort ansvar för de allvarliga händelser som högst sannolikt kommer hända och drabba oskyldiga i framtiden.

Vem sak ta ansvar om inte hans pappa gör det?
Vilket ansvar bär du om du väljer att inte agera på det våldsbrott som du har bevittnat?

Därmed har jag inte sagt på vilket sätt som är det bästa för dig att agera, för detta vet jag för lite. Men min åsikt är att du är skyldig att agera när du har bevittnat en kriminell handling så som ett våldsbrott, särskilt eftersom din sambo inte har förmåga att agera för att sätta gränser för sin egen son. Gränser som är mycket nödvändiga och bra såväl för individen med en sådan diagnos, som för säkerheten för nära och för potentiellt oskyldiga människor som sannolikt kommer drabbas i framtiden.

Säkerheten för eventuella och potentiell våldsoffer måste prioriteras högt,
skall faktiskt prioriteras före den våldsamma individen (trots dennes diagnos).