Medarbetarsamtal gick inte bra

Ts beskriver sig inte som blyg utan som introvert, vilket innebär att man till sin natur inte är så pratsam. Det handlar inte om rädsla eller att slippa tala inför grupp utan om att man är benägen att fatta sig kort, vilket verkligen inte är detsamma som att det man säger saknar substans.

Vad gäller att de som babblar på utan att låta andra få en syl i vädret blir kränkta av att bli kallade vid sitt rätta namn så kunde jag inte bry mig mindre. Vill man slippa bli kallad megababblare ska man inte vara en megababblare.

Det är ju väldigt otrevligt att du utgår från att människor som har mål  mun och tar plats på möten, är megababblare utan hänsyn. Din attityd och inställning säger en hel del. Du, liksom dina kollegor och din chef, är andras arbetsmiljö. Vad tror du att du sprider för stämning med den attityden?

Men herregud, läs vad jag skriver. Jag har aldrig sagt något om sådana som tar plats och pratar på möten, bara om sådana som tar så mycket plats att andra aldrig har en chans att släppas in i samtalet. Jag är mycket uppskattad på mitt jobb och ingen av mina kollegor har någonsin haft något problem med mig.

Vissa här tål tydligen inte att någon säger att man inte är bäst bara för att man är pratsammast.

Den här tråden är full av typiska mobbare som har för vana att hacka på dem som inte gjort något ont samtidigt som verkligt hänsynslöst beteende försvaras. Samt av folk som fjäskar för dem och hejar på för att de gillar att vara en del av coola gänget.

Det finns ingen generell bestämmelse att man ska få dagordning en vecka innan, nej. Däremot kan enskilda arbetsplatser såklart ha det som policy.

Självklart. Det är ju också delvis en chefsfråga och arbetsmiljöfråga att främja en sån arbetsmiljö som uppmuntrar till att ta upp problem. Men det är ju det ts chef gör/initierar här.

Det är ju också intressant att det oftast verkar vara de introverta och mer tystlåtna som ska lära sig ta plats och kliva ur sin komfortzon och bla bla bla, medan de som pratar överdrivet mycket, megababblarna som de kallas här, sällan blir uppmanade att skära ner på mundiarren och träna på att tänka först och prata sedan och öva på att uttrycka sig kort och kärnfullt. Varför ska de tillåtas att bre ut sig med ofta onödigt långa utläggningar som inte alltid har med kärnfrågan att göra? Jag upplever att en del sådana personer på jobbet faktiskt slösar med allas tid bara för att de prompt måste låta munnen gå, men eftersom det är mer socialt accepterat att vara utåtriktad än tillbakadragen får de fortsätta göra det. De borde kliva ur sin komfortzon och träna på att stänga kakhålet emellanåt.

Bra chefer och mötesledare tillåter inte detta. Hos oss bryts de av. När det skett några gånger slutar de babbla om sådant som inte tillför något.

Exakt. De möten jag får inbjudan till har alltid en kort beskrivning i ämnes raden och det brukar vara tillräckligt att förstå vad mötet kommer att handla om.
Sedan finns det ju olika sorters möten och beroende på det så är dagordningen väldigt strikt till de möten som är mera en öppen diskussion om ett ämne där en dagordning inte behövs så mycket eller inte alls. 

Samma här. En bra chef eller mötes ledare se till att alla får ordet och frågar de som ännu inte har sagt något om de har några åsikter eller synpunkter på det som har sagts. 

Det borde vara så. Men långt ifrån alla arbetsplatser har bra chefer. Ibland är till och med chefen själv en megababblare. 

Jo, man har rätt att få en dagordning/sakslista/info om vad mötet ska avhandla innan själva mötet. 

Enligt vilken lag?

Lag?

Ingen idé att låta sig dras in i en evighetsdiskussion. Kommer inte att leda någonstans. Vi andra fattar.

Var skrev jag om någon lag? 

Hej TS, jag känner igen mig i dig. Jag har också fått liknande feedback från min chef. Av någon anledning har jag inte tagit det som att samtalet gick dåligt, det är väl meningen att man ska få konstruktiv kritik? Jag vet att min chef varit jättenöjd med mig (för hon har varit tydlig med det), men har hon tänkt på något förbättringsområde så är det just detta. Och det är okej med mig, jag vet att jag är sådan och jag är intresserad av att utvecklas.

Sedan är det betydligt lättare sagt en gjort att ändra på en så grundläggande del av sin personlighet, särskilt om man har krävande arbetsuppgifter som redan i sig tar all ens tid och energi i anspråk. Det har inte varit ett alternativ på mitt jobb att ägna sig åt personlig utveckling även om det kunnat gynna ens arbete. Men det kanske är det att kritik inte ska stå ensam utan positiv och negativ feedback ska kombineras så att man inte blir nedtryckt för att man har förbättringsområden. Alla har förbättringsområden och jag förväntar mig inte att själv bli av med mina helt och hållet. Av alla fel och brister en människa kan ha är detta en mild brist. Jag känner på ett sätt att jag är hänsynsfull och väluppfostrad och jag pratar inte om inte andra visar att de är intresserade av vad jag har att säga. Det är inte direkt att jag inte vågar, men jag väntar på min tur. Jag bryter mig inte in på annat sätt än genom ögonkontakt och att visa intresse med nickar, medhåll osv. Och hinner allt sägas innan det blir min tur så är det väl så. Varför ska jag bli mindre artig för att andra inte är artiga? Jag är okej med att de är som de är, och de bör acceptera mig som jag är. Men självklart kan jag utmana mig själv också eftersom det är snällt mot mig själv att utmana mig.

jag har även haft chefer som är ännu mer introverta än jag. Man kan vara ett kap för arbetsgivaren ändå. Ibland får jag för mig vissa pratar mer än de jobbar, och att synas och höras är ett utmärkt sätt att dölja att man inte får så mycket faktiskt arbete gjort. Men är det den värsta kritiken jag får kan jag ta det. Jag vet ju om det själv och är som sagt helt okej med att utvecklas. Men jag måste också få utrymme att utvecklas om det ska kunna ske.

Tänkbut något i fötväg och var snabb att säga det, så har du gjort ditt på det mötet. Om det inte är fler inlägg du vill gora.

Det där med att alla ska få yttra sig, det stämmer inte med min erfarenhet. Det beror på chefen. Eller så är det vissa som inte ska yttra sig, som jag.

På ett ställe jag jobbade på så hade den arbetsgrupp jag ingick i möten med chefen regelbundet. Det var som ett extralångt fika. Chefen pratade och sedan frågade han om någon annan ville säga något. Alla var tysta utom jag. Jag hade alltid något problem att ta upp. Chefen lyssnade och tog till sig när jag berättade om vad någon kund hade klagat på. Däremot var han mindre intresserad av vår arbetssituation, trots att de problemen indirekt också drabbade kunderna.

Jag undrade varför alla andra satt så tysta. När vi fikade utan chefen hade de mycket att klaga på. Efter mötet med chefen kunde de säga att det var bra att jag sagt det jag sagt.

Öht verkade många deppade men sa att det blivit trevligare sedan vi ?nya? börjat. Det var många som slutade.

Men en dag så kallades jag in till chefen och två andra i ledningen. Jag skulle inte få förlängt. De hade en massa klagomål på mig som jag inte hört förut och alltså inte fått chansen att rätta till. Ett klagomål var att jag ?såg problem i stället för lösningar? och att jag var negativ. Jag som trodde att jag bidrog till förbättring genom att berätta om det som behövde berättas.

Nu insåg jag varför de andra alltid satt så tysta med chefen och var glada att jag pratade. Jag blev budbäraren som skulle skjutas. Den enfaldiga som trodde att man hade rätt att yttra sig bara för att chefen frågade.