Snälla hjälp mig!

Vägen dit är lång och en anmälan utan bevis är för stor risk.

Pojkvännens advokat ska vara väldigt duktig, så vi hoppas att han kommer kunna hjälpa oss vidare. Det får absolut inte riskeras att se ut som svartmålande eller dyl, så jag måste vara försiktig... tyvärr har barnens pappa också bra kontakter, är framgångsrik och omtyckt... det är bara jag och barnen som sett de andra sidorna... och hans föräldrar och flickvän, men de kommer knappast ta parti mot honom...

Ännu längre väg om du inte gör nåt och låter det fortgå att dina barn utsätts för misshandel i sitt ena hem. 

Jag hoppas någon orosanmäler dig, för du verkar tyvärr inte vara kapabel att ta hand om dina barn. 

En mamma som vet att barnen misshandlas (psykiskt och fysiskt) till pappan, inte vill dit och inte har det bra där gör en orosanmälan med en gång. Oavsett om det blir värre. 

Du vet inte vad jag redan gör.

Inte en orosanmälan iallfall. 

Vad är det du vill med tråden egentligen? Alla förslag avfärdas som om du blir kränkt av svaren. Hur tänker du själv kring situationen och hur du ska hjälpa dina barn ur detta?

Jag vill ha råd, men hittills har det inte kommit något jag inte redan tänkt på. Jag tänker inte gå in på mer detaljer kring vad jag gör, pga risken att han eller nån som känner oss ser tråden.

Jag Tror att ni har en bra start där i pojkvännens advokat. Och även Om det är viktigt att du känner dig trygg med processen (om ni väljer att gå vidare) så är det lika viktigt att vara modig när gränsen passeras till något farligt. Jag säger inte att det är så just nu, men våga hålla det ögat öppet och våga låta hjärtat vara modigt om det så sker. Många säger misshandelsfall redan nu, men jag kan garantera att de flesta tagit tag i sitt barn för att prata tillrätta. Kanske inte en 14 åring, men definitivt när de var 3, 5 eller 8 och betedde sig oresonligt eller elakt. Det där med dörren behöver inte ha varit med flit, men samtidigt kommer hon till skada i hans ilska och problem att kontrollera sina känslor. 

 

Vad är det för råd du vill ha då?

Alla råd du fått har negligerat. 

Man måste få starta en tråd för att diskutera något utan att bestämma att man ska agera efter de råd som ges.

Okej, så du har gått tillsammans med ditt barn och pratat med skolan och kuratorn. Vad sa de? Hur kändes det? Kan barnet fortsätta kontakten själv?

Vad sa polisen och socialtjänsten att du kunde göra när du ringde dem för att anmäla? 
Gå på deras spår. 

Absolut, men det är konstigt att starta en tråd och sen avfärda alla diskussioner som kommer i tråden. 

Som sagt, skolan agerar bara på sådant de direkt ser eller hör i skolmiljön. Hur barn och föräldrar agerar där.

De kan också orosanmäla om barnet säger att det blir slaget hemma eller inte får gå ut. Övrigt anser de att föräldern eller sociaförvaltningen är ansvariga för. 

Men mår barnet dåligt kan det få eget stödsamtal av kurator men ingen terapi. Men samtalsstöd kan barnet också få genom en kurator på en Barn- och ungdomsmottagning eller BUP. 
Båda vårdnadshavare behöver veta om att barnet får samtal. Kurator får ha inledande kontakt men sedan måste vårdnadshavare informeras. Reglerna för bar över 16 år kan vara lite lösare. 

Du har rätt, men som vårdnadshavare kan man absolut be om ett möte med skola och kurator. Det behöver inte komma från skolan först. Bara det faktum att barnet "inte vågar/vill prata med kuratorn" (nu kommer jag inte exakt ihåg vad TS skrev) tycker jag kan vara skälig anledning att försöka ta sig dit. Det finns flera saker i tråden som tyder på att båda TS och hennes barn behöver hjälp för att ta tag i saker/våga saker/stå upp för sig själva/etc. Jag gav ett råd som jag tycker är ett vettigt första steg. Hoppas att TS tar till sig och visar, med handling, hur man gör!

BUP vore ännu bättre men har i min erfarenhet toklånga väntetider.

Men men, hoppas TS gör NÅNTING i alla fall.

Alltså, man får vara glad om kurator ger stödsamtal i det här fallet eftersom det inte direkt rör relationer på skolan. Sedan måste stödsamtal vara frivilliga, barnet måste själv vilja åtminstpne pröva, annars blir det inte bra. 

Ibland finns det ungdomsmottagningar som ungdomar kan gå till och få samtal. Kolla på internet på din kommun eller region. 

Till ungdomsmottagningen kan man komma för samat tills manvfyller 23 år. Har för mig att det är gratis men är inte säker.