Erfarenheter med 4 års ålderskillnad emellan barnen

Vi har fyra år mellan barnen. Jag hade egentligen önskat ännu fler år mellan dem, men min egen och pappans ålder kom emellan. En av mina stora mardrömmar var att ha barn tätt, för mig finns inga fördelar med det.

Vår äldsta klarade sig själv när syskonet kom. Hon åt själv, klädde sig själv och gick på toaletten själv. Det underlättade väldigt mycket. Hon var också helt medveten om vad som skedde. Vi har inte upplevt någon som helst svartsjuka mellan barnen. Storasyster var väldigt delaktig, väldigt fin och ömsint med sin bror och hade tålamod och förståelse för att han ibland behövde prioriteras.

Nu är lillebror mest jobbig, men emellanåt är de väldigt tighta. De leker en del, och umgås kring spel och filmer. Nu är de 10 och 6 och umgås på ett annat sätt än förr. Storasyster är inte jätteintresserad av att köra runt med bilar till exempel. 

Vi skaffade inte barn för att ge vår dotter ett syskon, utan för att vi ville ha ett barn till. För oss var det roligt och givande med en till (men sen var vi väldigt eniga om att vi var klara). 

Vi har 4 år mellan våra barn. De är 14 och 18 idag. 
När de var snå lekte mycket tillsammans. Sedan har de haft egna vänner och intressen. 
14 åringen pratsr mycket med 18 åringen om livssaker ä. De har en bra relation.
Jag hade inte fixat att ha tätare mellan barnen.

Jag funderar egentligen med på fler år, men vi är också där att åldern börjar bli lite hög.. 
jag skulle inte vilja kunna lägga allt fokus min dotter behöver just nu, tex stt behöva prioritera det mindre syskonet. Därför skulle jag vilja i i så pass hög ålder att hon ändå är medveten om det. Jag vet att jag längtade så mycket efter ett syskon när jag var 6 år o min syster föddes o hjälpte till med allt. 

anledningen till att jag tvekar på att barn till är att jag är rädd att det bandet vi har nu förstörs, att vi har det så mysigt när bara vi 2 åker iväg på saker.

Jag önskade sex år emellan.
För då visste jag att jag skulle kunna gå in i bebisbubblan och njuta utan stress, även med barn nummer två.
Och barn nummer ett skulle vara i skolan, det skulle vara hans vardag. Inga känslor av att bli "undanskuffad" eller så utan så lite påverkan som möjligt även på hans vardag. Så gick våra tankar.

Sen tog det ännu några fler år, just nu har vi en ung vuxen som tagit studenten och en som går i lågstadiet. Så kan det gå

Men det var väldigt skönt att ha ett "medvetet" äldre barn. Han förstod vad en bebis var, förstod att vi behövde prioritera ibland. Han hade sin skola, sina vänner och sin fritidsaktivitet som löpte på som vanligt. Hjälpte till litegrann om man bad om det men det kanske man får förutsätta att ju fler år man har desto mindre "leker" de med varandra.

Min äldsta kunde absolut sitta och bygga duplo eller måla med kritor med sin bror men det var ju för den lilles skull. Inte för att en tonåring tyckte det var jättekul. Aktiviteter som alla uppskattar oavsett ålder har varit att gå till badhuset, bowla, gå på bio eller se film tillsammans hemma (vi alla gillar tecknad film ) och friluftsliv, typ vandra och grilla korv och så. Så vi gör absolut saker tillsammans men då blir det  med utgångspunkt av vad den yngre pallar och ibland har den äldre fått offra sig.

Ångrar dock inte att vi väntade, jag är inte gjord för täta barn!

Har 6 år mellan mina 2 första barn och till nr 3 dröjde det ytterligare 9 år (nr3 har annan pappa). Syskonen älskar varann. De äldre hjälper till att sköta de yngre och de har så roligt tillsammans. 

Har aldrig upplevt annat än positivt att ha en större åldersskillnad. Jag är själv sladdis och har mycket starka band med mina syskon som är 8 och 10 år äldre. 

Har varit gift med en karl som hade 3 års skillnad till sin bror och de har aldrig haft något band. Inte som barn och definitivt inte som vuxna. 

Sånt där går inte att planera, det är framför allt kemin som avgör!

Det är drygt 4 år mellan mig och min syster. 5 skolår.

Vi har aldrig bråkat men heller aldrig varit jättetighta när vi var små. Nu däremot är vi det.

Jag ville ha barn tätt. Så har 4 stycken på 6 år. 2 år mellan varje.

Tightast är tjejen som är äldst och killen som är nummer tre. Mellan dessa är det nästan exakt fyra år.

Tjejerna som då är äldst och yngst och därmed 6 år mellan börjar ha utbyte av varandra nu senaste åren. Sen yngsta kom upp i högstadieålder.

Vi har bara haft avundsjuka när barnen var små från 1 till 2 barn. Övriga har liksom varit vana med syskon. Men ett kompispar som har 3 barn har 3 + 6 år mellan sina och den yngsta av de två äldsta, som då var 6 år när bebisen kom hade sjukt jobbigt med att det kom ett syskon. Jag tror helt enkelt det inte riktigt går att förutse hur barnen reagerar.

Med det sagt, ha det avståndet mellan barnen och det antal barn som du vill ha som förälder. 2, 4, 6 år. De kan absolut bli tighta när de blir lite större men större åldersskillnad gör kanske inte att de sitter och bygger lego ihop när de är små.

Till min bror har jag 11 år. Vi trivs bra ihop som vuxna. Men innan han tog studenten hade vi inte jättemycket gemensamt. 

Åldersskillnaden säger absolut ingenting om hur nära syskonen blir utan det handlar om personligheterna. Jag har 6 år till mitt ena syskon och 8 år till mitt andra. Båda mina syskon har både som barn och som vuxna varit närmare mig än varandra.

Med tätt mellan syskonen så ökar risken för avundsjuka och konkurrens mellan syskonen (självklart inte givet att det blir problem, men större än vad det är med längre avstånd). 

Jag ser en enda fördel med täta barn och det är att det är färre år som man lever med småbarn om det är så att man har bråttom att komma till att få umgås med äldre barn. Eller om man är äldre och känner att man har bråttom. 

Det är fyra år mellan mina barn. Jag ville egentligen ha tätare, eftersom jag själv är väldigt nära mitt syskon som är tätare i ålder med mig, men jag hade inte klarat att vara gravid igen med ett mindre storasyskon. Med facit i hand blev det ändå väldigt bra. Stora barnet fick ha mig för sig själv ett bra tag innan syskonet kom, men inte så pass länge att det blev en jobbig omställning. Stora förstod att hen skulle få ett småsyskon och såg fram emot det. Jag kunde "avverka" de åren då barnet behöver mig som mest med bara stora och fick chans att ladda om mellan graviditeterna. Barnen har alltid varit tajta och lekt tillsammans, även om de också haft egna intressen och kompisar på varsitt håll. Jag har fått tänka en del på att spendera tid med var och en och att anpassa antiviteter så att det passar båda, men annars har det funkat toppen. Jag hade i nuläget snarare valt att ha ännu större mellanrum mellan barnen är att de kom tätare.

Detr mindre risk för svartsjuka mellan syskon om det är 4 år eller mer mellan dem. Varför har jag aldrig sett någon förklarig på, men jag gissar att man behöver lite olika saker från föräldrarna, så man konkurrerar inte på samma sätt.

En fyra års skillnad är mycker när man är liten, men när syskonen börjar komma över 20 år så känns den allt mindre. 

Jag har två fall i min närhet där det varit problem. I båda fallen skulle jag säga att grundorsaken är att det yngre syskonet har varit barn som generellt haft lätt för sig. Lätt att lära, stjärna på typ alla idrotter och många kompisar medan det äldre haft diagnoser och verkligen fått kämpa. 

Det har varit tungt för det äldre barnet att se det yngre vara mer populär bland ens egna klasskompisar än vad man själv varit.