Barn som säger elaka saker

Ja, det du beskriver är så jag gjort. Relaterar till mig själv och hur känslan känns för mig.

Har också sagt som du gjorde i andra stycket där, saken är att jag upplevt att det tagit rätt lång tid att släppa det då för honom, att viljan att fortsätta säga det finns kvar länge och det blir en jobbig sits för alla, även barnet.

Har gjort så med, men det har inte alls funkat att visa ledsenheten inser jag. Det har bara givit mer funderingar hos barnet.

Och jo, jag går från rummet men då springer han oftast efter.

Hm, det är nog faktiskt en tanke. Jag tror han gärna hade haft mer. Sen var han ju så trött att han somnade direkt när han väl la sig, så orken för mer dag fanns nog inte dock.

Men ja, så kan det ju ha varit, att det kom en besvikelse. Det är ju en känsla som är svårt att förklara med.

Har inte läst igenom tråden så vet inte vilka svar du fått men min första tanke är att han blir överstimulerad. 
känns som att man som förälder tror att det måste hända saker och vara konstant stimuli hela tiden och att dagarna måste vara som ett kalas med favoriträtter och allt. Det funkar bra att bara vara hemma och ha tråkigt också, speciellt om barnen dessutom spenderar mycket tid på förskolan. 
en tanke bara.

Absolut. Vi har strukit andra aktiviteter i veckorna av det skälet så det är mer undantag de veckodagar vi gör mer än att gå hem och vara hemma.

Det där med funderingar förstår jag inte. Det är väl bra om barnet funderar?

Om det är läggdags och han springer efter så får man gå tillbaka med honom. En gång eller tio eller femtio. Kramar och pussar.

Jag vet att jag pratar som om det vore enkelt. Jag vet att det inte är enkelt, och att alla barn är olika. Men kärlek och konsekvens är viktigt för alla barn.

Ja jag menar inte att du borde fortsatt, men just att vi som föräldrar tänkt att nu har dagen varit så bra att du borde vara nöjd. Säkert är barnet nöjd, men inte särskilt villig att avsluta. Det är alltså orden/förmågan som inte räcker till att uttrycka sig varför man inte vill. 

Sen får jag också höra emellanåt att jag är en dum mamma. Tex när barnen behöver borsta tänderna. Jag har åbörjat påpeka att det faktiskt är föräldrars jobb att se till att barnen får det de behöver även om det inte är kul. hjälper lite inbillar jag mig, och blir kanske en påminnelse för en själv också.

Som sagts ska du inte ta det han säger personligt. När ett litet barn är argt eller ledset skyller det ofta på föräldern. Det är så barn funkar. Det kan vara att det regnar och det är mammas fel. :) 

Att det inte hjälper nu att säga att du blir ledsen betyder inte att du ska sluta med det. Barn behöver att vuxna förklarar saker för dem och när deras hjärnor nått den mognadsgrad att de kan förstå så brukar poletten trilla ner. Man säger och gör samma sak om och om och om igen. Det kan ta åt innan man får resultat. 

Genom att säga att du blir ledsen inte bara visar du vad som händer när man är dum mot någon, du visar också ett bra sätt att kommunicera känslor. Du berättar om dem istället för att kasta saker omkring dig eller säga fula ord. Så bara fortsätt. Någon quickfix finns sällan. 

Att ställa högre krav på barnet än det klarar blir ofta kontraproduktivt, så utgå från den mognadsnivå ditt barn har och puscha hela tiden till utveckling utan att ställa orimliga krav. På 1177.se finns bra sidor om barns utveckling. Där läste jag då och då när min äldsta var liten. Att förstå på vilka sätt barn inte kan vissa saker, eller behöver göra på vissa sätt, eftersom hjärnan är långt ifrån färdig och under utveckling kan hjälpa rätt mycket i hur man kan förhålla sig till tex utbrott och vägran. 

Har barnet ett väldigt hetsigt humör så kan det bli så, stora slag i humöret. Jättejättetrött, jättejättearg, jättejätteglad o.s.v. Kan ju bero på npf-diagnos eller bara väldigt ojämn i humöret.

En 4- åring har inte riktigt välutvecklad empati om han t. ex. är trött.  Tycker du ska gå på hur mysigt ni hade det under dagen! Det är ditt "betyg" som mamma!

Blanda inte ihop tidigare skador från människor som har tryckt ner dig, med din roll som mamma.

Barn blir ju jättearga på en ibland, trots att man i grunden har en bra relation.  

Ta hand om dig själv också! Ta den där lilla promenaden på egen hand innan du hämtar på förskolan t.ex. Det har både du själv och ditt barn nytta av.

Jag tror att det allra viktigaste är att du tar hand om dig själv för att må bättte själv. Du behöver hitta andra sätt att bli bekräftad än genom din son.

När man har barn som har extra behov (om det kommer att visa sig att din son har det) krävs det mer av föräldern och det är svintufft. Många föräldrar, inkl mig själv, till barn med npf behöver anstränga sig dubbelt så mycket som andra föräldrar och får kanske på sin höjd hälften så mycket uppskattning tillbaka från barnet jämfört med andra barn.

Jag tror att du behöver träna på att bli mindre känslomässigt engagerad i din sons utbrott annars kommer du bli utbränd. Antagligen behöver du hjälp för att hitta en bättre balans i ditt liv. Har du nån klok vän som du kan vända dig till?

En viktig sak att påminna sig om är att empati inte är utvecklat före ca 5 års ålder. Det är alltså svårt för ett yngre barn att "känna det du känner" eller att kunna sätta sig in i vad andra tänker - om jag säger X då kommer hon känna Y. Det är för avancerat.

Som mamma till en tonåring kan jag bara uppmuntra dig i att bli lite "kallare" för detta är knappast det värsta du kommer få höra från ditt barn. Man får verkligen stålsätta sig och försöka hålla målet i sikte och inte tappa fotfästet när man blir utmanad av sina barn, för de vet exakt vad de ska säga och göra för att man ska säcka ihop. 

Man får påminna sig om att man är en bra mamma även om man inte är perfekt alla dagar och barnet tycker att man är sämst.