Familjehemsplacerat barn, vad händer vid flytt?

Om det är så att hon inte kan flytta utan att förlora närheten till sitt barn så tror jag att hon behöver släppa tanken på att flytta och istället fokusera på vad hon kan göra för att förbättra sin situation där hon är nu. 

Men då utgår jag från att hon fortfarande är mamma i barnets liv och att barnet bor i familjehem för att mamman inte klarar att ta hand om det - inte för att barnet ska skyddas från mamman. 

Att ett barn bor i familjehem betyder inte automatiskt att kontakten med de biologiska föräldrarna bryts. Tvärtom kan de fortsätta att höras av ofta, ses på helgerna etc. Det här verkar ju inte handla om att barnet behöver skyddas från mamman utan det finns omständigheter som gör att mamman inte kan vårda barnet ensam (och pappan är en fjant). 

Kanske kan mamman tillfriskna och i framtiden ha sitt barn hos sig allt mer. Barnet kan bo växelvis hos henne och familjehemmet. Men det kräver att barnet och mamman kan träffas ofta, vilket låter svårt om mamman sitter rullstolsuren på en annan ort. 

Även om barnet har det bra i familjehemmet så är mamman viktig. Kan de behålla en nära relation är det jätteviktigt för barnet. Och mamman också, skulle jag tro. 

https://www.rodakorset.se/var-hjalp-i-sverige/psykisk-halsa-och-psykisk-ohalsa/angest/sjalvmordstankar/

Men du tycker hon ska bara flytta? 

Först och främst är det gott att du stöttar din vän. Hon behöver hjälp att må bättre. Det är prio ett, oavsett om barnet bor hos henne eller ej,

När barnet placerades borde de ha skrivit en vårdplan kring varför barnet placerades och vad vården ska innehålla. De bör också ha pratat om vad som krävs för att hemsituationen hos mamman ska anses så stabil att barnet kan flytta hem igen. Om mamman inte vet det, bör hon boka ett möte med soc och fråga det. Att flytta kan vara negativt om det innebär att umgänget med barnet blir mindre ofta osv. 

En aspekt att tänka på är att ju längre barnet är placerat, ju starkare blir barnets anknytning till familjehemmet. Och efter några år ska socialtjänsten överväga att göra en vårdnadsöverflyttning till familjehemmet, dvs att de får vårdnaden om barnet. Som förälder är det bra att känna till, så att man tar emot hjälp och jobbar för att så fort som möjligt kunna återförenas med sitt barn. För ju längre barnet bor i familjehemmet kan det komma att anses vara där barnet har sin anknytning och därför bör få bo kvar där. Jag skriver inte detta för att skrämmas utan för att tydliggöra hur viktigt det är för mamman att ta emot hjälp och förbättra sin situation. Och så hon vet vad som står på spel om hon inte gör det. 

Såhär skriver de på Socialstyrelsens hemsida om det:

Många som sitter i rullstol tar hand om tvååringar.
Om hon är självmordsbenägen behöver hon hjälp, det är ingen normal reaktion på att inte bo där man vill. 

Jag förstod det som att det är skadorna som gör att hon inte kan ta hand om barnet, inte staden de bor i. 

Det är ju inte så att hon bara vill byta lägenhet. Hon vill lämna stan. 

Inte orkat läsa alla svar här men. Vill inte gå in på för mycket detaljer heller. 

Som jag förstått det så vet min vän inte om hon kommer kunna bli frisk nog att klara sig själv. Så barnet i fråga kommer behöva vara placerad i familjehem på obestämd tid. Det var inget som någon inblandad hade räknat med. 

Det har ju varit tal om att hon velat flytta bort därifrån länge.

Hon trivs inte där i staden hon bor helt enkelt. Sen förstår hon om det inte är så bra för barnet heller att behöva byta familjehem heller. Just sånt här som gjort att hon liksom börjat påtala att livslusten minskat drastiskt den senaste tiden. Hon är ju liksom fast där. Jag är ju rädd att hon brakar samman eller gör sig illa.

Klart hon kan flytta utan att få med sig barnet till ett annat familjehem men då är ju frågan hur det blir med att få träffa barnet, och hur det blir när (eller om) hon väl blir frisk nog att ta hand om det utan hjälp.

Jag tror att hon bör prata med sin kontakt på soc för att få svart på vitt om det alls är tänkbart att hon kan bo med sitt barn igen. Barnet var så liten vid flytten att familjehemmet numera förmodligen känns som familj för barnet. De behöver göra en realistisk plan framåt som är så bra som möjligt för både mamman och barnet. Soc kan kalla till ett SIP-möte där din väninnas läkare också är med så att de får in det perspektivet i planerna också. Har din väninna någon kontakt i psykiatrin? Det bör hon ha och den personen bör också vara med på SIP-mötena. 

Att barnet skulle byta familjehem för att din väninna flyttar ser jag som helt otänkbart och jag hoppas verkligen att soc säger tvärnej till det. Jag förstår faktiskt inte hur din väninna kan vilja göra något så hemskt mot sitt barn - detta förutsatt att familjehemmet är bra och kärleksfullt och säger sig kunna ta hand om barnet tills det är vuxet. Om familjehemmet säger nej till det är det ju bättre med flytt till ny stad och nytt familjehem där tanken är att barnet bor hela uppväxten och kan träffa mamman regelbundet. 

Är nära vän med en tjejkompis som haft en ohygglig sits i flera år. Hon har ensam vårdnad om sin son som fyllde 2 år i somras, men pga en olycka har hon fått sitta i rullstol sen början av året och valde att frivilligplacera sin son i ett familjehem i samma stad.

Hon själv har sagt att hon vill flytta därifrån, men blir låst av att hennes son är familjehemsplacerad.

Nu har jag läst att socialen KAN omvandla frivilgplacering till LVU om de anser att det är för barnets bästa. Så risken är ju att flyttar hon och vill få med sig sin son, om möjligt till ett annat familjehem i en ny stad, så kan soc sätta sig på tvären och tvinga barnet kvar i nuvarande stad.

Tänker att hon ska ju inte vänta för länge heller, lär väl bli svårare ju äldre barnet blir.

Pappan till sonen har hon kontakt med så vitt jag förstått men verkar vara en sån som inte tar ansvar, typ sticker iväg när det blir för jobbigt. Och jag tror soc vet om det.

Det som skrämmer mig är att hon yttrat att hon stundtals mått så dåligt av att bo där att hon haft konkreta självmordstankar, såpass att jag fått lov att åka dit för att jag varit rädd att hon ska göra sig illa.

Soc vet ju inte om nånting om det, mer än att hon är deppig pga situationen.

Vet inte vad jag ska råda henne till egentligen, för hon vill ju bara bort därifrån.

Många som sitter i rullstol tar hand om tvååringar.
Om hon är självmordsbenägen behöver hon hjälp, det är ingen normal reaktion på att inte bo där man vill.