Familjehemsplacerat barn, vad händer vid flytt?

Mitt svar var mest med tanke på den första meningen - om att hon mår dåligt för att hon bor där hon bor. Jag tror att hon måste släppa det sättet att tänka för att kunna må bra. Hon bör ju inte flytta ifrån sitt barn och att flytta barnet till ett annat familjehem i mammans eventuella nya hemstad är så fullkomligt hjärtlöst och idiotiskt så det utgår jag från att soc säger bestämt nej till - och att mamman själv inser att det är direkt olämpligt. 

Men absolut, jag håller med om att vi har väldigt lite information.

Eftersom barnet inte är placerat pga vanvård utan pga en skada förutsatte jag att barn och mor träffas regelbundet. Det ska oftast till ganska extrema omständigheter för att soc ska förbjuda barn och föräldrar att träffas (eller en idiot-handläggare, men det är ju inte det vanliga). 

Om TS flyttar till en annan stad tänkte jag att umgänget barn/mor blir betydligt svårare att genomföra, sätskilt pga mammans skada som kanske innebär att hon behöver färdtjänst.

Barnet kan absolut ha det väldigt bra i familjehemmet. Det får vi ju verkligen hoppas är fallet. 

Men vi får väl se om vi får lite mer info. Samtidigt ska ju inte ts lämna ut en massa privat info om någon annan utan dens godkännande. 

Det låter troligt. Tack! 

I så fall finns det kanske fler orsaker till familjehemsplaceringen än mammans skador efter olyckan. 

Många som sitter i rullstol tar hand om tvååringar.
Om hon är självmordsbenägen behöver hon hjälp, det är ingen normal reaktion på att inte bo där man vill. 

 

 

Inte direkt efter olyckan helt själv när denne fortfarande anpassar sig och t.ex justerar mediciner, hjälpmedel, rehab.  

Det ser jag som helt normalt beroende på vad som hänt vilket TS inte behöver gå in på för någon annan. Bara att t.ex vara fast i en lägenhet som inte är anpassad för ett familjeliv med rullstol kan kännas väldigt nedslående, tex utan hiss eller svängrum. Är det pga själva platsen och diverse trauman inte heller konstigt.

Snart ett år sen olyckan, det skulle jag inte kalla direkt efter. Att ha ett litet barn borde vara motivation till att träna med rullstolen och att må bättre. 

Ska hon släppa tänket att hon själv uppmärksammar vad i hennes liv som det är hon mår dåligt av? Eller du tror inte hon är kapabel att avgöra det?

Nej jag menade inte att barnet ska flytta till ett nytt familjehem utan tänkte  om den har det bra där den är nu.

Det är väl ganska normalt om man inte har någon annan utväg ur en outhärdligt plågsam situation. Vad är det för hjälp du tänker dig? Tom psykiatrin råder folk till att förändra vad det nu är i deras liv som inte fungerar eller orsakar lidande för patienten.

Om det är så att hon inte kan flytta utan att förlora närheten till sitt barn så tror jag att hon behöver släppa tanken på att flytta och istället fokusera på vad hon kan göra för att förbättra sin situation där hon är nu. 

Men då utgår jag från att hon fortfarande är mamma i barnets liv och att barnet bor i familjehem för att mamman inte klarar att ta hand om det - inte för att barnet ska skyddas från mamman. 

Att ett barn bor i familjehem betyder inte automatiskt att kontakten med de biologiska föräldrarna bryts. Tvärtom kan de fortsätta att höras av ofta, ses på helgerna etc. Det här verkar ju inte handla om att barnet behöver skyddas från mamman utan det finns omständigheter som gör att mamman inte kan vårda barnet ensam (och pappan är en fjant). 

Kanske kan mamman tillfriskna och i framtiden ha sitt barn hos sig allt mer. Barnet kan bo växelvis hos henne och familjehemmet. Men det kräver att barnet och mamman kan träffas ofta, vilket låter svårt om mamman sitter rullstolsuren på en annan ort. 

Även om barnet har det bra i familjehemmet så är mamman viktig. Kan de behålla en nära relation är det jätteviktigt för barnet. Och mamman också, skulle jag tro. 

Du kan också kontakta en stödlinje eller söka kontakt med andra som har liknande erfarenheter, till exempel via patientföreningar eller ideella organisationer. Du kan även få hjälp genom vården om du varit nedstämd under en längre tid.  

Har du allvarliga planer på att ta ditt liv, sök professionell hjälp hos din vårdcentral, en psykiatrisk mottagning eller ring 112 om det är akut. 

https://www.rodakorset.se/var-hjalp-i-sverige/psykisk-halsa-och-psykisk-ohalsa/angest/sjalvmordstankar/

Men du tycker hon ska bara flytta? 

Det är ju också så att ett äldre barn är lättare att ta hand om för en förälder med fysiska funktionsnedsättningar. Bara att inte behöva byta blöjor är ju en enorm skillnad. Så även om mamman alltid kommer att behöva rullstolen kan barnet bo med henne, kanske på helgerna, som äldre - OM de fortsätter bygga en nära relation. Mamman borde ha rätt till assistans som hjälper till. 

Men det kan ju finnas info som inte kommit fram som gör detta omöjligt. Det kan jag så klart inte veta. 

Ett år är kort tid om man tänker på rehabilitering både mentalt och kroppsligt. Mamman har varit med om minst två stora trauman - olyckan och att behöva lämna ifrån sig sitt barn. Både kropp och själ har väldigt mycket att jobba med. 

Först och främst är det gott att du stöttar din vän. Hon behöver hjälp att må bättre. Det är prio ett, oavsett om barnet bor hos henne eller ej,

När barnet placerades borde de ha skrivit en vårdplan kring varför barnet placerades och vad vården ska innehålla. De bör också ha pratat om vad som krävs för att hemsituationen hos mamman ska anses så stabil att barnet kan flytta hem igen. Om mamman inte vet det, bör hon boka ett möte med soc och fråga det. Att flytta kan vara negativt om det innebär att umgänget med barnet blir mindre ofta osv. 

En aspekt att tänka på är att ju längre barnet är placerat, ju starkare blir barnets anknytning till familjehemmet. Och efter några år ska socialtjänsten överväga att göra en vårdnadsöverflyttning till familjehemmet, dvs att de får vårdnaden om barnet. Som förälder är det bra att känna till, så att man tar emot hjälp och jobbar för att så fort som möjligt kunna återförenas med sitt barn. För ju längre barnet bor i familjehemmet kan det komma att anses vara där barnet har sin anknytning och därför bör få bo kvar där. Jag skriver inte detta för att skrämmas utan för att tydliggöra hur viktigt det är för mamman att ta emot hjälp och förbättra sin situation. Och så hon vet vad som står på spel om hon inte gör det. 

Såhär skriver de på Socialstyrelsens hemsida om det:

Vad innebär det att socialnämnden har en skyldighet att överväga vårdnadsöverflyttning?

Fast hon måste väl ändå först och främst se till att överleva själv? Visst om hon kan förbättra situationen till att bli rimlig där hon är men om det inte går eller om hon inte orkar längre nu att vänta på att hon ska lyckas genomföra förbättring. Hon kanske inte står ut i situationen så pass länge till. En flytt kanske går snabbare än att förändra den situationen hon har där hon är. Om det ens är omständigheter hon kan påverka, verkar tveksamt annars hade hon(eller vännen TS) väl tänkt på det själv? Nej jag vet att det inte betyder att det automatiskt bryts men tänkte att det kanske inte finns något annat rimligt alternativ i det här fallet än att barnet får fortsätta sitt liv i familjehemmet, beroende på alla omständigheter. Om hon verkligen måste flytta för att situationen är ohållbart och att hon inte kan ta hand om sitt barn längre. Men om det är så att de kan ses ibland och ha kontakt behöver väl inte en flytt innebära att det blir någon skillnad från nu? Beroende på hur långt bort det är

Är det akuta självmordstankar så ska hon så klart söka hjälp men trodde vi pratade om hjälp med situationen och att få henne må bättre i sitt liv. Det är ju boendet som plågar henne av någon anledning som verkar utom hennes kontroll då behöver hon ju bort därifrån 

Det är just detta jag också har i åtanke. Om mamman vill fortsätta vara mamma behöver hon fortsätta kämpa. Om hon kan göra det trots en flytt vet vi inte. Ligger den andra staden en eller tio mil bort? Det vet vi inte. Men oavsett lär inte kontakten mor/barn förenklas av en flytt. 

Barnet är litet och behöver träffa sin mamma ofta för att behålla en nära relation. 

Jag förstod det som att det är skadorna som gör att hon inte kan ta hand om barnet, inte staden de bor i. 

Det är ju inte så att hon bara vill byta lägenhet. Hon vill lämna stan. 

Håller med om att det är fint gjort av TS att stötta väninnan!

Om stället som hon bor på inte är ett sådant där hon känner sig direkt fysiskt hotad på något sätt, (det skulle ju kunna göra vem som helst desperat), så är det antagligen fler saker i hennes liv som gör henne väldigt nedstämd, än bara området i sig. 

Risken är att hon tror att om hon bara kommer därifrån så löser sig allt.

Sedan är det svårt att ha hand om en tvååring när man sitter i rullstol. De är väldigt olycksbenägna för de klättrar ofta på allt, utan någon egen insikt i farorna! Säger nej och springer åt andra hållet. 

När det gäller frivilligplaceringen så kan naturligtvis socialförvaltningen ha synpunkter på att flytta barnet till en annan fosterfamilj i den nya kommunen. De kan bedöma att det inte är till barnets bästa. Men det är inte säkert att de gör den bedömningen. Väninnan behöver ta upp det med en handläggare i sin nuvarande kommun. 

Om man är självmordsbenägen, av vilken orsak som helst; så behöver man ta kontakt med vården. Vårdcentralen är första kontakten.Blir det akut är det psykiatrin. På kvällar och helger brukar det finnas en psykiatrisk akutmottagning, dit är det lättare att komma utan remiss från vårdcentralen.

Sannolikheten att man blir riktigt deprimerad efter en besvärlig skilsmässa, plus en olycka som gör att man behöver sitta i rullstol och dessutom behöva lämna bort sitt barn, är stor. Alltså behöver vänninan kvalificerad vård, förutom andra runtom som stöttar henne. 

Om barnet blir lite äldre så kan hon själv ha hand om det, även om hon fortsatt sitter i rullstol. 

Det vet jag väl, men om hon måste bort därifrån för sitt eget liv och hälsas skull så kanske det gör att hon måste släppa barnet. Hon måste ju först och främst överleva själv.

Ja, så är det ju. Det stod inget i trådstarten om hot om våld eller livsfara. Jag tänker att det är väl en sak man nämner i så fall. Men vi vet ju inte. 

Jo, det stod om självmordsrisk. Situationen lär vara mycket plågsam för henne.