Hur är en kvinna med autism?

Jag lever med en sambo som har autism, blivit diagnostiserad nu för knappt 1 år sedan ( hon är idag 35 år). vi har varit tillsammans i snart 19 år som jag känner henne bättre än hennes egen föräldra? 

Min sambo kan jobba 100% men bäst på distans. När hon hade en arbetsplats att åka till varje dag vart de bråk och skitsnack jämt på hennes arbetsplats, det var fel på allt och alla.

hon kan inte behå några vänner och typ inte haft några sen tidigare För hon tycker det är jobbigt att behöva höra av sig och att dom skriver mycket till henne. NÄR hon är hos grannarna som älskar att festa dricker hon ALLTID för mycket För det dämpar hennes ångest andra jobbiga saker i hennes liv.
hon sover väldigt mycket på lediga tider när måendet inte är på topp. 

orkar bara gör hälften av sakerna hon håller på med, hon tvättar men jag får hänga upp de och sorterar sen hänga in allt i garderobern.
så mycket i vardagen får jag ta hand om själv.

vi 2 barn med som tar mycket energi för oss båda men där har hon mycket koll på skola Osv. 

hon behöver ha saker planerat för sig, spontan saker är svårt och nästan omöjlig. va lättare för oss innan vi hade barnen.

Hon är helt fantastisk på att vara henne när hon är på glatt humör, när hon vill rensa och göra fint så jäklar är hon grym med men blir helt slut sen. ser kanske inte att det är skitit osv hemma utan det får jag ta hand om. Lika så utomhus sköter jag allt 

Låter väldigt likt min situation. 
Att-göralistor är avgörande för att få något gjort. 
Min ställer inte till med saker på arbetsplatserna men kan inte hantera att höra och se alla intryck som blir "konflikter" i hennes värld. Om någon vill henne något ser hon det alltid som påhopp och attacker även när man hör att det är helt normala arbetssituationer. 

Jag har diagnosen autismliknande tillstånd och är högfungerande, dvs, med ett normalt intellekt och mitt tillstånd syns inte på mig, varken till utseende eller i mimik och kroppsspråk.

Mina autismdrag är att jag kan ha svårt för vissa förändringar, är högkänslig, vilket i mitt fall innebär att jag blir stressad av höga ljud och vissa lukter. Har dock inga problem med beröring. Något annat som stressar mig mycket är prestationskrav och tankarna på att man måste prestera för att bevisa sitt värde. 

Jag är ordningsam och föredrar oftast att planera saker innan jag utför dem. Skriver mycket listor på saker som skall göras och inhandlas. Är också skötsam i både hem, min ekonomi och min kroppsliga hälsa. Tror på måttlighet och balans i alla avseenden. Försöker att vara ärlig och uppriktig mot folk, fast med en viss aning om takt och ton då. 

I mitt sociala liv så håller jag mig mest till den familj jag föddes i, med några få vänner som jag träffar vid utvalda tillfällen. Är fullt nöjd med detta. Genom åren så har jag lärt mig de flesta sociala koder och förstår ironi i de flesta fall, mycket pga alla tv-serier man konsumerat under sin ungdom. Man lär sig en del från såna medier.

Jag har aldrig haft en partner eller något intimt umgänge. Är alltså inte promiskuös, varken i teorin eller i praktiken. Har inga tvångsmässiga beteenden heller och har aldrig tagit några mediciner. Har däremot haft problem med nedstämdhet ibland, eftersom jag inte jobbar och känner att jag ej tillför något i vårt prestationsinriktade samhälle. 

Tyckte att många i tråden listat ganska negativa egenskaper i samband med autism så ville därför ge en mer positiv bild av hur en del av oss fungerar. Ogillar starkt stereotyper och fördomar om min egen grupp, just eftersom jag vet att jag inte motsvarar särskilt många av dessa. För att vara lite mer brutalt ärlig här så gillar jag verkligen inte att buntas ihop med lågfungerande autister. Kanske låter det elakt och snobbigt men det är så jag känner.

Läs boken "Att fejka arabiska" som är skriven av en högfungerande person med autism.

Jag skulle säga att precis så som du beskriver dig och ditt liv beskriver min partner sig. Men jag har beskrivit min bild av hur det är att leva med de saker som inte funkar för henne. Jag älskar henne och hennes knasigheter men jag får ju ta ett enormt stort ansvar. 

Okej. Efter att ha läst ditt inlägg där du beskriver din partners autism så kan jag lugnt konstatera att ingen av punkterna stämmer in på mig, utom möjligen det där med deltidsarbete. Jag har inte jobbat på ganska länge så därför lite svårt att veta hur många arbetstimmar en själv orkat med.

Jag har sent diagnosticerad autism. Nivå ett, det som ofta blev Aspergers när den diagnosen fanns. 

Jag är och ser yngre ut än min ålder. Jag vill människor väl och har svårt för att ljuga, har även svårt för människor som är oärliga. Jag är lojal mot de som står mig nära. Jag vet inte om det är vanligt (jag har även adhd) men jag är även ganska äventyrlig och orädd för saker som skrämmer många andra. Tex har jag inte haft några problem med att flytta utomlands och starta ett nytt liv i ett nytt och väldigt annorlunda land, ensam. 

Jag har mörk humor, gillar sex men inte att ligga runt. Jag har svårt för att bli kär. Fart jag har varit, och jag har även två vuxna barn, varav det ena barnet har samma diagnoser som jag har. 

Mina sämre sidor är att jag kan bli trött av det sociala arbetet jag har, och inte orka mer aktiviteter efter jobbet. Jag är ljudkänslig och får ångest av höga ljud. Tex folk som skriker i mobiltelefonen på bussen. Jag oroar mig ofta gör saker, särskilt kommande sociala sammanhang. Jag klarar inte av att prata inför många människor. Jag saknar helt lokalsinne. Jag har en tendens att ha svårt att överge människor som egentligen inte är bra för mig. 

Mina intressen kan även bli väldigt intensiva. De varierar också..men man kan säga att alla har på olika sätt handlat om kreativitet i olika former, måla, skriva, film, musik etc

Och som flera beskriver vill jag gärna planera. Men inte när jag reser eller bor utomlands vilket kan låta lite konstigt. Det är mer mindre saker, som om jag har ett inbokat möte någonstans vill jag gärna gå förbi platsen där mötet är i förväg för att se hur man hittar dit, tar sig in i byggnaden osv

Jag vill även vara väldigt förberedd inför sociala situationer och planerar dem i absurdum. 

Detta med att planera är ju i sig ingenting udda. De flesta ansvarsfulla människor gör ex. inköpslistor och uträkningar i sin egen ekonomi eller när de ska stämma träff med släkt och vänner.

Vet inte om jag själv faktiskt skiljer mig nåt särskilt från neurotypiska på den punkten. På vilket sätt skulle autistiska personers planerande vara annorlunda? Att allt måste se ut på exakt samma sätt på bestämda klockslag eller? Lite som i den där filmen I rymden finns inga känslor? Alltid tyckt att han som spelar huvudrollen i denna film framställs på ett väldigt överdrivet sätt i sin autism. Inget jag riktigt kan relatera till faktiskt. 

Alla personer med autism är olika men man har ju samma typ av problem. Hur hon är beror nog bla på vilken grad av autism hon har.

Jag har själv autism grad 1 (asperger) och klarar det mesta själv. Min mamma är min goda man och sköter min ekonomi just nu annars klarar jag det mesta själv.

Jag har lärt mig att "maska" för att passa in och då tror folk att man är "normal" men det är jättejobbigt psykiskt när jag kommer hem är jag helt slut efter att ha varit social och trevlig. 

Jag behöver tydlighet och rutiner för att kunna fungera. Jag tycker inte om när saker plötsligt ändras samma dag eller dagen innan jag förstår att det kan hända att nån är sjuk eller att det har hänt nån olycka som gör att det inte går att träffas men med min kontaktperson jag hade för längesen blev jag irriterad på när hon skickade sms 15 minuter innan vi skulle träffas att hon var sjuk då hade jag redan gått upp tidigt och förberett fika m.m så det är bättre att höra av sig några timmar eller 1 dag innan.

Jag tycker ögonkontakt är obehagligt ibland för jag klarar inte av att både lyssna och titta samtidigt om jag tittar när nån pratar så har jag säkert glömt hälften för att jag är fokuserad på att ha ögonkontakt min psykolog har sagt att man kolla på näsan eller pannan istället om man tycker det är jobbigt med ögonkontakt.

Jag har inget problem med närhet jag kramas gärna med min familj, vänner eller partner men jag tycker det är onödigt och stelt att krama eller ta främlingar i hand , men jag vet att man "ska" ta folk i hand för att det hör till hyfs men jag tycker fortfarande inte om det.

Jag måste få hålla på med mina intressen för att må bra annars blir jag på dåligt humör och då går det ut över vänner/familj/partner.

Alla killar jag har dejtat som har haft autism har haft intressen som data,träning,gaming,fiske jag upplever att en del män med autism inte klarar av att prata känslor och att dom inte förstår när man flörtar.

Jag klarar inte av stress då får jag ångest och sen blir allt fel.

Jag har en del problem med starka ljud eller dofter men det var värre när jag var liten.

Det finns ofta ett större behov av att veta i förväg vad som ska hända, för att kunna förbereda sig mentalt.

Sedan finns det ju verkligen grader av det, och man brukar bli bättre på att hantera det i takt med att man blir äldre, mognar och samlar på sig erfarenheter.

Som jag förstår det har farbror Gul och hans fru hus med trädgård och även barn (men jag kan ha missförstått). Kanske hade du fått liknande svårigheter om du hade levt med så mycket ansvar, uppgifter och oförutsägbarhet omkring dig? 

Du verkar ha hittat en livsstil som passar dig medan farbror Guls fru i viss mån har tagit sig vatten över huvudet. 

Det kan du nog ha en poäng i och hon backar och backar från saker hon klarade förr. 

Det där med att förbereda sig är en stor sak. Hon blir mer eller mindre sjuk ett par dagar eller upp till en vecka innan något "större" ska göra som tex en kortare nöjesresa över en långhelg. Om vi bestämt att vi ska äta köttbullar med mos så går det absolut inte att ändra på osv. 

Nja det är väl graden av behovet av planering. Jag vill gärna veta allt i förväg. Fast bara när det gäller sociala sammanhang (där man inte någonsin kan veta allt) och arbete/ möten. Vet jag inte får jag mycket ångest. Jag har med åren lärt mig att göra vissa saker ändå och att ibland blir det ändå bra, men ett helt oplanerat möte kan också förstöra hela min dag. Jag kan få svårt att sova nätterna innan, mår illa, kan inte äta.

Såhär upplever jag inte att andra känner och jag tror det har med min diagnos att göra