Bara lyckade personer som har barn?

Har läst tråden men ingen skribent har tangerat ett antal andra skäl till frivillig barnfrihet än ekonomin.Det har heller ingenting att göra med huruvida man tycker om barn eller ej utan att man inte vill ha ansvaret och bundenheten. Man vill fritt förfoga över sin tid.                                                                                                                                                                                                                  Utan barn kan man gå in för sin karriär, man kan resa åtskilligt oftare än en gång per år och till historiskt intressanta platser; man behöver inte vara hänvisad till solsemestrar på barnvänliga destinationer. Man kan förkovra sig, läsa utan att bli störd och gå på teater eller konsert utan att skaffa barnvakt. Man kan ha ett vackert hem med designföremål där allt står på plats utan att riskera att rivas ner. I min Howard-soffa hoppas det inte!  En annan anledning att avstå barn är graviditet och eventuella förlossningsskador.                                                                                      

Har läst tråden men ingen skribent har tangerat ett antal andra skäl till frivillig barnfrihet än ekonomin.Det har heller ingenting att göra med huruvida man tycker om barn eller ej utan att man inte vill ha ansvaret och bundenheten. Man vill fritt förfoga över sin tid.                                                                                                                                                                                                                  Utan barn kan man gå in för sin karriär, man kan resa åtskilligt oftare än en gång per år och till historiskt intressanta platser; man behöver inte vara hänvisad till solsemestrar på barnvänliga destinationer. Man kan förkovra sig, läsa utan att bli störd och gå på teater eller konsert utan att skaffa barnvakt. Man kan ha ett vackert hem med designföremål där allt står på plats utan att riskera att rivas ner. I min Howard-soffa hoppas det inte!  En annan anledning att avstå barn är graviditet och eventuella förlossningsskador.                                                                                      

Barn flyttar inte ut automatiskt vid 20 som dom gjorde förr. I alla fall inte här i storstaden. Man får räkna med att ha dom i 30 år.

För en annan som fick mitt sista barn ganska sent vid 40 så innebär det en risk att ha hemmavarande barn tills det är dags för hemmet eller jag trillar av pinn. Det känns ju sådär

Det är helt okej att välja att inte skaffa barn. Jag som förälder har ingen åsikt i fråga.

Tvärt om skulle jag säga. Jag vet hur enormt mycket jobb det är med barn, och hur mycket man får offra, så om nån inte känner för det kanske det är bäst för alla att välja den barnfria vägen.

Själv tycker jag att det ger mycket att vara förälder. Man får mycket tillbaka av barnen, men det är mycket man får offra. Kan ibland önska att jag fick barn tidigare. Sådär mellan 23 och 27 ungefär. Jag var inte jättegammal med dagens mått när första barnet kom men jag hade passerat 30. Men sista barnet kom lite väl sent och jag kommer att ha passerat 50 innan det är dags för ytterligare en tonårsperiod att ta sig igenom.

Om man som par står och velar mellan att skaffa barn eller inte så finns en medelväg. Skaffa ETT barn. Alltså det går inte att jämföra livet med bara ett barn och flera. Ett barn märktes knappt att man hade, i jämförelse med hur det blev sen när barn två dök upp. Totalt kaos!!!

Lär finnas en hel del misslyckade personer med barn. Det är knappast barnfria som uppfostrat alla brottslingar vi har i samhället Såna formas av både uppväxtmiljö och genetiskt arv. Något som främst föräldrarna påverkar.

Man bjuder in såväl glädje som kaos när man önskar och får barn. Och dessutom får man vackert ta ansvar för alla tankar man hafft om hur det borde gå till och hur man ska/bör göra.

Det är fullständigt rimligt att välja bort denna grej i livet om man inte är förtjust i att ge omsorg och göra hushållsarbete. Är man dessutom inte övertygad om att ens partner kommer vara good enough bör man definitivt avstå. 

Och då har vi inte ens nämnt oron. Springer de inte ut i vägen vid 2,5 år, så kanske de knarkar vid, 14 år och/eller så hoppar de fallskärm vid 32 år....  

Kan bara hålla med. Det har varit ett rent nöje att ha ett barn medan andra mammor springer runt, stressar, förfaller och aldrig hinner göra saker de vill under 15 års tid.

2/3 flerbarnsmammor kom aldrig i form igen i vår vänkrets och har nu dessvärre fått se utfallet av sina fler kilon i form av olika jobbiga sjukdomar vid 50+.

Med fler barn blir också mannens brister desto mer synliga och risken för separation ökar stort.

Oron är fruktansvärd. Hur kommer det gå?.

Partnerns brister blir såklart mycket mera påtagliga men i ärlighetens namn blir det i långa loppet också svårare att dölja sina egna tillkortakommanden. Dessa blir också allt tydligare! Tyvärr..

Jo jag har sett föräldrar gå ned sig. En sällan nämnd sak kan ju vara en så enkel grej som sömnbrist.. Du får aldrig vila ut ju! Nattsömnen blir allt sämre under allt längre tid. Det måste ju vara flera hundra timmar om året i skillnad mot nån utan barn.

Så är det väl inte? Alla möjliga människor har barn, och i dagens Sverige är det möjligt också på grund av våra sociala skyddsnät. Något som är på gott och ont såklart, eftersom det lockar hit människor från andra länder som bara är ute efter dessa skyddsnät och har planerat från början att utnyttja dem till max. Men det positiva är i alla fall att man aldrig behöver oroa sig för ekonomin, för det kan aldrig bli så dåligt att barnen behöver svälta, måste gå i för små skor och för tunna kläder på vintern och sådant.

Bostadsbidraget garanterar att de inte behöver bo för trångt. Och det kan inte hända, att man måste föda ensam hemma för att man inte har råd med sjukhus eller hembarnmorska. BVC är också gratis, liksom all läkar- och sjukhusvård och tandvård samt förskrivna mediciner för barnen.

En annan välsignelse i Sverige är friskolorna som är gratis för föräldrarna. Det gör, att även om man blir tvungen att bo med sina barn i ett dåligt område, så kan man sätta dem på bussen till en friskola där de kan få en bra skolutbildning och vettiga kamrater. Så inte heller av den anledningen behöver man oroa sig idag. 

Ibland hör man folk säga att de inte har råd med barn, och när man då ber dem visa sina beräkningar och vad de jämför med, så visar det sig ofta att de har jämfört sin ekonomi med någon banks uträkning på sin hemsida, av vad det kostar att ha barn, typ en miljon kronor per barn.

När man sedan går in i deras beräkningar lite, så visar det sig att de har räknat med inkomstbortfall under föräldraledigheten och småbarnsåren för två MYCKET högavlönade föräldrar, en sommar- och en vintersemester om året, DYRA kalas och kalaspresenter, minst en språkresa i tonåren, och fantasipriser för kläder och sportutrustning. Det allra mesta av detta är sådant som inte behövs eller går att köpa billigare, och det finns mycket annat som är viktigare för en lycklig barndom. NEJ att ha barn kostar inte en miljon kronor per barn! 

Fast det tycker jag är fel mot det enda barnet. Jag är själv endabarn och har alltid saknat syskon. Det är mitt livs stora sorg. Jag har faktiskt ännu mer förstått vad jag har missat, när jag har följt mina två barn under uppväxten, och sett hur mycket glädje de har av varandra. Jag tycker att det känns väldigt bra att veta att de kommer att ha varandra sedan också, när deras pappa och jag är borta... och särskilt om någon av dem inte skulle få en egen familj. Det vet man ju aldrig.

Nej, jag tycker att man får välja mellan noll och två (eller ännu hellre flera) barn, faktiskt. Det är djupt själviskt att ha bara ett.

Jag förstår helt de som väljer bort barn. Det finns fler skäl mot än för i dagens samhälle (när vi inte behöver barn för arbetskraft hemma på gården). Jag kan verkligen se hur livet skulle vara så bekvämt utan barn och hur jag skulle kunnat leva precis som jag själv ville och göra vad jag ville när jag själv ville det. Ha massor av pengar över.

Men samtidigt är barn det enda jag någonsin velat med livet. Kan inte förklara det och vet inte vad exakt det är jag vill med det. Fick barn ung och nu när de äldsta snart är redo att lämna boet (eller inte, vet att det är lättare sagt än gjort för ungdomar 2025) ska vi få en liten igen. Jag vet att det låter som mardrömmen för vissa och själv är jag så glad och tacksam för att jag får ynnesten att uppleva allt med en liten igen. Upptäcka livet på nytt än en gång. Det känns som att få uppleva livet två gånger. Jag vet att att just detta är vad jag känner är själva livet (iaf på jorden) gör mitt liv mycket mer komplicerat än om jag haft andra mål och drömmar, men det är bara att omfamna.

Jag är enda barnet och helt nöjd med det.
Sa övertygat nej tack när mamma övervägde halvsyskon och är fortfarande nöjd.

Min man svär ve och förbannelse över sitt helsyskon och tänker aldrig mer träffa det. Så kan det också bli.

Fast det är ju alltid djupt själviskt hur man än gör gällande barn, eller inte barn. Visst kan man som liten drömma om andra förutsättningar, men om det varit annorlunda hade det ju just varit annorlunda och kanske inte alls det du drömt om. 

Som förälder väljer man ju att göra på ett visst sätt utifrån vad man själv upplevt, men om det är något jag verkligen vet om livet så är det att det inte går att veta på förhand hur saker blir. 

Vad jag dock vet är att föräldraskapet både blir vad man gör det till, samtidigt som man ju får de barn man får. 

Dock tror jag att det är betydligt fler barn som har glädje av sina syskon, än motsatsen. Och jag vågar inte ens tänka på hur jag skulle ha mått nu - när båda mina föräldrar är borta - om jag inte hade fått mina barn. Då hade jag ju inte haft en enda anhörig nu! Ingen jag var självklar för. Utan bara osäkra pojkvänner respektive väninnor som man inte har något särskilt, fast band till - utan som alltid kan försvinna när som helst och aldrig avhöras igen. Tills man står där helt ensam.

Alla andra hade ju alltid tryggheten i sina syskonskaror när man var barn och ung, när killen gjorde slut eller bästisen svek och började umgås med en annan tjej. Det hade inte jag. Jag kände mig övergiven av hela världen när sådant hände. Jag skulle ALDRIG ha satt ut ett barn till den situationen, om det hade gått att undvika. 

Fast det är nog inte bara därför de har valt att vara barnfria. 

Det enklaste är nog att inte fundera så mycket på andras livsval utan fokusera på sina egna.

Det finns tusen och en anledningar till att folk väljer att leva utan barn. 

En sak är säker - ingen vill födas till en familj där man inte är önskad. 

Det som du säger med föräldrar som övergett sina barn och inte klarar av det bevisar ju bara att dessa människor inte är mogna för barn själva.
Barn skall såklart inte skaffa barn.

Och såklart finns det människor som inte vill ha barn inget konstigt med det, man blir inte enfaldig pga man är lycklig med familjelivet utan skulle snarare säga att människor med barn som lyckas med familjelivet blir ödmjukare dom tänker mindre på sig själva helt enkelt.

Om man är lycklig med barnfriheten så är det ett bra val. Men tragiskt om man ångrar sig på sin ålders höst.

Vi är fria att gå på teater utan barnvakt, kan resa mycket och har inget ansvar. För barnen är stora och barnbarnen är deras ansvar.

Win win.

Det bevisar att det finns människor som inte är ämnade att bli föräldrar överhuvudtaget. Det är liksom inte bara unga personer som överger sina barn eller negligerar deras uppfostran.

Har aldrig påstått det heller. Jag sa ganska tydligt att inskränktheten hittas hos de föräldrar som inte fattar något så enkelt som att inte alla människor vill ha några barn. Något som skribenten jag svarade inte förstod alls, i all si egen inskränkthet.

Och jag håller inte med dig om att föräldrar skulle vara mer ödmjuka än barnfria. Tvärtom, så är de ofta ganska självupptagna i sin egen slutna familjebubbla. 

Jaha, och om man känner att ett barn är precis nätt och jämt vad man orkar med, ska man ändå skaffa ett till barn för "barn måste ju ha syskon"?
 
Eller man kanske helt enkelt inte kan få fler barn?

Hur har det gått för alla miljontals kineser som blev endabarn pga ettbarnspolitiken? Ja, det blev rejält bortskämda av föräldrar, farföräldrar och morföräldrar. 

Nej, det där "antingen två eller inget alls" tycker jag inte alls är hållbart.