Matchningssajter för donatorbarn

Hej!
Är ditt barn 4 år (som min son) sä är er donator med all säkerhet från Cryos. Då finns ingen skrivning som ovan och donatorn är alltså anonym. Det finns ändå ett 60-tal donatorer från Cryos med extended profiles och då har donatorn skrivit ett litet brev till sin framtida donatorbarn och/eller deras föräldrar. Det finns dessutom lite info om allergier, höger- vänsterhänthet, intressen etc. Ett fåtal finns det även babyfoto på.
Om barnet är 3 år eller yngre (ca) så har Storkkliniken bytt leverantör av sperma och då gäller det som står i tidigare inlägg.
Det är väl däremot inte så troligt att donatorn går med på en träff ändå MEN möjligheten finns.
På ESB finns babyfoto, ljudintervjuer, extended profiles på de flesta donatorer ALLTSÅ även anonyma. Ett bar med anonym donator kanske nöjer sig med att se ett foto och lyssna på donatorns röst även om barnet aldrig kommer att ha möjligheten att träffa sin donator.

Jag tycker att det är viktigt, oavsett om man har öppen eller anonym donator, att man stödjer sitt barn i att känna sig "hel" i den familj som hon eller han växer upp i. Det är inte ett dugg konstigt om ett donatorbarn förr eller senare börjar känna en undran över, kanske t.o.m. en saknad efter, donatorn. Det är ju trots allt fortfarande norm att barn har en mamma och en pappa med vilka barnet har biologiska band. I samhället i stort är det likhetstecken mellan orden "far" och "mor" och "genetisk härkomst". Undantagen från denna regel är fortfarande relativt få och historiskt har en diskrepans mellan dessa inneburit en stor skam (då det har varit ett tecken på att modern har varit "lösaktig").

Jag önskar att vi i framtiden hade en annan inställning. För mig måste begreppet "förälder" vara förknippat med en kärleksinvestering och ett ansvar.

Som ni säkert har förstått så är jag dessutom högst skeptisk till tanken att en spermadonator skulle ge avtryck i barnets personlighet om han aldrig har haft kontakt med barnet. Jag såg just ett Oprahavsnitt där ämnet donatorer och donatorbarn togs upp. Inget av de vuxna donatorbarnen tycktes ha växt upp med lesbiska föräldrar och de tillhörde dessutom en tidigare generation än våra barn. Det jag slogs av mest var dock att flera av de vuxna barnen talade om att de "inte visste vem de var" och att anledningen var att de saknade kunskap om vem som var deras donator. Jag kan inte låta bli att tänka att det är mycket sorgligt om dessa barn inte har fått ett bättre stöd i att få självkänsla.

Någon sa i ett inlägg ovan att ett blodprov inte kan säkerställa genetiskt släktskap. Min följdfråga blir då: varför bry sig om genetiskt släktskap överhuvudtaget i så fall?

Min övertygelse är att tanken om vikten av det biologiska ursprunget är kulturellt skapad. Jag vill lära mitt barn att det är det andliga släktskapet som är det viktiga. Jag tror att mitt barn kommer att främjas av denna lära och att den kommer att ge henne styrka.

GulTiger, jag håller verkligen med om att det är viktigt att stödja sitt barn i att känna sig "hel" i den familj det växer upp i, oavsett hur familjen ser ut och oavsett om donatorn är öppen eller anonym. Jag håller också med om att uttrycket förälder handlar om en kärleksinvestering och ansvar. Jag tror också att det vanliga är att man ser den eller de vuxna som funnits med i ens familj under uppväxten som sina föräldrar, oavsett om man har biologiska band till dem eller inte. Exempelvis menar adopterade vanligtvis sina adoptivföräldrar när de pratar om sina föräldrar (jag ville egentligen adoptera och läste en del om adoption innan jag insåg att den nya lagen till trots kommer adoption inte att vara ett realistiskt alternativ för oss inom överskådlig tid, därav mina paralleller till adoption).

Jag håller dock inte med dig om att tanken om vikten av det biologiska ursprunget är kulturellt skapad. Nu såg jag inte Oprah-programmet du refererar till, men dessa personer är ju uppvuxna under en tid då man INTE tyckte det var viktigt att känna till sitt biologiska ursprung eftersom man ju då använde anonyma donatorer. Och de kände att de ändå saknade något i och med att de inte kände till sitt fulla biologiska ursprung. Samma sak var det med adopterade tidigare, deras biologiska ursprung ansågs oviktigt. Både från adopterade och "donatorbarn" har det kommit reaktioner på detta, att något tagits ifrån dem. När det gäller adopterade har man tagit lärdom av detta och det är självklart idag att vara öppen inför deras eventuella intresse för de biologiska rötterna. När det gäller donation ligger man lite efter men man är ändå, enligt min mening, på rätt väg eftersom allt fler länder lagstiftar om att barnen ska ha rätt att ta reda på vem donatorn är när de blivit vuxna.

Av det jag läst verkar det som att intresset för det biologiska (alltså donatorn) för det mesta INTE handlar om sökandet efter en förälder, de som uppfostrat en och gett en kärlek är föräldrarna. Det handlar om att det biologiska faktiskt är _en_ del av vem man är och att man vill känna till även den delen. Det är därför donatorbarn ibland pratar om att de inte vet vem de är, en pusselbit saknas helt enkelt. Det är en nyfikenhet helt enkelt, hur ser han ut, hurdan är han, kommer mitt sinne för matematik från honom osv. Jag tycker det är helt naturligt faktiskt, vi människor är nyfikna på oss själva och jag förstår inte varför en del av denna nyfikenhet (den på det biologiska arvet) skulle vara "ful" och behöva arbetas bort.

Du skriver att du är högst skeptisk till att donatorn skulle göra avtryck i barnets personlighet om han aldrig haft kontakt med barnet. Har du några belägg för att det är så? De mesta talar faktiskt för att vi är en blandning av arv och miljö. Finns en hel del studier som undersökt detta vetenskapligt och kommit fram till det.

Ett blodprov kan naturligtvis säkerställa genetiskt släktskap men utifrån vilkas DNA man ska jämföra så måste man tex kolla fler parametrar för om 2 flickor är halvsyskon och har samma donator än om 2 pojkar har samma donator.

Det krävs helt enkelt mer arbete och är därmed mer kostsamt i vissa sammanhang. Nuförtiden så räcker det med ett salivprov för att kolla upp DNA.

Frågan om det är arv eller miljö som är det avgörande för personligheten har varit en infekterad stridsfråga inom psykologin hur länge som helst och kommer nog fortsätta att vara så. Frågan är infekterad just därför att den är existentiellt och ideologiskt grundläggande.

Jag funderar ibland över varför man alltid, när man talar om donatorbarns "rätt att få veta sitt biologiska ursprung", talar om barn som har kommit till genom spermadonation. Jag har i alla fall aldrig läst en artikel som har handlat om barn som har kommit till med hjälp av äggdonation. En förklaring kan vara att det finns många fler barn som kommer till med hjälp av spermadonation. Men jag tror inte att det är den enda förklaringen. Jag tror att det känns mer naturligt att se en födande mor som "riktig mor" då hon har burit sitt barn i sin kropp, även om det har varit med hjälp av en annan kvinnas ägg.

I romersk rätt fanns principen "Mater semper certa est", dvs. "det är alltid säkert vem som är modern." På den tiden fanns så klart inte äggdonatoner ens i fantasin, men jag tror att vi lever kvar med den uppfattningen än idag. Faderskap har alltid varit något mer abstrakt. Inte bara biologiskt, utan framför allt socialt. Ändå har faderskapet varit avgörande för hur samhället har behandlat ett barn. Det finns t.o.m. ett ord, "bastard", som i äldre tider just användes för barn vars koppling till en far var oklar eller olaglig.

Idag har vi en annan uppfattning och det sociala föräldraskapet har tack och lov uppgraderats. Men jag tror att det tar många generationer att ändra så grundläggande föreställningar. Som jag ser det finns en del av "bastardfobin" kvar i samhället och jag är övertygad om att den spelat en stor roll i utformningen av den svenska inseminationslagen.

Jag vill att vårt samhälle ska gå åt ett annat håll.

Det jag skriver ovan är ett ideologiskt, vuxet, ställningstagande. Jag kommer så klart inte att börja använda latinska citat när jag första gången berättar om hur jag och hennes andra mor åkte till Danmark för att få hjälp med att få ett kärleksbarn.

Förresten, korsochtvärs, du kan gärna posta länkar till de många vetenskapliga studier som har kommit fram till att personlighet påverkas av genetiskt arv, så kan vi diskutera dessa resultat. Men kanske i en ny tråd.

"Jag funderar ibland över varför man alltid, när man talar om donatorbarns "rätt att få veta sitt biologiska ursprung", talar om barn som har kommit till genom spermadonation. Jag har i alla fall aldrig läst en artikel som har handlat om barn som har kommit till med hjälp av äggdonation."

Jag mötte en gammal klasskompis på en utländsk klinik (vi var där för spermadonation och hon för äggdonation)
Hon hade inte varit öppen mot vare sig sin familj eller sitt barn om att de behövt äggdonation för att få barn. Så vad vet vi om heterosexuellas förhållningssätt till att berätta? Jag skulle för egen del må jättedåligt att mörka en sådan viktig sak gentemot barnet. Lögnen blir ju viktigare inom familjen än att mannen hade 0 simmare/kvinnan kommit i för tidigt klimakterium. Jag känner mig fortfarande chockad av min gamla väns hantering.

???? Förstod inte vad du menar med ditt inlägg.
Det är ju lika illa att ljuga för sitt barn oavsett vilken donation det handlar om.