Svårt att bli gravid efter att ha förlorat barn del 7

Jaxon; vi har gjort ICSI (microinjektion) på alla våra försök. Det är omognaden på mina ägg som är problemet. Och för det finns ingen given plan, enl läkaren.

Ja, det borde ju gå, eftersom det har gått en gång tidigare. Men frågan är hur många försök och hur mycket omständigheter som ska till för att det ska gå.
Men idag kryper jag ner i mitt mörka hål och känner hur mörkret omsluter mig som en trygg kappa. För idag finns det inget hopp.
Men imorgon...

Önskar jag kunde ge dig en irl kram Förhoppningar....

Förhoppningar: Det är helt ok att känna bitterhet och omringa sig av ett mörkt hål. Det är helt ok att inte känna glädje för andras gravidbesked. Det ni har gått igenom och går igenom ger dig all rätt att känna som du gör. Tillåt dig själv att omslutas av ditt mörka hål, det är liksom ingen idé att kämpa mot för man vet att man inte lyckas. Jag ska inte försöka peppa dig men vill bara skicka dig en kram och säga att du har rätt i att känna som du gör. Kanske imorgon, kanske nästa vecka eller nästa månad kommer det att kännas mer uthärdligt.
Kramar

Förhoppningar: *kramar om* jag känner med dig! Förstår att det känns hopplöst! *kram* Hur hanterar du detta? Har du någon du pratar med?

Förstår PRECIS känslan "det skulle ha varit jag" Precis så känner jag nu (har inte känt så förr).

Önskar jag kunde göra något för dig!

*Kram*

Tack snälla ni för att ni finns. Ja, hur hanterar jag det här? Inte så bra, kan jag väl summera. Tänker inte åka på julbord på fredag med makens familj, för jag står inte ut att vistas med de nygravida och överlyckliga en hel kväll.
Jag är lättirriterad, pestig och grinig mest hela dagen. Det är svårt att ha tålamod och vara överseende när jag mår som jag mår.
Jag har fram till förra veckan haft en psykolog. Men nu slutar hon, och jag får vänta till januari innan jag får besked om vem jag får fortsätta komma till.

Jag tänker fortsätta tjuta och tjura idag också. Har ingen lust att kravla mig ur mitt mörka djupa hål ännu.

Puss på er alla!

"Flyttar fram" tråden lite och ger en stor kram  till alla här!

Vi har äntligen fått brev från reproduktionsenheten att vår remiss har kommit fram och nu så ska vi få en läkartid inom 3 månader. Även om det är väntan så är den ju "begränsad" nu när man vet en tid lite mer.

Kikar in och hoppas att ni alla mår bra.
Extra omtanke till dig förhoppningar.
Kramar

Förhoppningar:

Ja ibland måste man få krypa in i hålet en stund och få tycka synd om sig själv. Tror det är viktigt att man lyssnar på kroppen. Förstår precis hur du känner dig om att umgås med de lyckligt ovetande nygravida. Det gör ont att se deras naiva lycka när man själv bara känner sig trasig. Så dra ett täcke över dig en stund och ta hand om dig och tyck precis så mycket synd om dig som du har all rätt att göra. Jag kan erkänna att jag många ggr varit super avundsjuk på alla som har barn när man själv vandrat runt med en tom famn. Då har jag nog stängt in mig för en stund och slickat mina sår tills styrkan kommit åter.

Meryl:
Skönt att se att remissen gått fram. För vänntan känns lättare om man fått ett datum även om tiden segar sig fram i väntans tecken. Men ligg gärna på och ring emellanåt under dessa månader för så gjorde jag och tror då att de kanske prioriterar en för att man är lite på. Är ju alltid lättare att låta de som tyst och snällt väntar på sin tur få göra det

Ego:
Imorgon åker vi ner till KS för att prata med läkare om förlossning. Just nu vet vi inte hur det ser ut om vi får föda där men vi hoppas ju. Skall iallfall bli skönt att få prata med en läkare på specialistmödravården som kanske är bättre att hantera de känslor som vi genomgår just nu. Dock börjar jag bli lite trött på att prata med nya läkare hela tiden. Hela tiden ny personal att prata med både för mig/oss men också för mammas skull. Hon orkar ju inte själv ta alla diskussioner så jag hjälper henne och pappa eftersom jag märker att de inte klarar den biten. Just nu är hon så svag av medicinering att en 90 årig hjärtsjuk kvinna är starkare än hon. Men idag fick jag iallafall dem att se över hennes kortisondos och minska den så kanske hon snart kan få tillbaka lite av sina krafter.