Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Jag fattar inte varför men olika bedömningar hos olika eller samma läkare kan ofta ändras från ggn till gnn. I mina journaler som jag nu fått kopior på så märker jag massa tolkningsfel. Det står att jag bott i spanien med exet 6 år. (det var 18 månader) I ett annat så har jag tydligen bott i england med exet. Aldrig gjort men de har väl tolkat det så för att han är engelsman. Osv massa olika uppfattningar om hur mitt liv tett sig.

Det är bra att bryta benso behovet. När jag har ångest så sätter jag igång med nåt, tar ett steg till innan jag tar stesolid, tar ett steg till innan och till slut känner jag att jag inte behöver stes. Funkar inte jämt men oftast. Det absolut värsta är ju att ta första steget.

Hoppas böckerna verkar bra. 

Håller med.
Även det ekonomiska. Vi har u som sagt fått låna hyrespengar av mamma många ggr. Så fort vi blir av med den skulden så blir det altid något fel och vi får börja om igen med att låna. Ekonomi är nog det som tär mest då man behöver trygghet i att veta att man klarar månaden.

Kan ni inte prata med de ni har skulder hos och höra om de kan sänkas ett tag? Eller är det mest ränta ni betalar? Bara funderingar och ingen vilja att lägga mig i er ekonomi. Folk har alltid sina åsikter och det är ju fullt naturligt att du vill behålla detta för dig själv.
Kanske ni kan slå ihop skulderna till en gemensam på banken. (lyxfällan ) Fast i verkliga livet är det oftast inte så lätt.

Vill bara ge förslag men förmodligen har ni redan tänkt på detta.

Ja, det absolut viktigaste jag tänker på är att hur obehagligt det än känns så är det ofarligt o att det faktiskt går över, och att mitt liv inte alls är söuta för att jag lider av ångest o att mitt liv inte ska begränsas av det... Har gett mig fan på det men det är träning.... Jag badade med lille sonen för mån vecka sen då jag tänkte på detta mer eller mindre hela tiden. Då tänkte jag, med eller utan ångest så känns det riktigt bra att leva i få bada i mysa med mina barn. För mig så är det en bra bit på väg...

Negativt egoinlägg från mig...
Har inte varit här inne på ett tag, mitt sk liv känns åt helvete . Vet inte hur länge jag klarar detta.  Kämpar för min flickas skull men tänker allt oftare att hon skulle ha det bättre utan en ångestfylld och deprimerad mamma. Hon har ju sin underbara pappa. Jag äter mina tabletter, går hos psykolog, har varit inlagd, ändå hamnar jag jämt här är sååå trött nu, vill inte mer känns det som Känner mig totalt värdelös på alla plan

Usch vet att det känts såhär innan också och jag har tagit mig upp men varföt i helvete hamnar jag här heeeela tiden? Mitt sk liv bara rinner iväg känns det som....

Förlåt, ibland är det bara så skönt att skrika av sig lite....

Ta hand om er där ute!

Molly!

Förstår så väl hur du känner  dig då jag har kännt så många ggr förr då det var som hårdast...
Men raring, din dotter har kanske en underbar pappa men hon har även en underbar mamma som kämpar. Hon har endast en mamma och det är du och du är den bästa mamman för just din dotter!
Tänk på hur din dotter skulle reagera om du hade gått bort. Hur ledsen hon skulle bli och alla dessa frågor som aldrig skulle få något svar... Jag vet vilka frågor barnen går runder med och det är hemskt...
Vill inte ge dig skuldkänslor och ber om ursäkt om jag ger dig det för det är inte alls min menning... Men det jag vill få fram är att kämpa vidare, se din dotter växa upp och finnas där vid hennes sida så gott du kan! Hon har sin pappa också och antar att han även tar del av sitt ansvar om er dotter med?

Du är värdefull, du betyder allt för din dotter, hon har endast en mamma och tro mig - hon vill inte ha någon annan mamma iheller!

Kram

Hej alla!

Har varit borta ett tag igen...
Men jag blir så ledsen när jag tittade in idag när jag ser att det har varit påhopp här, vilket inte alls hör hemma här! Här inne ska vi stötta varandra och vill vi inte det så kan vi låta bli att skriva eller läsa här överhuvudtaget!
Precis som Maia så har jag varit med från starten och detta är inte alls detta vi vill att denna tråden ska vara. Vi vill inte att den ska spåra ut så som det känns att den håller på att göra...

VI ÄR ALLA OLIKA OCH FUNGERAR OLIKA. VI HAR VÅRA OLIKA PROBLEM SOM GÖR ATT VÅRT LIV SER UT SOM DET GÖR - HÄR INNE DÖMMER VI INTE VARANDRA UTAN VI GER STÖD OCH RÅD - INGET ANNAT!

Kanske skulle vi behöva starta upp en ny tråd igen???
Blir så arg och ledsen när jag ser sånt här, var är med männskligheten???
Alla som lider utav psykiskohälsa är extra känsliga och sårbara, därför är det viktigt att man här ska känna sig trygg och kunna öppna sig och skriva precis som man känner sig utan att få påhopp.

Jag hoppas verkligen att vi i fortsättningen inte hoppar på varandra utan att vi ger det som tråden är till för, råd och stöd! Detta är just vad Småland ville med denna tråden med!!!

Charlie du skrev precis det skulle skriva här nu!

Denna tråden är till för oss som mår dåligt. Här inne är ett av de få ställena, där jag/vi ville att man skulle kunna skriva och säga hur man mår/känner/tänker, utan att bli påhoppad, utan att någon dömer en, utan att nån säger åt en att man ska göra si eller så.

Denna tråden är till för att stötta varandra, ge varandra råd och tips...

Jag är TS och jag, Maia och Charlie har varit med här inne från början och det har varit vissa andra påhopp här innan oxå, och det är inte ok.

Bara för att man kan vara anonym här inne, så betyder inte det att man ska kunna gömma sig bakom denna anonymiteten för att hoppa på oss, eller säga hur vi ska må/känna/tänka... Ta ert ansvar, anonyma som icke-anonyma och skriv på ett respektfullt sätt...

Jag tycker det är jättebra att man kan vara anonym här inne, jag är ju det själv med... Men nu känner jag att det har blivit för många anonyma och jag har ingen koll på nån av er längre känner jag... Skulle ni alla som skriver här inne, vilja berätta lite om er själva, hur ni mår osv... Och Maia och Charlie detta gäller ju er med, alla vet nog inte allt om er...

Så snälla, tänk en gång till innan ni skriver inlägg här inne...!!!

Tro mig, mitt bagage sen barndomen är förjävligt minst sagt, och har påverkat mig med! Men någon gång måste man försöka tänka på att leva i nuet, allt för många grottar ner sig i det som varit och tycker synd om sig själva och använder set nästan som ursäkt, jag har varit så, att allt jag fått se och uppleva, det har varit min ursäkt, men varför inte lämna bagaget bakom dig och fokusera på det du har nu, som du säger 2 fina barn, en hel familj? Det är väl underbart! Lev i nuet, och jag förstår man kan inte påverka allt, nu vet jag inte vad du har för diagnos, men ger inte medicinering + samtalsterapin någonting kanske det behövs en förändring?
Om du har mått dåligt pga ditt bagage med självmordstankar osv som följt dig sen barndomen, hur kom sig då att du har orkat skaffa 2 barn eller velat sätta 2 barn till världen när du först och främst inte i dig själv mår bra?
Jag tror inte bara du ska tänka att det beror på det du har bakom dig, jag tror det handlar om något i din tillvaro som inte får dig att må bra, bara sätt dig ner och tänk efter engång! När uppstår självmordstankarna, av vad kommer ångest and so on!
Men om ni är 2, och ekonomin är så jobbig, så bor ni väl antagligen för dyrt? Flytta? Götr något som tar bort orosmomenten i vardagen. Orkar du inte jobba vilket innebär att man förlorar en massa pengar, så får man kanske fundera på prioriteringar i livet och se över sin tillvaro. Likaså med barnen, se till att ni får avlastning, de känner ju självklart av hur du mår.Eller ni mår. Men nu handlar det om dig, och därför ber jag dig fundera vad som du tror, utöver att jobba mindre och käka antidepp- skulle få dig att ha mindre ångest och minska dina suicidtankar.

Vill också flika in här i diskussionen:) Håller med Maia, man ska inte vara hård men ja kan förstå Anonym Yay också för att det är svårt och tungt att leva med det här, men man måste ibland rota lite i sig själv också och försöka hitta lösningar va som skulle kunna göra så att problemen blev mindre så att man mår bättre. Ni verkar ha de jobbigt ekonomiskt så finns det inget som gör att ni skulle kunna göra för att leva billigare som kan bidra till ert välmående för det tar på en med ekonomin såklart!!!Om du är sjukskriven och inte känner att du orkar jobba får ni kanske för att du ska må bra göra någon ändring, alternativt att du får den hjälp och medicin du behöver för att klara av att jobba så att ekonomin blir stabil så att ni inte känner den här pressen varje månad??

Det var bara en tanke från min sida:)

Jag har en dotter på 4 månader snart, vi blev själva för ett tag sen hon och jag och med en väldigt hög hyra och räkningar på det + och som ensamstående med föräldrapenning har man det inte heller lätt. Men jag har fått någon nu stark vilja och min dotter har fått mitt liv att få en helt ny mening. Som bästa medicin:))) Fast jag fick även påbörja min medicinering i gen efter graviditeten och har samtalskontakt 1 g i veckan det känns toppen! Eftersom jag är själv också kanske man blir tvungen att få den där extra styrkan, ja menar jag kan inte som förrut bara lägga mig ner i sängen & gråta o tycka synd om mig själv som jag alltid varit proffs på (av all anledning är otroligt stresskänslig och har svårt för kritik och motgångar)! Hon kommer ju först nu det känns som jag inte själv hinner känna efter hur jag mår allt är ju så centrerat kring henne:)) Men så blir det kanske när man får barn eller så är det för jag är tvungen att vara stark jag vet inte fattar knappt själv hur det kunnat vända såhär

MAIA: Wehoooo kul att höra från dig:)) Jaaa hon är så söt min lilla Nova och nu bor vi själva också så äntligen är det lugn och ro här! Har du avslutat praktiken eller hur har det gått?
Jag håller på & kämpar nu med att få bort mina graviditetskilon gick ju upp 24 kg (!!!!) mådde jättedåligt av det, men nu är det bara 5 kg kvar till jag kan känna mig nöjd igen har kämpat och tränat massor och äter enligt LCHF metoden så är mycket nu runt känns som dagarna bara flyger i väg!!
Om du orkar så skriv gärna vore roligt o höra hur du har det!!! kram kram

Helt ärligt så tycker jag inte så synd om mig, i alla fall inte medvetet. Jag sitter inte och vältrar mig i allt som har hänt i livet - däremot finns det med mig vare sig jag vill eller inte. Det har påverkat mig som människa och mitt sätt att hantera livet. Därför går jag på Kbt. För att få verktyg att hantera det dagliga livet.

Jag har inte mått dåligt varje dag i mitt liv, utan lyckades i många år hålla det ifrån mig, jag hade stoppat ner allt jävla elände i en låda långt inom mig, bortom medvetandet.

Efter en otroligt jobbig period i livet med privata problem, ca 3 timmars sömn/dygn och ett stressigt, fysiskt tungt skiftarbete där passen oftast var 10 timmar och på obekväma tider sprack bubblan. Jag blödde näsblod, började glömma saker, ord och namn. Jag fick min första ångestattack på jobbet där det kändes som att jag sögs ner i ett hål, kunde inte andas utan hyperventilerade, fick tunnelseende, benen bar mig inte och mitt hjärta slog så hårt att det kändes som att det skulle hoppa upp ur bröstkorgen på mig.'

Det där var inget jag kunde påverka själv. Är fortfarande inget jag kan påverka. Ångesten kommer över mig när jag minst anar det. Jag har dagar då allt går som på räls, livet känns lätt att leva, arbetsprövningen fungerar. Men så helt plötsligt sugs jag ner igen, fastän jag gör allt jag kan för att hålla mig uppe. Det kommer sig icke av att jag har grubblat eller ens snuddat med tanken på något som hänt tidigare i mitt liv - det bara kommer. Jag vet inte varför och visste jag kan du lita på att jag skulle gjort något åt det för länge, länge sedan.

Jag har provat 5 olika sorters antideppressiva medel. Jag har provat dynamisk psykoterapi. Jag har provat att strunta i att ta sömntabletter, jag har provat avslappning, meditation och massage. Jag har kämpat mig genom ångestattacker och självmordstankar utan att peta i mig Sobril fastän jag varit övertygad om att jag ska dö. Jag har gjort upprepade försök till att återgå till min fasta tjänst på det stressiga tunga jobbet - alla försök med samma resultat.  Jag har flyttat från hemstaden för att börja på ny kula och för att bryta min invanda cirkel och för att komma närmre min familj. Jag har överdoserat sömnmedel två gånger de senaste 4 månaderna.

Jag försöker se det goda i livet. Försöker utmana mig själv att göra saker som kan ge mig ångest - om inte annat för att överbevisa för mig själv att det inte innebär att jag kommer att dö. Ibland fungerar det, oftast inte.
Jag älskar mina barn, det är deras förtjänst att jag finns kvar, utan dom vore jag inte här. Jag vill inte vara utan dom en sekund och det är väl en av orsakerna till att jag aldrig lagt in mig - även om läkare har tyckt att det kanske vore en bra idé. Min sambo är min klippa. Vi älskar varann och han står bredvid mig även i de svåraste stunder.

Efter flytten bor vi billigare än vi någonsin gjort och har möjlighet att göra. Vi reser inte, äter inte ute, går inte på bio eller köper några dyra saker över huvudtaget. Vi överlever - det är allt.

Både jag och min sambo hade en lite bökig start på vuxenlivet rent ekonomiskt. Och så har det rullat på för oss - vi kanske inte borde ha träffats eller åtminstone gjort bäst i att låta bli att bli förälskade. Men nu är det som det är och jag är glad att han finns i mitt liv.

Vad som skulle kunna minska mina självmordstankar? Tja, bli skuldfri. Och det jobbar jag på.
Vad som skulle kunna få mig att jobba mer och få mig att slippa äta antideppressiva? Att slippa den förbannade, förlamande tröttheten. Slippa den kvävande ångesten. Bland annat. 

Jag vill inte äta tabletter alls. Jag vill sova gott om natten. Jag vill vara pigg och vaken. Jag vill inte tappa ord när jag talar eller glömma viktiga möten. Jag vill inte känna att jag skulle göra världen och mina nära en tjänst om jag dog. Jag vill inte spendera timme efter timme med att grubbla på hur, var och när jag bäst kan "ge upp". Jag vill inte uppleva fler ångestattacker. Jag vill inte längre gå och bära på en mörk, geggig sörja av sorg över något jag ändå inte kan påverka........

Vart sitter av/på-knappen????

Tack i alla fall för din input.