Vi med ångest/panikattacker och depressioner...

Hej!

Jag har inte varit aktiv på denna tråd på mycket länge, du jag varit så gott som symtom fri från mina panikångest attacker och hypokondri.

Men nu med fyra barn och en stressig vardag så börjar paniken krypa sig på :/

Det jag tänkt fråga er nu är om ni någon gång har fått en svullen lymfkörtel av både inte stress eller fysisk stress?

Har precis varit på jourcentralen och tagit prover osv . Men de var alla bra, även crp och strep provet.

Läkaren visste inte varför min lymfkörtel är så pass svullen. Men skulle avvakta om deb inte blev större eller börjar göra ont.

kl

Halloj! Hur ser det ut för er när ni får sms vad tolkar ni som "rätt hjälp"?!

Jag har ångest mest för att jag alltid hamnar i relationer där kommunikationen inte fungerar tillfredsställande och för att jag inte blir behövd. Just nu är jag fast i relation med en tjej som har lånat saker av mig. Det är gulligt och sött och så och hon är jättesnäll när vi väl skriver, men det blir aldrig av att vi träffas - hon skjuter upp det hela tiden. Jag tror att hon inte vill, sen visar det sig att hon bara haft mycket och efter ett litet tag är det samma visa igen. Det är möjligt att hon tycker jag är för på och det är just det jag inte kan acceptera. Ska vi bestämma får vi göra det eller också får det vara. Varför tog hon initiativet och föreslog en träff i höstas om hon inte ville? Jag orkar inte hålla på såhär. Jag vill avsluta det hela få tillbaka mina saker eller reda ut och hitta ett bättre sätt. Jag har gjort många misstag. Borde ringa istället för att skriva! Då är det ju lättare att få reda på hur det ligger till. Men just detta att jag lånat ut en massa saker till henne gör att jag känner mig bunden och har svårt att gå visare med mitt liv. 

Hej!

Jag är en 40 årig kvinna som lider av GAD och PTSD. Jag har alltid varit motståndare till olika antipreparat men övertalades av en läkare att börja med Risperdal (mot ångest). Den fungerade rätt bra men jag har även, sedan några veckor tillbaka, kompletterat med Cymbalta. Jag mådde jättebra i början men har nu börjat må sämre. Orolig och rastlös och har väldigt spända muskler likt en brutal spänningshuvudvärk. Jag hoppas nu att någon av er har erfarenhet av just Cymbalta. Har ni fått biverkningar en bit in på insättningen? I sådant fall är det värt att hålla ut. Blir det bättre?

Hej, vet inte om det är passande eller nåt, men jag har just skapat en blogg där jag lägger upp bilder och texter som är resultaten av PTSD, depression, ångest, panikångest och ADD. Kanske någon är intresserad av att kika in

nouw.com/aldrigdin

Hej!
Har GAD, panikångest, OCD, lite social fobi, ätstörningar och depression. Mitt liv är fullständigt kaos just nu, men inläggning är inget alternativ. Försöker kämpa på med jobb på deltid, men det går väl sådär. Min ångest styr mitt liv vilket innebär att jag nästan helt isolerat mig och knappt klarar av att göra någonting. Bor i södra Sverige och får en del hjälp av psykiatrin, men det går ändå inte... Hatar den här jävla ångesten!   

Hej. Har själv varit Galen. Psykotisk. Nu är jag bara galen tror jag* ler* Preparaten kan nog vara bra om man får det utskrivet. En teori jag har är att hjärnan blir överarbetad. Din kärlek till omgivning tar för mkt krafter. Då har jag goda nyheter. För det första behövs ni ångestladdade när ni är laddade igen men inte laddade på ångest utan vila. Då gör ni mer nytta. Just nu ska ni inte göra nytta. Det är hela poängen. Låt samhälle ta hand om er och njut av ev sjukskrivning. Ställ bara ett krav på er själva. Att sätta er själva först. En ungjävel kan nån släkting ta hand om * ler * och det är helt ok att vara slö mosig i huvudet och få panik. Det är ingen rolig känsla och det tar tid innan det far förbi men TRO mig. Det syns inte om du har panikpångest.

Man ser inte störd ut eller nått utan bara lite trött.

För det andra; Den som är ego kan göra gott. Du bryr dig om dig själv och gillar du andra så inser du att du hjälper dem genom att bara vara egoist nått år.

Sen det här med överbearbetad hjärna. Du är inte sjuk du är helt normal och var och varannan människa hamnar på psyket. Fundera inte över det ens.

Hej alla. Jag växte upp i hemska förhållanden som barn och haft defekter med ångest ätstörningar PTSD Ocd panikattacker självskadebeteende självmordstankar och självmordsförsök som gjorde mig sjukskriven under och efter gymnasiet. Testat en rad olika piller sömnpiller antidepressiva piller och gått barnpsykiatri ungdomspsykiatri vuxenpsykiatri kuratorer terapeuter humanistiska och KBT. En väldigt mörk tid i livet,

men idag mår jag bra. Tillräckligt bra för att kunna säga bra och inte ljuga. Det som hjälpte mig var konstigt nog att vägra mer piller, vägra mer terapi,

Och läsa och satsa på självhjälp. Gick också en bra KBT inriktad grupprehab men allt som allt var den största hjälpen jag själv. Ju mer andra sa att jag aldrig kommer bli bra eller frisk desto mer vilja jag bevisa motsatsen. Var trött att höra att ingenting går att göra att piller skulle få mig å må bra. Det var när jag tog antidepressiva när jag var under arton år som mina självmordstankar startade helt oprovocerat. Det stod i bruksanvisningen "varning kan leda till självmordstankar om du är under 18 år" och och då började jag ifrågasätta vad som är hjälpen med piller som har dessa biverkningar nerskrivna som accepteras att ges till människor som mår dåligt. Läste vidare om piller och vad den kritiska psykiatrin säger om de. Allt jag fick fram gjorde mig helt beslutsam på att min hjälp finns inte i dessa farliga piller.

Jag har såklart inte botat min ångest. För ångest är oroliga tankar. De kan vem som helst tänka och ju mer oroliga tankar vi tänker desto mer ångest reagerar kroppen med.

Jag kan få panikångest också. Men jag har kunskapen för att hantera det de få gånger det sker.

Jag läser era inlägg och önskar att ni också hittar er väg genom mörkret. Fortsätt kämpa sa alla till mig. Kändes löjligt få men de hade rätt. Det blev bättre för mig som alla terapeuter sa det var hopplöst för. Då kan det hända för er med. Men kom ihåg. Ingen kan göra resan åt er.

Jag ser depression som acceptans att släppa alla belastande krav och våga tänka egoistiskt. Vill ni ska veta att det går utan att vara deprimerad. Balansen finns.

Kram

Vet inte hur jag ska börja, men lider just nu av ngn form av ångest. Känner mej ensam och misslyckad. Jag bor med min tonårsson och han var igår hos sin pappa på nyårsafton. Jag satt själv hemma. Under dagen hade jag haft det bra, spelade i kyrkan vilket gick bra, och var sedan och handlade fina kläder på rean. Kändes bra då. Men så fick jag meddelande från en man jag träffat då o då under senaste året, han ville komma till mej senare. Jag blev glad men vet innerst inne att han inte går att lita på. Han hör av sej ca varannan vecka men är oanträffbar i övrigt, vilket bara skapat oro i mej. I natt satt jag och väntade hela natten och drack dessutom en massa vin. Mina tankar blev mer och mer grumliga och jag skrev saker till honom som jag kände då han dröjde och dröjde. Han skrev från o till fram till kl två att han var på väg. Till slut blev jag så arg att jag bara skällde ut honom. Han kom inte och jag somnade gråtandes och onykter kl halv fem. På morgonen skrev jag till honom att jag blev jätte ledsen på hans beteende, men sen ursäktade jag mej och skrev att jag hoppas han kom hem ordentligt.

I min onykterhet skrev jag till en annan man att jag aldrig känt mej så ensam i hela mitt liv detta nyår. Och att jag saknar sex då jag inte haft det på månader. Han ville ligga med mej.

Nu har jag ångest över att jag skrivit och blottat mej för två män, druckit så jag nästan kollapsade och är fortfarande lika ensam. Min son har kommit hem och jag måste vara stark igen.

Någon som kan ge mej råd hur jag ska hitta min styrka och livsglädje igen, och släppa alla destruktiva relationer och egna beteenden?

Hur går man vidare då man känner att det är ganska meningslöst och att man är patetisk ?

Är denna tråd ?levande?? Eller finns det någon annanstans här på familjeliv där man kan utbyta erfarenheter kring ångest och depp? ???? (Ny medlem)

Ni som har problem med ångest, handlar det mycket om skam för er? Skam och skuld? Att duga som människa? Känna sig bekräftad?