Lämna gråtande barn?

Hej, tack för era svar. Min mor berättade för mig (i samband med att jag fick barn), att under 70-talet, när jag föddes, avråddes föräldrar från att ta upp barnen för snabbt om de grät, för att deras lungor skulle stärkas (det känner ni säkert igen). Hur som, hon trodde inte alls på det - och när hon hörde sig lite för så insåg hon att det var rätt många människor som struntade i det där rådet, och faktiskt tog upp sina gråtande barn direkt. Sensmoralen i det var att man skulle lita på sina instinkter, och inte nödvändigtvis på en "allmänt vedertagen kunskap" eller expertis, som uttalade sig på mer eller mindre evidensbaserad kunskap.

Jag tror att många föräldrar känner att det är helt fel att lämna sitt gråtande barn, men så finns ändå en allmän anda av att man ska "bita ihop". Men så nu när man skrapar lite på ytan så biter inte alla ihop... Varför talar man då inte mer om det? Varför uppstår inte en starkare kritik mot detta "standardsätt" att ordna inskolningen? Är det för att man litar på förskolepedagogernas expertis (ingår dylika frågor/anknytningsteori/barnpsykologi i deras utbildning?), eller är det för att man måste jobba, och inte har ngt val? 

Läser just nu till förskollärare och har gjort hela inriktningen.
Nej vi lär oss inget direkt om anknytning i utbildningen och bara lite barnpsykologi.
Det som är viktigt oavsett om barnet är ledset eller glatt vid lämning är att bekräfta barnets känslor.
Är barnet ledset så är avledningen ingen bra idé utan bekräfta istället att man vet att barnet är ledsen för att mamma/pappa gick så barnet känner att det är ok att känna så.
Sen tror jag det handlar mycket om personlighet, jag kommer aldrig råda en förälder att lämna sitt gråtande barn under inskolningen utan då får man ta det lite lugnt istället så barnet blir tryggt med personalen. Jag vet ju själv att jag inte skulle vilja lämna mitt eget gråtande barn.
Nej då får man gärna vara en "besvärlig" förälder osh stanna ett tag till med sitt barn

Du har säkert rätt där. Tittade tillbaka på kapitlet i "Växa inte lyda" s. 82 och där står inget om att det skulle vara främmande personer som barnet lämas till utan bara att förälderna går ut och barnet lämnas till "en annan person". Ett vanligt mönster vid trygg anknytning (detta handlade om 15-månaders) är att barnet gråter en stund när föräldern går och sen låter sig tröstas. Enligt Gustafsson kan otrygg anknytning visa sig på flera olika sätt, bla genom att barnet inte reagerar när föräldern går.

Min tanke var att om ett barn gråter lite när föräldern går (nu pratar jag om lite och att han/hon låter sig tröstas ganska fort) kanske det ur barnet synvinkel inte betyder mer än att barnet har svårt att ställa om sig och visar på sitt sätt att han/hon kommer sakna sin förälder.
Själv reagerar jag också genom att bli ledsen/gråta vid separationer (inte när min man går til jobbet, men kanske om han ska vara borta en längre stund) så jag tycker egentligen inte det är konstigt om ett barn, som inte har samma tidsuppfatfning som en vuxen, också skulle göra det.

Om ett barn gråter hjärtskärande, inte låter sig tröstas och blir ledsen gång på gång under dagen är det naturligvis annorlunda. Så har jag tolkat det jag läste, men det kanske inte stämmer, vad vet jag?

En liten fråga till er här:
Pratat ni enbart vid i skolningen?
Jag kommer inte vilja lämna gråtandes under inskolning MEN hur gör ni efter inskolning och ni måste åka till jobbet?
Om barnet är RIKTIGT/UPPRIKTIGT ledsen och inte slutar skulle ni lämna ändå (i vanliga vardagen en tid efter inskolning då ni vet barnet är tryggt ) eller skulle ni ta en vabb-dag?
Hur gör ni?

Jag ska skola in mitt första barn i augusti och har ingen erfarenhet så är väldigt nyfiken på hur andra löser dessa ( enligt mig svåra och hjärtekrossande ) situationer.

Nej det är synd att tolkningar i andra böcker tyvärr ofta förkortas ner så mycket att stora, viktiga delar faktiskt försvinner och läsare som inte kan grunderna i anknytningsteori missuppfattar ju hela grundstommen i anknytningsteorin! Du har helt rätt i det du skriver (och han också) men det saknas ett enda ord, en annan okänd person är vad föräldrarna i observationer lämnar sina barn med och dessutom i en okänd miljö. Det vore ju helt sjukt att påstå att barn ska reagera likadant när man lämnar dem hos tex pappan! Hela poängen med det du beskriver nu är ju att anknytningssystemet måste "slå igång". Det gör det inte om de lämnas hos pappan eller annan trygg person och därför kan man heller inte mäta något anknytningsmönster. Jag tror tyvärr att författare förväntar sig att läsaren ska förstå sådant ändå, som om det vore underförstått men alltför många har ju aldrig läst något om anknytningsteorin tidigare...

Men absolut är det så att barn som inte reagerar alls, och uppvisar undvikande beteende vid en sådan återförening visar tecken på otrygg anknytning, och barn som gråter men låter sig tröstas vid återföreningen (efter bara någon minut!) visar tecken på trygg anknytning. Det var bara ett par veckor sedan jag hade en precis likadan diskussion (i en tråd om exakt samma ämne förövrigt) med en som läst i en annan bok om detta och påstod att hon läst att trygga barn gråter vid lämning. Jag lånade hem boken och läste själv, och för mig är det fullkomligt uppenbart vad det egentligen handlade om. Nu har jag tyvärr inte Gustafssons bok hemma, men jag kan garantera att fallet är detsamma nu

Här är förövrigt den andra tråden om samma ämne:
www.familjeliv.se/Forum-3-26/m59627862.html

Om du vill läsa tydligare beskrivning av hur man avgör trygg och otrygg anknytning tycker jag hellre du ska läsa Brobergs bok - Anknytningsteori. Där kan man tydligt läsa om den metod man använder för att studera anknytningsmönster på 1-åringar, främmandesituationen. Och denna metod går inte ut på att lämna dem till kända, trygga personer i välkända miljöer. Det finns alltså bara en metod som används så några anknytningsmönster kan inte identifieras på andra sätt helt enkelt.

Under inskolningen kan jag inte minnas att min lillkille grät. Det var sen, när han "fattade" att han skulle vara utan mamma på dagis många ggr framöver som han började vara ledsen vid just lämning.
Nu har han gått på dagis sen november (han är snart 2 år) o det brukar vara lite olika vid lämning; ibland är han glad, ibland ledsen o ibland darrar bara underläppen litegrann.
9 ggr av 10 som han har gråtit vid lämning så har han hunnit tystna innan jag har hunnit ut genom ytterdörren, o ett par ggr har jag ringt till dagis nå'n timme senare, o då har han varit glad igen.

Jag brukar pussa o krama o säga "hej då, vi ses senare", o sen vinkar jag hejdå o går.
Jag brukar inte dra ut på lämningen.

Min äldsta son var lite äldre när han började dagis, men nå'n enstaka morgon även när han var 4-5 år så kunde han vara lite konkig vid just lämningen, men det hörde väl mest till morgonhumöret just den morgonen.
Oftast var han ju glad.

Jag tror att var o en känner hur just de ska göra ifall barnet är ledset vid lämning.

Här kan man läsa en enkel men korrekt beskrivning av hur man testar anknytningsmönster hos 1-åringar:
www.svd.se/nyheter/idagsidan/barn-och-unga/tryggare-kan-barnen-vara_961137.svd

Vissa dagar har det hänt när man har bråttom... Då brukar jag ringa från bussen och höra så hon inte gråter och varje gång så hör jag henne leka och skratta i bakgrunden. 

Och här finns en lite mer djupgående beskrivning (på sid 3)
www.poms.nu/konf/leif-andersson.pdf