Adoption är fantastiskt!

Behöver inte alls vara positiva upplevelser av Adoption. Jag är själv adopterad och det har satt djupa psykiska spår i både mitt huvud och mitt hjärta. Som adoptivbarn kan man lätt känna sig utanför, obehövd, ovälkommen till livet och dylikt. Det har iallafall jag gjort under alla dessa år. Då har folk heller aldrig sett på mig som adopterad då jag är adopterad inom Sveriges gränser med (så långt jag vet) en svensk biomamma iallafall. 

Man blir säkert jättelycklig som adoptivförälder. Att man på något vis kan skaffa sig ett barn. Men det är viktigt att veta hur detta kan påverka barnet också. 

Inte jag. Herregud vad min kropp längtade efter en graviditet, det var något som kändes i varenda cell, något som var närvarande i varenda andetag. Inte bara längtan efter ett barn, alltså, utan just längtan efter en graviditet. Men det försvann, och har inte känts av.

Nu var jag med den allra första tiden, men jag känner ingen sorg över att inte ha varit gravid, inte ha fått föda, inte ha ammat. Noll. Jag känner ibland att jag har gått miste om en erfarenhet, och att det är lite tråkigt, men det är ingen sorg. Jag har gjort andra erfarenheter.

När man som adopterad uttalar sig negativt om adoption bottnar det i ens eget trauma och ens kritik avfärdas. När man uttalar sig positivt ses det däremot som ett allmängiltigt argument för adoption som företeelse, inte som ett resultat av en enskild individs upplevelse. 

Om TS är kvar och har Facebook skulle jag rekommendera att läsa i den öppna gruppen Reclaimjustice där det diskuteras adoption och där adopterade får uttala sig. Räcker att läsa härinne för att se att kunskapen om adoption är otroligt låg och att det enbart diskuteras ur "jag känner" perspektiv men inget om barnet, inte heller att adopterades rättigheter skiljer sig från svenskföddas eller att adoptivbarn skiljer sig från "hemmagjorda" barn utan bara "jag vill ha/jag känner".

Förstår verkligen inte inlägg som detta och Stinas. För de flesta är det jävligt jobbigt att inte kunna amma, mammagrupper, vara gravid, ha lite likhet i utseende. Är bara att läsa på forumet om barnlösas kamp. Jag gillar inte min kropp för fem öre men det hjälper inte det faktum att vill jag ha barn kommer adoption alltid vara den enda chansen. De flesta som adopterar kan inte få egna barn. Vad ska de egentligen göra? Att andra inte skulle kunna älska ett barn som sitt eget, eh ja det är erat problem och förstår inte vad det skulle spela för roll för någon annan än er. Adoption är inte för er då ni kan få egna barn och ni behöver inte tänka om då ni redan har barn. Så...nej förstår inte varför man går till Adoptionsdelen för beskriva hur häftigt det är med graviditet eller hur det är viktigt att barnet är en del av oss? Nu är det dock ingen direkt tråd ni kapat men kan inte förstå hur det är så viktigt att utrycka liknande åsikter att man puttar upp en tråd?

Ja, eftersom majoriteten skaffar egna barn, så sker det ju betydligt oftare.

Man ställer om mentalt. Det går inte från en dag till en annan, det är en ganska lång process fram till dess man inser att man inte kommer att bli gravid.

Och den dagen man inser att man vill adoptera då släpper man biten med att bli gravid, då fokuserar man på att få ett barn genom adoption istället.

Människan fungerar så, det är nog en överlevnadsinstinkt vi har. Om det första alternavitet inte fungerar så släpper man det och helt plötsligt så blir inte det så viktigt utan det nya alternativet istället blir viktigt.

Varför det? Man kan ju fortsätta med IVF parallellt i en adoptionsprocess. Låt bli att tala om det bara. Om man lyckas är det bara att kliva av adoptionen. När det väl kommer till kritan står alla sig själva närmast. Ja innan man ens kan tänka sig adoption och ger upp tanken på ett eget barn, få bli gravid, amma och allt det där. Ja, då har de flesta nog försökt i många år. Innan man är "där" känslomässigt.

Fast Stina...Det finns många som får inse redan vid 16 år eller tidigare att de inte kan bli gravida. Alla försöker inte innan då det inte är möjligt.

Och klart man kan fortsätta med IVF om man nu har möjlighet den vägen men antagligen provar man väl det före. De flesta jag läst om får ta ett beslut efter några behandlingar, det är dyrt&slitsamt med hormonerna. Det gör det inte lättare.

Det är ju kostsamt, det har jag full förståelse för. Det är en lång process man ska igenom innan man är känslomässigt "där" att man kan tänka sig en adoption istället för ett eget barn. Många verkar ha hållit på med IVF i åratal. Samma med äggdonation. Det tar väldigt långt tid att acceptera att det inte kommer att bli några egna barn.

Kan man älska någon annans barn på samma sätt som sitt eget, är själva frågan. Ju mindre barnet är ju lättare är det att ta till sig det. I de allra flesta fall vill paren ha en så litet barn som möjligt. Om man som för kunde få ett barn på 3 månader, ja då är det ju väldigt likt att få egna barn. Med ett sådant litet barn kan man ju hänga i föräldragrupper, med andra mammor som fött barn nyligen etc.

Det som skiljer sig åt är det genetiska arvet. Redan på BB tittar man efter likheter, senast idag på en fest så får vi höra hur lik vår dotter är oss. Generna binder samman. Ett adopterat barn har ofta ett utseende som skiljer sig åt från andra barn. Alla säger inte rakt ut vad de egentligen tänker. Med tanke på hur folk röstade i det senaste valet, så är det inte alla som är positiva till mångfald. Ett adopterat barn har egentligen ingen koppling till familjen, släkt etc. När ett adopterat barn får familj så skapas en ny genetisk släktgren.

Visst är det bra och fint att barn får föräldrar och ett andra alternativ för de som inte kan få egna barn. Men innerst inne är det inte det man tänker när man ursprungligen bestämde sig för att försöka få barn. De allra flesta försöker först få egna barn innan de adopterar,