Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Jag jag håller med riktigt bra att få den inputen. Eftersom som man måste ju förstå varandra. Det är ju så mycket lättare då att komma vidare . Och dessutom veta vad som är svårigheter från Adhd. Men då gäller det att den som har Adhd även är medveten om hur det påverkar.

Jag skulle gärna vilja veta din synpunkt på detta. Då jag tycker det är svårt när jag säger något så är det lätt att han misstolkar eller hör att jag betonar något ord och sen är det igång med värsta diskutionen . Som i värsta fall leder till tjafs o bråk. Det är även svårt att backa , t. ex om vi börjat tjafsa om något och sen säga. Nej, nu stuntar vi i detta vi kommer inte längre. det går inte för då tar jag inte ansvar och vill bara skit i det. Jag gör det mer för att det inte ska bli värre.
Samma vissa tillfällen har jag märkt om jag tycker jag är snäll och hjälper honom. Och om han har planerat hur han ska gå till väga med det jag "hjälpte " honom med. Så kan han bli arg och inte ha någon förstålse. Men det är väl så jag går in o # förstör" det han planerat...

Vill gärna höra om du upplever det så här? Då det är väldigt olika ...Jag tänker mer det kanske är något som jag bör tänka på för att hamn här.. Just nu är det ju allmänt jobbigt då han har alldeles för mkt överallt. Då är det ju relationen som blir drabbad. Jag säger att jag förstår det. Men jag vill samtidigt inte bara ha någon som gnäller och skäller på mig. Det kan kännas så att det får han inte dåligt samvete av om han är så mot mig. Men det är så försummar eller är han så mot någon annan då kan han få dåligt samvete... Nu gnäller jag bara här, men det är jobbigt o frusterande. Jag vill ju att det ska funka:)! För när det är bra , så kan det vara oerhört bra:)!

Så om du har lust och tid får du gärna berätta hur det är från din sida:)!

Hej

Jag har ju börjat i en anhörighetsgrupp nu. Men då är det just i alla fall i denna grupp, förädrar till barn med adhd. Skulle gärna vilja starta en egen grupp för sambo /gifta med en person med adhd. För det är ju lite skillnad på att leva i en sån relation mot i en föräldrar/barn relation.
Så det skulle vara jätte nyttigt att få ihop en grupp... Gäller ju bara att alla då bor rätt nära:)! Men behovet borde vara rätt stort!

Ha en bra dag!

Som ni har nämnt så är man ofta ganska ego, jag känner så här, jag mår såhär, jag tycker såhär, jag gör såhär.

Tyvärr är det nog så att den som står en nära, tänker man att den personen ska ALLTID vara kvar. Hur mycket elaka saker man säger eller tjabbar om så ska denna person ta det och sen bara gå vidare . Men i verkliga livet så funkar det ju inte så, alla har en stopp punkt, då man säger i från eller lämnar relationen.

Det som funkat bäst hos oss är att min man bara går, när vi bråkar. Ändå jag blir jäääätte arg att han bara sticker liksom, så efter ett par timmar så kan vi prata om det som två vuxna och det brukar funka mycket bättre. Att tjafsa i mot , funkar aldrig , en person med adhd blir som ett eld klot och alla tankar forsa ut och man kan säga dom mest elakaste sakerna utan att man hinner stoppa sig själv. Ibland behöver man diskutera saker och då kan det vara bra att skriva ned, för eller imot lista på det ni ska diskutera. Att förklara att du får ha din åsikt och du har bra saker att säga men såhär tycker faktiskt jag.

Beröm är något som dom flesta med adhd, letar efter. Det kan vara för minsta lilla sak, så kan det lysa upp hela dagen. Fixar han disken, ändå du har tjatat på honom så, säg det. Oh vad bra att det blev städat, skitbra!  Det låter jätte fånigt men, det stärker våran självkänsla. Man får tyvärr ibland tänka att du är tillsammans med ett vuxet barn.

 

Men ibland behöver man tyvärr höra att saker man säger och gör är för jävla jobbigt och du är inte en dans på rosor att leva med. Att visa känslor, eller ställa ultimatum. Ofta män är mer impulsiva, ta saker som det kommer eller överdriver vissa saker. (ja ni vet när de är förkylda, så det ju sååå synd om dom) typ så.

 

Hej

Ja, känner igen mig i det du beskriver. Just nu på sistone att han blivit så elak när han blivit arg. Säger elak saker och sen pratar vi inte om det. Men jag ska nog börja gå iväg när det händer för att inte ska tro att jag tycker det är ok det han säger.

Sen är det ju så roligt för han säger han behöver inte ha beröm/uppmärksamhet av mig. Det är viktigar att få utanför vårat förhållande . För han menar att han får det ändå genom att jag vill vara med honom. Men jag har märkt han säger alltid när han gjort något som disken. Om inte jag säger vad bra att du gjort disken. Så det blir lite motsägelsefullt. Sen är det också något han börjat med att jag har dubbelmoral hela tiden. Leva som man lär . det roliga är ju att han själv ofta gör så och då är det svårt att säga det till honom.

Jag märker när han är på sånt humör så minsta lilla då kommer det bli tjafs. Säger jag det till honom får jag höra du tror du vet allt. Tänk på hur du själv är .
För det är ju i princip alltid jag som gör honom arg, irriterad. han har ju ingen del i det tycker han. Det stämmer ju inte riktigt då han kan reagera riktigt konstigt ibland. Det är tur att dom roliga o trevliga stunderna är fler än tvärtom. Det som är svårt är att man vet aldrig när utbrotten kommer. Jo ibland:)!
Det som blir svårt är mycket att han kan reagera på ett tonläge, blick mm . även där starkare än en utan Adhd.. då allt förstärks känslomässigt.

Jag önskar att jag kunde berätta allt detta för honom för att han skulle kunna förstå att ibland är det faktiskt hans symtom som påverkar honom. Kan man prata om det och då får båda en förstålese för det.

Det är mycket känslor och ibland känns det som han gör sakerna öite väl stora. i ena fallet om jag tittar på mobilen i en situation så är jag respektlös, dum i huvdet, funkar inte socialt mmm. Sen kan han själv gör det och då är det alltid för något som han ska kolla upp men då är det ju dubbelmoral då lever han inte som han lär. Eller ska jag tolka det som att vissa personer är viktigare än mig och då blir det respektlöst? Speciellt när personerna i fårga inte ens märker att jag tittar på mobilen, då är det ju bara han som får för sig något...

Dessa missförstånd är jobbiga...

Han har sagt att jag måste vara tydlig. Säga till när jag gör något hemma så han blir uppmärksamad på det, men det känns ju lite fånigt...

mmmmmm

Önskar min sambo kunde gå fen där kursen om adhd, han tackade visdt nej när fen erbjöds, suck! När han fått lite ordning.på.sin ptsd så är det klart nästa grej.

Lång diskussion nu på kvällen om uppfostran av barnen. Han tar allt som personliga påhopp det som den snart treåriga sonen gör, har mkt dåligt tålamod och faller till hota om saker för qtt han ska.lyssna, vilket jag tycker är Hemskt! Känns som om det är mkt dåligt självförtroende i fråga om barnen som ställer till det. Han kan liksom inte ta in att typ alla har det så här! Blir galen när allt ska vara svart eller vitt, att han bara kan säga att du får ta uppfostran, dom lyssnar ändå inte... Lite extra uppgiven ikväll så jag legat i maginfluensa och precis börjat kunna få i mig mat och har haft hand om lilltjejen hela dagen trots detta. Hon var oxå dålig samtidigt så det var ganska ok. Men blir trött för när han är sjuk kan han inte göra ngt men till mig säger han va klarar du inte att röja av bordet? Jag är flr fan sjuk!!! Helt färdig, ursäkta virrigt inlägg, måste sova...

Hur går det för er?

Hej,
Ja, det går verkligen upp och ner... Rätt less på detta istabilla humör som svänger.. Oron som man ska gå med hela tiden, vad händer. Hur arg ska han bli... Sist blev han arg på någon skit sak o putta mig så jag gjorde illa mig..Men då fick han fixa det och bad om förlåtelse..Men att det ska hända...
Nu när det är mkt runt om honom.. så kan han ändå gör små saker som han vet sticker.. som ex. att fixa saker för andra som vi har pratat om länge att göra/köpa men då har han inte åkt o fixat det. Sen detta att andra kan säga saker och bete sig.. och då säger han ingenting förutom att beklagar sig till mig om det... Men säger jag samma sak på samma sätt , eller gör.... Då får jag en jätte utskällning och får hör allt möjligt... Han som hatar dubbelmoral.. Så vet jag inte vad jag ska kalla detta... Det tar mycket energi.. och många småsaker som om jag inte ber mina barn att plocka undan på bordet efter middagen.. då ska han inte heller göra det säger han.. får då får jag curla honom också. Det är moget... jag är less på detta att han kan göra så mkt utanför vårt förhållande och sen inte orka göra något i vårt förhållande.. säger jag något så tycker jag synd om mig själv,... eller kan det vara så att det är lättare att säga det än att säga att jag är dålig...
Lika trevligt som det kan vara lika otrevligt kan det vara. Rätt som det är sitter ett monster brevid mig inte den gulliga nallebjörnen...
Sen detta att han får ofta för sig , eller tror att folk tycker eller tänker på det ena eller andra sättet. Tror att nu är dom konstiga och avvaktande fast det kanske inte är så och jag tror alla såna saker ligger kvar ... när irritationen kommer och jag får då ta allt..Så jag har jätte svårt när alla ska säga han är så bra, lugn mmm.
Jojo, många har inte sätt den mörka sidan, hur jävliga arg han kan bli.. och vem skulle någonsin då rycka in om det behövs.. känns mer som folk ser åt andra hållet... och vart ska man ta vägen när man bråkar o han är galen...

Ja, ingen ska säga att vi är svaga ... vi kanske är för starka för vårt eget bästa:)!

Så många som läst denna tråd så måste det finns många i samma situation!

<3

Kaos här, sambon mår dåligt och är så sjukt arg. Kan säga ngt litet och han får spel. Kan absolut inte säga ngt som rör mig, att jag är trött eller ledsen. Helvetesvecka har det varit och jag är helt slut.

Värst är faktiskt att han nu snöat in på sex och närhet, och jag fåt höra allt att jag aldrig vill osv. Trots att jag förklarat att när han varit så här arg tar det ett litet tag, ett par dagar kanske innan jag kan närma mig igen, men detta är bara löjligt enl honom. Jösses jag tförsöker ge honom all plats han behöver men då undviker jag honom och är jag på plats blir han arg och galen, lätt att göra rätt...inte...

Han ska träffa en ny människa imorgon, kanske ngn som kan hjälpa honom för snart går han under och jag med...

Hej. jag är en kvinna på 23 år som har diagnosen adhd. Har två barn och väntar på mitt 3e. 
När jag var yngre hade jag de väldigt jobbigt i skolan att behålla vänner och jag hamnade ofta i konflikter och så vidare.. Just då önskade jag att mina föräldrar hjälpte mig mer än dom gjorde och att jag fick hjälpten tidigare.. Sista året i högstadiet ( skulle börja 9an ) fick soc hjälpa oss så jag kom in på en privatskola med få elever och flera lärare. Allt var verkligen toppen, jag önskar att jag fick den chansen tidigare. jag gick ut med okej poäng men hade de fort jobbigt, därefter fick jag gå iv som jag sket i.. sen blev jag inskriven på bup och fick gå skola där, var också väldigt bra.. senare blev prisma indraget och ÄNTLIGEN fick jag den rätta hjälpen, ett familjehem för att behandlas för min adhd. Där bodde jag i 3-5 månader och dom fick mig till att se en helt annan syn på livet, Hade jag inte bott där är jag rädd för att jag inte hade varit där jag är idag. 
Kort där efter blev jag gravid och hela mitt liv har vänt, gift och bor fint. har fort inte hittat ett jobb som passar mig utan har skaffat barn efter barn och jag älskar livet som mamma.

Man ska aldrig vara rädd om att be om hjälp. Min son på snart 2 år har med stor sannorlikhet också adhd, grov. 

Ska det aldrig bli bättre???!!! Nu är det jobbigt...