Min resa, söker människor med liknande erfarenheter!

Har varit i samma sits som dig, för drygt 1 år sen fick jag och mannen beskedet att vi inte kan få barn på naturlig väg, mannen saknade simmare. Beskedet kom som en kalldusch, vår värld rasade. Allt kändes meningslöst och vi tog avstånd från våra vänner ett tag. Det jobbigaste var att se om folk som just fått barn på Facebook eller höra barn gråta i kollektivtrafiken, vi skulle oxå kunnat va där om inte....Så jag vet precis hur det känns... I alla fall blev vi ställda i donatorkö i Sthlms landsting, men med väntetider på mellan 1-2 år för att ens få börja var det inget alternativ för oss, vi vände oss till Danmark i stället och kunde starta direkt när vi ville. På 4:e inseminationen lyckades vi och vi väntar nu vårt första barn. Resan hit har inte varit lätt, känslor av hopplöshet och förtvivlan och att det aldrig kommer lyckas har blandats med hopp och förväntan, varje misslyckat försök var som att börja om på nytt medan folk runt omkring en fått barn till höger o vänster på löpande band. Visst, det var en del planering med resor och frånvaro från jobbet + att det va inte helt billigt, men så här i efterhand så värt det och att slippa vänta på landstingets kö, efter att vi blev gravida har det dykt upp nya saker att oroa sig för, är barnet friskt, kommer allt gå bra, förlossningen, hur blir det när barnet väl kommer... allt det man oroade sig för innan, att det aldrig kommer funka, man tänker inte på det så mkt längre konstigt nog. Sen visst e det mkt funderingar och mkt att ta ställning till, det kommer ju vara vårt barn, vi har gjort den här resan tillsammans och båda har varit med på beslutet. Utan oss hade ju inte precis det här barnet kommit till. Men visst funderar man på hur barnet kommer bli och se ut, kommer hen ha starka drag av donatorn eller mer från mig? Om barnet blir likt donatorn, hur kommer mannen att känna kring det, jag oroar mig mer för att han ska må dåligt för barnet kommer ju ändå ha mina gener. Och som du säger sjukdomar vet vi ju inget om. Däremot e vi båda överens om att vi redan tidigt ska berätta sanningen för barnet och ev. framtida syskon. För hellre två föräldrar som älskar en och att få vara egterlängtad än att ha en förälder som kanske inte e så närvarande eller inte ens vill ha en. Sen har vi oxå valt öppen donator (även fast vi hade kunnat välja anonym) eftersom att vi tycker att barnet själv ska ha möjligheten att välja om hen vill söka upp donatorn, kan vara för att fråga om sjukdomar eller för att barnet träffat ett annat donatorbarn. För oss är donatorn just en donator, men mannen är den som kommer vara den som finns där, ger tröst, leker o busar, nattar, matar och plåstrar om. Gener eller ej så e han den enda riktiga pappan och gener e inte allt, barnet kommer ärva allt det sociala från mannen så kommer ändå vara hans barn lika mkt som mitt. Men jag vet, det e ingen lätt process och det e mkt att ta ställning till. Glöm inte att ta hand om varandra under tiden, sluta inte leva, sluta inte drömma. Under tiden som vi försökte förverkligade vi andra drömmar som att köpa hus och gifta oss. Vi ställde oss även i adoptionskö, som en extra säkerhet ifall det inte skulle lyckas eller om det inte fungerar att få till syskon i framtiden. När det gäller vänner och så har vi löst det hela genom att inte berätta allt, vissa vet att vi haft svårt, men inte hur svårt... inte ens våra föräkdrar vet så man behöver inte berätta allt. Er dag kommer oxå, vägen dit e bara längre och krokigare än för andra. Önskar er all lycka!

Hej och tack för att du delat med dig av er resa! Grattis till er graviditet! Här i Öret är det inte någon väntetid alls i princip, vi kommer att sätta igång senast i september vilket då blir en maximal väntetid på 5 månader vilket vi tyckte var rimligt eftersom vi inte vill åka ner till Danmark då det blir mycket kostnader och planering kring det. Vi är redan gifta, har gjort drömresan och visst vi har planer för hus i framtiden så vi vet inte riktigt vad vi ska fokusera på just nu mer än barn (har försökt sedan 2007 så börjar väl bli smått galen). När det kommer till donatorn ser vi det också just bara som en donator.. Vi är inställda på att VI ska bli föräldrar men precis som du säger vägen är fan så jäkla krokig! Tack och även jag önskar er all lycka med er baby! När är han/hon beräknad?

Åh vad glad jag blev när jag hittade den här tråden som dessutom är aktuell! Jag är i exakt samma situation som dig. Har haft och har otroligt mycket tankar om det här med donation. Vi fick det första beskedet i september och det definitiva i februari. Jag känner precis som du och det mest jobbiga för mig har varit att jag egentligen inte hade behövt gå igenom detta med någon annan. Hur knasigt det än låter. Och all oro i att föda ett barn till världen utan en biologisk pappa. Det är otroligt tungt. Mitt i allt tunga har vi ändå valt att gå vidare och redan imorgon är det dags för vår första insemination. Också därför jag ligger vaken även denna natt. Vi går också i örebro. Vore otroligt skönt om vi kunde följas åt. Att hitta någon i närheten med samma tankar och som är inne i vevan i nutid är inte lätt. Hittar bara en massa gamla trådar. Hoppas allt kommer att kännas bättre för er när ni väl är igång! Kram

Åh vad kul lycka till idag! Bor du i Örebro eller tar du dig hit för fertilitetsenheten? Det är verkligen skönt att dela tankar, det har hjälpt mig mycket sedan jag började skriva här! Hur länge har ni försökt få barn?

Vi började försöka redan -07 men då var vi väldigt unga och på ett vis är jag glad att vi inte fick barn då, hunnit gjort annat emellan men i olika perioder har vi alltså försökt sedan -07. 2012 började vi tycka att det var riktigt konstigt att inget hände eftersom vi verkligen prickade in ÄL men vi sökte först för det under 2014. I vårt fall var det förnekelse i kombination av studier som gjorde att vi väntade i sju år med att söka för det. Vi bor i Örebro och vi tycker precis som er att fertilitetsenheten här är helt underbar dock känner man ju alltid att allt går lite långsamt även om jag förstått att det i andra län går otroligt mycket långsammare. Får jag fråga vad det är som gör att din sambo inte har några spermier? 

Hoppas att inseminationen gick bra och att det blir ett plus!

När man gör den första IVF:n befruktar man de ägg som är bra av de man får ut med spermier, ett sätts in och resten fryses in (Om man vill det) till nytt försök om det första inte lyckas eller till framtida syskonförsök. Insättning kostar ca 10.000 vid syskonförsök eftersom man då redan har ett barn. Då blir det ju med samma donator så att säga :) Tror att de befruktade äggen får ligga i frysen i 5 år är inte helt hundra. Förstår att du inte kan släppa det, vill ju trots allt det jobbiga att våra barn ska vara helsyskon. Även i Danmark är det ingen garanti att få samma donator dock tror jag att man kan säga att man i framtiden vill ha fler barn med samma donator. 

Vi har 3 IVF försök eller 6 inseminationsförsök. 

Jag önskar er lycka till på biopsin, min värld rasade samman när vi fick negativt besked men nu 3 veckor senare är jag riktigt peppad på att snart efter alla dessa år få ett barn.

Vi hade funderingar på att åka ner till Danmark eftersom allt tar så lång tid här i Sverige (utredningen har tagit ca 12 månader) men nu känner vi oss bekväma med vår läkare, kurator och övrig personal att vi inte kan tänka oss en annan plats än här i Örebro.

Hur fungerar det för er i Uppsala? Trivs ni med läkaren? Har du/ni träffat kurator?

Ja självklart får delfrågan det. Tyvärr har vi inget svar på det. Ingen avvikande kromosom men förhöjda fsh-värden hade han. Så de tror att det ligger i hans gener. Men han hade också påssjukan som liten men då hans syster också hade det OH på henne blev det mycket värre, så kollade min sambo aldrig upp för det. Och det kan slå ut spermieproduktionen sa de. Det tär otroligt mycket på en att gå igenom det här. Jag har egebtligen inte bearbetat färdigt att det blev såhär. Samtidigt känner jag ingen utväg än att försöka. Självklart hoppas vi på plus nu även om det fortfarande är tungt och man är ledsen från och till. Det känns så knasigt i huvudet att bli gravid med någon okänd mans spermier. Försöker tänka att det är en sådan otroligt liten del men det är ju svårt att ta in det. Hur gamla är ni idag? Och vad är er orsak till att ni saknar spermier? Går ni på IVF direkt eller provar ni insemination i vanlig cykel innan? Kram

Vad jobbigt att inte få något riktigt svar på varför det inte finns några spermie. Förstår precis vad du menar med att det känns dubbelt har nog inte heller bearbetat det, ena stunden är man glad för att snart ska vi förhoppningsvis bli föräldrar och andra stunden ledsen för att det inte blir på det vis man alltid tänkt sig! Jag är 27 och min man är 30. Hur gamla är ni? Fick veta nu i mars att han har kromosom avvikelser sedan födseln så nu pågår en utredning av det vid sidan om, jobbigt att inte kunna fokusera på en sak samtidigt som att det är viktigt att han blir utredd ordentligt. Går och oroar mig för vad svaren blir där, ett liv som barnlösa vore jobbigt men ett liv utan min man vore fruktansvärt! Ja vi tänkte ta IVF först då vi redan väntat så lång tid och går på det med högst chans först! Hur gick inseminationen till?