• Äldre 21 Jan 20:12
    6979 visningar
    10 svar
    10
    6979

    Att förlora sitt syskon

    Hej!

    Det är länge sedan som jag var här på fl. Mycket saker har jag fått gå igenom. Tänkte använda den här sidan för att skriva av mig lite. I januari 2015 somnade vår så innerligt älskad mormor i en högaktat ålder av 94 år. I samma veva så håller min lillebror på att förolyckas i en trafikolycka som han hamnade i, snacka om att vara på fel ställe på fel tid. Han överlevde som tur var. Dock hamnar han i rullstol för resten av sitt liv.
    Hans hälsa blir väldigt dålig och det ena efter det andra tillstöter. Jag följer honom in och ut på sjukhus, ja hela min familj följer honom så klart. Han får sin första stroke midsommar 2016. Han "återhämtar" sig men blir påtagligt sämre både i syn och tal. Han börjar allt mer prata om vår barndomstid. Massa minnen, en del mer roliga en del mindre roliga. Men hej så är ju livet i stort!

    Han var så stark, så snäll, så tapper min bror. Kämpade med näbbar och klor mot sitt mående och ville inte prata om det utan höll sig till mig och mina barn. Sista gången som vi sågs "plirade" han upp med sitt huvud och sa: Mmm du syrran. Nu tar du och tänker på sig och dina barn, blicka framåt. Tänk inte på mig. 

    Torsdagen den 1/9 2016 fyllde min son år. Min bror åker då in akut igen på sjukhus då han inte är som han brukar, svarar ej på tilltal och är mycket dålig. Man misstänker en ny stroke. Han kopplas till maskiner och får all hjälp som går att få.

    3/9 2016 åker jag in till IVA för att säga att jag ska äta tårta för honom då det är kalas för min son. Jag ser och känner att det här kommer inte att gå vägen den här gången. Han "svarade" alltid mig..men inte nu. Iaf inte fysiskt.

    5/1 2016 ringer telefonen och i andra änden hör jag en förtvivlad läkare som ber mig att så snabbt som möjligt att komma då de redan återupplivat honom och kan inte göra mer! Mitt blod isar sig och jag vill kräkas. Jag VILL inte!

    kl. 02.10 är vi framme vid DS/ IVA och möts av sjuksköterska som för oss in i rummet. Apparaterna blinkar rött och jag ser linjerna bli raka..jag hinner få ur mig: Snälla se till att han inte har ont! De tittar på mig och säger, han är så djupt sövd att han inte känner något..tack säger jag. 

    Tar hans hand i min och håller oss mot mitt hjärta, jag pratar om minnena som vi hade och som vi pratade om sist vi sågs. Jag andas med min bror..och sakta sakta känner jag hur hans liv försvinner...

    Jag ville inte gå...ville inte överge honom..där och då..det var och är så fel...så fel..

    Ofattbart att det redan har gått 4 månader sedan. Vi urnsatte min bror den 3/11 2016...

    Jag vet egentligen inte vad jag vill med mitt inlägg men..jag antar att jag måste bearbeta. Min sorg är oerhört tugg att bära så det är skönt att skriva av sig.

    Ta hand om er där ute! Ta aldrig livet för givet!!

     

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-01-23 14:35
    Det är verkligen dag för dag. Kvällarna är absolut sämst. Då är jag tillbaka på IVA, natten då han dog ifrån mig. Vissa kvällar somnar jag med tårar på kinden vissa nätter vaknar jag av att jag gråter. :-/

  • Svar på tråden Att förlora sitt syskon
  • Äldre 21 Jan 20:21
    #1

    Jag beklagar din sorg och känner med dig! Jag förlorade min bästa vän( och nära släkting) i självmord 2009. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och saknar honom.

  • Äldre 21 Jan 20:24
    #2
    nokitus skrev 2017-01-21 20:21:58 följande:

    Jag beklagar din sorg och känner med dig! Jag förlorade min bästa vän( och nära släkting) i självmord 2009. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom och saknar honom.


    Ja det är så tungt..saknaden är vidrig..
  • Äldre 21 Jan 20:34
    #3
    The past is now skrev 2017-01-21 20:24:23 följande:

    Ja det är så tungt..saknaden är vidrig..


    Jo, det är sant...men den saknaden är din kärlek till honom. Och den förtjänar han!
  • Äldre 21 Jan 20:37
    #4

    Jag beklagar verkligen din sorg, så oerhört tungt. Ni verkar ha haft en fin relation, du och din bror.

  • Äldre 21 Jan 20:42
    #5

    Din bror var sjuk lika länge som min bror ungefär, fast min hade cancer. Jag minns också känslan den där gången när han inte längre "var med" när jag försökte prata med honom.
    Det enda jag kan säga är att det faktiskt blir lättare med tiden. Numera blir jag inte ledsen av att prata om honom, utan jag har en massa bra minnen som tittar fram då och då. Och jag är tacksam över att vi hann prata så mycket innan han dog. Vi visste ju i slutet hur det skulle gå. Det fanns liksom inget hopp. Även om jag inte kunde säga ett sista farväl, så ägnade vi på sätt och vis flera månader åt att säga farväl lite i taget.

    Beklagar din sorg ...

  • Äldre 21 Jan 20:48
    #6

    Jag beklagar verkligen! Jag har inga syskon, åtminstone inga jag har växt upp med och haft nära kontakt med så jag kan inte föreställa mig hur det känns. Men jag har en bekant som miste sin syster i slutet av förra året och hon har valt att blogga om sin sorg. Det är tung läsning, men kanske kan du få någon tröst och känna dig mindre ensam i sorgen av att läsa om hennes. :( 

    attfinnaskvarilivet.blogg.se/

  • Äldre 21 Jan 20:52
    #7
    nokitus skrev 2017-01-21 20:34:08 följande:
    Jo, det är sant...men den saknaden är din kärlek till honom. Och den förtjänar han!
    Ja..det är så sant..så sant..han är för alltid en del av mig..oavsett. Jag bär hans halskedja.
  • Äldre 21 Jan 20:54
    #8
    Lilltrollet skrev 2017-01-21 20:37:55 följande:

    Jag beklagar verkligen din sorg, så oerhört tungt. Ni verkar ha haft en fin relation, du och din bror.


    Ja det hade vi verkligen! Unik på sitt sätt. Vi fick ett bra liv ihop han och jag. Och jag är tacksam över den tid vi fick. Han vände sig till mig innan  han skulle träffade sin första och enda kärlek för första gången. Minns det som om det var igår! 
  • Äldre 21 Jan 20:55
    #9
    lövet2 skrev 2017-01-21 20:42:29 följande:

    Din bror var sjuk lika länge som min bror ungefär, fast min hade cancer. Jag minns också känslan den där gången när han inte längre "var med" när jag försökte prata med honom.
    Det enda jag kan säga är att det faktiskt blir lättare med tiden. Numera blir jag inte ledsen av att prata om honom, utan jag har en massa bra minnen som tittar fram då och då. Och jag är tacksam över att vi hann prata så mycket innan han dog. Vi visste ju i slutet hur det skulle gå. Det fanns liksom inget hopp. Även om jag inte kunde säga ett sista farväl, så ägnade vi på sätt och vis flera månader åt att säga farväl lite i taget.

    Beklagar din sorg ...


    Ja, min bror dog i sviterna efter blodförgiftning. Ja jag hoppas att jag en dag kan prata och tänka på honom utan att börja gråta.
  • Äldre 21 Jan 20:56
    #10
    TRImmortal skrev 2017-01-21 20:48:49 följande:

    Jag beklagar verkligen! Jag har inga syskon, åtminstone inga jag har växt upp med och haft nära kontakt med så jag kan inte föreställa mig hur det känns. Men jag har en bekant som miste sin syster i slutet av förra året och hon har valt att blogga om sin sorg. Det är tung läsning, men kanske kan du få någon tröst och känna dig mindre ensam i sorgen av att läsa om hennes. :( 

    attfinnaskvarilivet.blogg.se/


    Tack snälla för ditt stöd! Jag ska läsa länken en annan dag, när jag är mer stabil. Tack!
Svar på tråden Att förlora sitt syskon