Ni som vuxit upp med en aggressiv förälder

Min pappa har varit sur/grinig större delen av mott liv och projicerar mycket av sin skit på mig (sker än idag).

Kunde inte heller så mycket som att spilla ut ett glas mjölk utan att det blev sura miner. Vad tror ni dessa aggressioner kommer från och handlar om, egentligen? I min pappas fall så tror jag på depression. En obearbetad sådan

Ja, jag hade under många år tillräckligt många symptom för den diagnosen. Men det är nog pga en mängd andra övergrepp utanför familjen också. Men det är möjligt att min pappas våld och andra kränkningar, t.ex under måltider, hade räckt och blivit över i mitt fall och för att få symptomen.

Det har påverkat mig så att jag långt upp i vuxen ålder ryggat av arga röster. Jag förknippade det i och för sig med väldigt ofta påföljande stryk. Jag ryggar fortfarande för skällande och vrålande från i synnerhet män. I arbetslivet lärde jag mig tidigt att inte "skygga synligt" bara någon man höjer rösten, utan hålla tillbaka så reflexen bara blir mental, om du förstår hur jag menar. Som barn och ung kvinna blev jag tystare och tystare och med en rejält sargad självbild. Det har varit en lång kamp som ung vuxen att överhuvudtaget våga ta ton eller visa kunskaper i sällskap, i studier och i arbetsliv. Även att vara i kontakt med och kunna definiera egna känslor, eftersom den förälder som skräms och dominerar avgjorde vad som var tillåtet. Jag fick varken en god relation till min pappa våldsverkaren eller min mamma åskådaren som vuxen. Jag önskar att hon hade lämnat honom tidigare. Andra konsekvenser är att historien har upprepat sig för att jag saknat verktygen att värna om mig själv i det privata vid första kränkningen, tvånget eller slaget. Som förälder har jag fått kämpa med att inte bli en gaphals själv.

Det enda det "gett" mig är att jag inte räds någons historia eller problem, har klara gränser mellan andras och egnas känslor (eftersom jag kan slå av och på egna känslor), inte är speciellt beroende av positiv feedback eller respons, vilket förstås är till nytta i arbetet med människor och gör en väldigt tålig. Men får alltså ge akt på att inte bli för tålig privat och acceptera vad som helst.

Så ser konsekvenserna ut för många av oss som vuxit upp med skrämmande föräldrar. Andra har reagerat annorlunda och med mer revolt, ilska och motstånd, vilket många lyckats vända till kraft och driv som vuxna. Vad som är klart är att det sätter avtryck i ens personlighet, påverkar ens anknytning, relationer och självbild att bli kränkt av sin förälder och att bevittna hur den kränker den andra föräldern.

Vad är det med dom här männen och måltider? Jag minns alla middagar som rena terrorn. Lovat mig själv att aldrig någonsin bråka med mina barn vid middagsbordet, någonsin.

Du har inte funderat en halv sekund på att hon inte kan flytta utanför Stockholm med sina barn utan medgivande från den andra vårdnadshavaren? Och att även ilskna pappor får behålla vårdnaden allt som oftast så länge dom inte slår? Att vårdnad och umgänge är olika saker? Ensam vårdnad är hysteriskt svårt att få, speciellt om det står ord mot ord och barn klarar inte alltid av att vittna mot en förälder. Risken finns istället att mamman blir anklagad för umgängessabotage och blir den som får minst tid med barnen. 

Sluta tro att det är så himla enkelt hela tiden. Sådana här saker är skitsvårt om man inte har antingen mycket pengar eller ett stabilt nätverk runt om sig. Och om man inte ens kan fråga och be om råd utan att nötter som ni ska bete er lika nyanserat som vilken fjortis som helst så stjälper det oerhört mycket mer än hjälper. 

Inte för att ni bryr er egentligen, bara ni får ha rätt.

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver fast jag fick aldrig stryk som jag tror du menar att du fick?  Men vredesutbrotten, att alltid trippa på tå och må dåligt och vara livrädd hemma, skrikandet- det där skrikandet som höll på i timmar och dagar och veckor. Vet inte hur många gånger jag blev väckt genom att dörren for upp till mitt rum mitt i natten och morsan skrek och skrek på mig för gud vet vad. Det kunde hålla på i timmar och sen börja om nästa dag igen. Och skrek hon inte på mig så skrek hon på pappa. 99 dagar av 100.

Hoppas att du inte tar illa upp att jag citerar dig men du skriver klockrent hur jag också var, är och känner/kände. Jag kommer ihåg en 10 år äldre manlig kompis jag hade runt tidiga 20-års åldern som åt lunch med mig, mina föräldrar och några släktingar en dag och som sedan hade sagt till min släkting att det var så märkligt att se hur tyst jag blev så fort mina föräldrar var med. Han hade verkligen reagerat på det.

Har ni andra som skriver om psykisk misshandel och en aggressiv förälder också svårt att sätta ord på era känslor? Har ni tom undrat ibland om ni ens har några känslor? Det kanske är för att vi är så vana att stänga av och stänga ner och för att vi aldrig fick ta någon plats eller bli bemötta i våra känslor?

Psykisk misshandel ger också blåmärken men osynliga såna, tänk på det TS.

Om hon skriver "dagbok", skriver ner hans utbrott och spelar in det på mobilen (om det går) blir det inte bara ord mot ord.

TS har inte bett om råd, hon har frågat vilken skada hennes son kan få av ett par år till och då har det redan eskalerat så mycket att pappan har raseriutbrott flera gånger om dan. Om TS försökt att spåna på lösningar istället för att vara passiv hade hon frågat hur hon ska lösa det. Hade hon inte varit passiv hade hon antagligen löst det vid det här laget.

"Inte för att ni bryr er egentligen, bara ni får ha rätt."
det där med att ta ansvar verkar vara väldigt känsligt för vissa

Har också funderat på det. Min mamma kunde ju bli arg om en gjorde fel men hon hade en helt annat approach och förklarade vad som blev tokigt. Hon skrek aldrig när en spillde mjölk på golvet eller när olyckshändelser skedde, typ att man tappade halva knäckemackan på mattan eller råkade välta något eller krånglade på morgonen, då var det mer "hoppsan hejsan, ingen fara". 

Tror många män aldrig fått lära sig att uttrycka andra känslor än ilska alternativt att andra känslor ska stuvas undan t.ex. rädsla, sorg, skörhet, ömhet etc. Ett resultat av den skadliga mansrollen kanske. Måste vara jobbigt att gå runt och vara så sjukt förbannad hela tiden. Förstöra relationen till sina barn, bland annat. Och skada dom för livet.

Sen har jag ju insett i vuxen ålder att min pappa alltid varit superegoistisk mansbäbis som värdesatte materiella ting högre än människor, det var mer synd om köksgolvet som fick mjölk på sig än att jag fick en utskällning och grät i smyg på toaletten efteråt. Jag och min bror fick aldrig vara inne på hans kontor och kom vi in var det "RÖR INTE!!!!!!!" så fort en tittade(!) på något.

Kan tillägga att min pappa var utåt helt normal, social typ, välutbildad, högavlönat jobb osv. Hemma skrek han bara. 

Jag har växt upp med en mamma som har borderline med emotionell personlighetsstörning. Blev misshandlad i perioder, från att vara glad till rasande på en sekund. Misstänksam mot alla. En skev bild av verkligheten. Var hos pappa varannan helg. Han lämnade mamma när jag bara var två månader gammal och träffade en ny kvinna och skaffade barn med henne. Han vet hur min mamma var och ändå lät han aktiv bli att göra något åt min situation hos mamma. Han sket i det helt enkelt. Var väl för jobbigt att ta i. Har inga positiva minnen från min barndom. Var svårt med anknytning till mina föräldrar och började i tonåren att träffa äldre män som kanske var 20 år äldre än mig. Har slutat med det. Men jag är en mycket sargad kvinna som snart fyller 40. Jag är trots all skit högutbildad med en make och tre barn. Men 2015 gick jag in inläggen fullständigt, det var som om all skit från barndomen inte orkade bäras mer och jag blev inlagd på slutenpsyk för jag orkade inte leva längre. Åren har kantats av djupa depressioner med självmordstankar. Är någorlunda stabil för tillfället men har inte arbetat sen 2015 och är numera sjukpensionär. Så kan det gå.