Ni som vuxit upp med en aggressiv förälder

Det har påverkat mig så att jag långt upp i vuxen ålder ryggat av arga röster. Jag förknippade det i och för sig med väldigt ofta påföljande stryk. Jag ryggar fortfarande för skällande och vrålande från i synnerhet män. I arbetslivet lärde jag mig tidigt att inte "skygga synligt" bara någon man höjer rösten, utan hålla tillbaka så reflexen bara blir mental, om du förstår hur jag menar. Som barn och ung kvinna blev jag tystare och tystare och med en rejält sargad självbild. Det har varit en lång kamp som ung vuxen att överhuvudtaget våga ta ton eller visa kunskaper i sällskap, i studier och i arbetsliv. Även att vara i kontakt med och kunna definiera egna känslor, eftersom den förälder som skräms och dominerar avgjorde vad som var tillåtet. Jag fick varken en god relation till min pappa våldsverkaren eller min mamma åskådaren som vuxen. Jag önskar att hon hade lämnat honom tidigare. Andra konsekvenser är att historien har upprepat sig för att jag saknat verktygen att värna om mig själv i det privata vid första kränkningen, tvånget eller slaget. Som förälder har jag fått kämpa med att inte bli en gaphals själv.

Det enda det "gett" mig är att jag inte räds någons historia eller problem, har klara gränser mellan andras och egnas känslor (eftersom jag kan slå av och på egna känslor), inte är speciellt beroende av positiv feedback eller respons, vilket förstås är till nytta i arbetet med människor och gör en väldigt tålig. Men får alltså ge akt på att inte bli för tålig privat och acceptera vad som helst.

Så ser konsekvenserna ut för många av oss som vuxit upp med skrämmande föräldrar. Andra har reagerat annorlunda och med mer revolt, ilska och motstånd, vilket många lyckats vända till kraft och driv som vuxna. Vad som är klart är att det sätter avtryck i ens personlighet, påverkar ens anknytning, relationer och självbild att bli kränkt av sin förälder och att bevittna hur den kränker den andra föräldern.

Det förstör ett barn att deras förälder inte är den källa till trygghet som de borde vara. Det bästa du kan göra är att vara en motvikt, så att dina barn åtminstone har en förälder de kan förlita sig på. Och separera + flytta så snart som möjligt. Förstår att det finns praktiska aspekter att ta hänsyn till, men börja kolla på det redan nu. 

Det spelar ingen roll hur gamla dina barn är. De tjänar ingenting på att deras mamma stannar med en person som är aggressiv mot både henne och dem. Genom att stanna med deras pappa visar du att det är ett okej och acceptabelt beteende. Det spelar ingen roll hur många gånger du säger till dina barn att det pappa gör inte är okej, om du stannar så har du (i ditt barns ögon) accepterat beteendet och slutsatsen för barnet är att hen inte kan lita på dig heller. Vårdnad och boendeförälder och sånt är inte viktigt, det löser sig. Dina barn behöver DIG. 

Googla lite på CPTSD (Complex Post Traumatic Stress Disorder) eller childhood trauma. Det är skadan dina barn kan ta. 

Barnen är redan skadade och för varje vecka som går blir de mer skadade.

Du måste göra det som krävs för att skydda barnen. Du kan inte vänta två år till. Du får flytta till annan ort om det tar två år att få lägenhet där du bor.

Nej. Att stanna kvar innebär att barnen bor 100% i en osund miljö. Om du flyttar får barnen i alla fall en sund miljö 50% av tiden.

Jag växte upp med en hetsig och rätt aggressiv pappa, skrek mycket, svor mycket, blev fly förbannad om man t.ex. spillde mjölk på golvet så att jag som barn blev väldigt rädd för att ha sönder saker/spilla, för att inte tala om hur rädd jag var vid respektive vredesutbrottstillfälle. När jag eller min bror hade råkat göra något riktigt illa (olyckor alltså) så skrek han att han skulle lämna bort oss. 

Hur påverkade det mig? Jag var rädd för att göra fel hemma. Tippade på tå. Vågade inte ta hem kompisar när pappa var hemma. Tyckte även det var väldigt obehagligt överlag när folk skrek/bråkade/höjde rösten, går in i direkt flight mode när jag hör sånt vilket gjort att jag varit sjukt konflikträdd hela mitt liv. 

Jag har inte kontakt med min pappa idag.

Jag håller med "Anonym 666", enligt TS är det något som eskalerat under åren så hon borde redan ha löst det, flyttat och försökt att få ensam vårdnad . Istället för att fråga hur hon ska göra för att lösa det så snabbt som möjligt frågar hon vilken skada hennes son kommer att få av ett par år till eftersom hon inte vill flytta utanför Stockholm.

"Jag ryggar fortfarande för skällande och vrålande från i synnerhet män"
ptsd/cptsd?

Min pappa har varit sur/grinig större delen av mott liv och projicerar mycket av sin skit på mig (sker än idag).

Kunde inte heller så mycket som att spilla ut ett glas mjölk utan att det blev sura miner. Vad tror ni dessa aggressioner kommer från och handlar om, egentligen? I min pappas fall så tror jag på depression. En obearbetad sådan

Du har inte funderat en halv sekund på att hon inte kan flytta utanför Stockholm med sina barn utan medgivande från den andra vårdnadshavaren? Och att även ilskna pappor får behålla vårdnaden allt som oftast så länge dom inte slår? Att vårdnad och umgänge är olika saker? Ensam vårdnad är hysteriskt svårt att få, speciellt om det står ord mot ord och barn klarar inte alltid av att vittna mot en förälder. Risken finns istället att mamman blir anklagad för umgängessabotage och blir den som får minst tid med barnen. 

Sluta tro att det är så himla enkelt hela tiden. Sådana här saker är skitsvårt om man inte har antingen mycket pengar eller ett stabilt nätverk runt om sig. Och om man inte ens kan fråga och be om råd utan att nötter som ni ska bete er lika nyanserat som vilken fjortis som helst så stjälper det oerhört mycket mer än hjälper. 

Inte för att ni bryr er egentligen, bara ni får ha rätt.

Ja, jag hade under många år tillräckligt många symptom för den diagnosen. Men det är nog pga en mängd andra övergrepp utanför familjen också. Men det är möjligt att min pappas våld och andra kränkningar, t.ex under måltider, hade räckt och blivit över i mitt fall och för att få symptomen.