Jag har gjort det jag vet inte hur många gånger.
Pallar inte av dom där surheterna och muttrandet för småsaker och gliringarna om att jag blivit kärring i förtid eller beskyllningarna om otrohet.
Skittrist men han klagar inte och jag slipper leva med en jävla tölp.
Inte för husfridens skull men för att han blir så mysig efter sex och vill ligga och kramas. Jag somnar väldigt gott så.
Så det har hänt att jag inte vart sexsugen utan mest velat mysa. Då har jag fejkat att jag är sugen och vill för just det där eftermyset med den efter-sex-känslan. Oärligt? Ja kanske det. Men han verkar inte lida av det.
Det har hänt att jag gått med på det utan att ha velat. Han är ju ibland sån att han tror att sex löser problemet så vi kan bråka och då frågar han om vi ska ha sex. Suck alltså som om man vill det då. Men jag har sagt att får han mig våt så kan det väl vara okej. Nu sista halvåret är jag alltid med på det dock.
Skulle aldrig få för mig att göra i hela mitt liv. Ska jag ha sex med min partner ska det vara för att vi båda vill. Jag skiter i hur sur hen blir. Passar det inte så är det bara att googla fram en porrfilm och gå in på toan och göra sin grej där.
Vad är det här, 50-talet eller??
Grejen är den att efter jag började "ställa upp" (för det gjorde jag inte i början) så kan jag inte tända på honom på samma sätt längre. Kan ibland bli äcklad av att ha honom stönandes bakom och känna mig som ett vandrande glory whole så han ska bli nöjd. Å då kan jag ha svårt att få bort den tanken annars också.
Mycket tror jag också det är att jag, som många andra här, inte fattar hur man kan ha sex med någon som inte egentligen vill.
Personligen vet jag att jag skulle må skit efteråt, både p.g.a dåligt samvete gentemot min partner och känslan av att jag inte tänder min partner längre.
Och jag vet att jag bara har mig själv att skylla som började gå med på det från början. Men orkar bara inte ta den fighten nå mer: att förklara varför jag hatar när han tjatar, att det är bättre om vi har det när båda är sugen, bli förbannad och säga att han fan får sätta sig och dra i den själv tills vidare o.s.v för jag vet att det går inte in, surheterna bara fortsätter ändå och jag är frigid, otrogen, tråkig, i ett tidigt klimakterie och vett'de fan allt.
Så då är det helt enkelt lättare att ställa sig på alla fyra eller suga några drag så han kan bete sig som en normal jävla person igen.
Behöver jag säga att vårt förhållande inte är så där jättebra i övrigt heller?:)
Om det vore med en annan man så kanske det inte hade känts så jobbigt, vem vet...
Men igen, jag VET att detta bara är mitt eget fel! Ville väl bara berätta...
Bra att du fattat sambandet. Frågan är om du kan backa tillbaka och sluta ställa upp, och återfå din kåthet delvis eller om det är kört. Han måste ju lägga ner tjatet. Skaffa en fleshlight till han.
Du får nog ta dig en funderare på vad som är viktigt i ett förhållande och om detta förhållande ger sig det du behöver?
I vilket fall så borde du sluta ställa upp på sex.
I min förra relation så ställde jag upp när jag inte hade ursäkter och det var jättedåligt, förstörde min sexlust och attraktion till partnern. Kommer aldrig göra det mer. Dessutom är det elakt mot partnern om han/hon inte vet att man 'bara ställer upp'. Jag hade aldrig velat ha sex med någon som inte vill ha sex med mig då :/ Tycker det är direkt avtändande.
Min nuvarande partner har dock bett mig att gärna ha sex med honom tex när han sover eller inte är på humör... dock har han alltid velat hittills när jag vill så tror inte jag kommer göra det, möjligen initiera när han sover men sluta om han inte blir sugen direkt.
Grejen är den att efter jag började "ställa upp" (för det gjorde jag inte i början) så kan jag inte tända på honom på samma sätt längre. Kan ibland bli äcklad av att ha honom stönandes bakom och känna mig som ett vandrande glory whole så han ska bli nöjd. Å då kan jag ha svårt att få bort den tanken annars också.
Mycket tror jag också det är att jag, som många andra här, inte fattar hur man kan ha sex med någon som inte egentligen vill.
Personligen vet jag att jag skulle må skit efteråt, både p.g.a dåligt samvete gentemot min partner och känslan av att jag inte tänder min partner längre.
Och jag vet att jag bara har mig själv att skylla som började gå med på det från början. Men orkar bara inte ta den fighten nå mer: att förklara varför jag hatar när han tjatar, att det är bättre om vi har det när båda är sugen, bli förbannad och säga att han fan får sätta sig och dra i den själv tills vidare o.s.v för jag vet att det går inte in, surheterna bara fortsätter ändå och jag är frigid, otrogen, tråkig, i ett tidigt klimakterie och vett'de fan allt.
Så då är det helt enkelt lättare att ställa sig på alla fyra eller suga några drag så han kan bete sig som en normal jävla person igen.
Behöver jag säga att vårt förhållande inte är så där jättebra i övrigt heller?:)
Om det vore med en annan man så kanske det inte hade känts så jobbigt, vem vet...
Men igen, jag VET att detta bara är mitt eget fel! Ville väl bara berätta...
Det låter jobbigt. Är du säker på att du ska vara kvar i relationen?
Nej, tror varken han eller jag mår speciellt bra i den här relationen öht. Men han har nog lite svårare att inse att han skulle må bättre om vi separerade, och jag i min tur
orkar inte dra hela det lasset, med honom som sätter sig emot ,själv. Inte just nu iaf.
Så tills vidare så är det väl bara inse att man bundit ris åt sitt eget arsle och gilla läget. Fegt javisst, men den orken som krävs att bryta upp med någon som i princip vägrar släppa taget kan jag inte förmå mig att plocka fram just nu.
Vilken glädjespridare man är:P sorry...