• Anonym (Kvinna86)

    Nygift och otrogen

    Vet att det varit en liknande tråd innan som försvann men det var inte jag!!

    Jag lever med en man och en fyraårig dotter. I mars gifte vi oss, ett väldigt enkelt bröllop men väldigt fint för mig och det betydde mycket. I juni fick jag reda på (kollade hans mobil) att han fyra-fem gånger i april hade haft sex med en kvinna på hans gym. När jag fick reda på det hade dom avslutat sin relation och när jag konfronterade honom kom det fram att han hade sån ångest och inte vågar berätta av rädsla för att förlora mig.

    Jag har valt att stanna. Kanske stoppar jag huvudet lite i sanden. Istället har vi börjat prata om ett till barn och att flytta. Jag behöver pepp.. hur många av er har förlåtit er partner och faktiskt klarat av att gå vidare efter otrohet?

  • Svar på tråden Nygift och otrogen
  • Anonym (Kvinna86)
    Anonym (Linda) skrev 2020-01-17 15:17:25 följande:

    Vet du. Det är kanske att lägga korten på bordet för er närmaste familj som kan behövas för att verkligen fejsa verkligheten och ta hål på den fantasibubbla du just nu befinner dig i.

    Du förnedrar dig genom att köpa allt han säger för att slippa behöva stå till svars inför er familj och vänner. Hellre köper du hans svammel än att ringa någon närstående.

    Och det är precis därför det inte blir hållbart för er. För ni båda två kommer ju behöva leva i en lögn och ständigt vara rädd för att sanningen kommer från annat håll.

    Han kan utnyttja detta till sin fördel och fortsätta ljuga eftersom han vet att du köper skitsnacket än att riskera att det kommer ut.


     


    Jag vet, men det är så förnedrande. Eftersom jag just nu har valt att stanna så blir det så pinsamt. ska mina föräldrar veta att han bedrog mig? att jag inte räckte till? Ska våra vänner börja se annorlunda på honom och granska vårt förhållande? prata bakom våra ryggar? Jag vet inte om jag orkar det.


    Det känns som om sanningen kommer fram blir det en ny fight att ta och vad händer med oss då..

  • Anonym (Kvinna86)
    Anonym (Nej) skrev 2020-01-17 16:44:39 följande:
    Du trodde att han alltid behandlat dig med respekt och värdighet. Nu vet du med säkerhet att så inte är fallet.
    Under hans otrohet på 2 veckor ja, men resterande 8-9 år.
  • Anonym (Kvinna86)
    Anonym (Esther) skrev 2020-01-17 16:56:35 följande:
    Jag förstår det. Människor är komplicerade och relationer är svåra för de allra flesta. Ingen i den här tråden kommer kunna tala om för dig vad du ska göra. Man får sällan nyanserade råd i den här typen av forum, och det kan det vara svårt att ta till sig när det känns som att beskrivningarna ligger långt ifrån ens verklighet. Men det kan ändå vara nyttigt för dig att ta del av ett utifrånperspektiv, särskilt som du inte verkar ha någon att prata med.

    Jag tror inte alls att det behöver vara kört för er, men kom ihåg att förlåtelse inte handlar om att försöka hitta förklaringar eller förmildrande omständigheter.

    Har du funderat på att gå i terapi? Alltså utan honom? Jag tänker att du nog skulle behöva jobba en del med dig själv framöver, för din egen men också för relationens skull. Dålig självkänsla gör att man förhåller sig till sin omgivning på ett osunt sätt. Jag får nästan känslan av att du inte riktigt tycker dig vara förtjänt av honom? Du verkar till och med ta på dig en del av skulden för det som hänt. Sluta genast med det. Du förtjänar att bli älskad och respekterad, oavsett vad.

    Jag är väldigt tacksam för den här tråden, på riktigt. Det är fint att höra hur andra resonerar och jag hade också sagt GÅ om någon berättade något liknande för mig. Men det känns bara så...sorgligt på något sätt. Att avsluta något som varit väldigt fint på ett väldigt fult sätt.


     


    Tack, de var väldigt snällt skrivet.


     


    Ja jag funderar på det men det är svårt att ta steget. Är rädd att börja rota runt i mig själv kommer få mig att må sämre och på så vis bli ännu beroende av honom. Någonstans har jag ju också brustit. Jag har sett vissa saker han skrivit till henne, att jag inte gav honom komplimanger eller närhet. Så klart förändrades livet när vår dotter kom men jag trodde att han förstod, att vår kärlek blev starkare av henne inte det motsatta. Han har på nåt sätt alltid fascinerat mig. Framgångsrik, vacker, uppskattad, i centrum, vänlig, smart osv. Att han valde mig har varit så fint, men sen valde han helt plötsligt bort mig...

  • Anonym (Kvinna86)
    Anonym (Narcoffer) skrev 2020-01-17 17:05:31 följande:
    Jag känner igen din desperation, för jag har själv varit där, även om situationen var lite annorlunda.

    Du och din man har gått hos en familjeterapeut. Det har jag också. En familjeterapeut ser till familjens bästa. Han tar inte ställning för dig eller din man utan han är opartisk. Han vill se förståelse och förlåtelse och att ni antingen håller fast vid varandra eller skiljs som vänner. Det är hans mål.

    Bra att ni träffat en familjeterapeut, men du behöver gå till en egen. Det kan vara jättedyrt, men i brist på terapeut kan du åtminstone träffa en kurator eller t ex en präst. Du behöver få berätta din version av vad som hänt och få höra att du har rätt till alla dina känslor och att du faktiskt inte måste förlåta eller ta på dig någon skuld för vad din man gjort. Familjeterapeuten vill att du ska se det goda i din man, så ni kan vara goda vänner åtminstone. Din egen terapeut vill att du ska känna efter vad du egentligen tycker innerst inne och lägga skulden där den hör hemma. För att kunna gå vidare behöver du få älta allt som hänt, med någon som ser till ditt bästa och inte till din mans bästa.

    När jag var som mest desperat, så skrev jag inte på FL. Jag lät mig i stället intervjuas i en kvällstidning för en artikelserie om otrohet. Jag behövde berätta för någon, men jag förstod inte det förrän långt senare. Jag skämdes också för mycket för att berätta för någon jag kände.

    Du har rätt, jag behöver hjälp för att hitta till mig själv igen. Reda ut vissa saker. Men det känns lite som Pandoras ask. Någonstans känner jag att jag måste hålla mig stark nu, för min dotters skull. Hon har redan fått lida för hans jävla otrohet. Men när jag läser det du skriver om terapeut för MIN skull blir det så självklart att det är precis så det är. Men som sagt, jag är rädd för vad det leder till. Rädd för att landa i att jag vill lämna, det är ett sånt enormt stort steg.


    Åh vad jag känner igen din desperation och det du skriver. Just skammen. Jag vill bara ge dig en kram för hur stark du verkar vara som tagit igenom ditt helvete och lämnade. Tragiskt va..

  • Anonym (Kvinna86)
    Anonym (Funkar inte..) skrev 2020-01-17 19:31:01 följande:

    Ärligt. Jag hade valt att träffa denna kvinna för att höra hennes version. Är rätt så säker på att den skiljer sig från din mans version.

    Vill du inte ha sanningen innan du faktiskt tar steget att förlåta honom?


    Jag har skrivit lite med henne i början, men som sagt ibland vill hon "skydda" min man och verkar säga det jag vill höra och ibland svänger det och hon säger att han ljuger.. Vet inte riktigt om jag får sanningen ifrån henne heller..
  • Anonym (Kvinna86)
    Fjäril kär skrev 2020-01-17 19:46:38 följande:
    Skulle jag definitivt avråda. Om hon gjort abort och är asförbannad kaninkokerska så kommer hon inte direkt att vara särskilt sanningsenlig. Snarare öka på ångesten och ovissheten hos TS och påstå en massa saker som inte går att kolla upp.
    Precis det jag är rädd för. Tack för du satte ord på det.
  • Anonym (Kvinna86)
    Nollvision skrev 2020-01-17 22:53:23 följande:

    Jag förstår, TS, att du är desperat, men det är ju det som är problemet. Du är så desperat så du lägger skulden på henne fast skulden är hans (hon har egentligen inga förpliktelser mot din dotter). Skulle hon ha velat men inte han, på grund av förpliktelser mot ert barn, skulle det aldrig blivit något. Hon må ha agerat moraliskt fel men att diskutera det är bara onödigt och irrelevant egentligen - i slutändan är det HAN, och ENDAST han som sårat och förnedrat dig och potentiellt skadat er dotter. 


    Det är själviskt att tycka att det inte "fanns tid att prioritera henne då". Hade jag varit du hade jag varit mer upprörd och förbannad över sättet han behandlat henne på, än otroheten i sig. En otrohet tror jag (faktiskt) många, även godhjärtade, människor kan hamna i, men att ha sex oskyddat med en kvinna, göra henne gravid och sedan behandla henne som skit och låta henne gå igenom en abort ensam - det är vidrigt och där hade jag verkligen ifrågasatt min man och hans moraliska kompass (även om jag tror att jag hade kunnat förlåta vissa "sorters" otrohet).


    Nä, han kan säkert älska dig. Jag tror inte, som många andra, att man inte kan vilja ligga med andra för att man älskar en person, eller att man inte älskar någon om man till och med är otrogen.


    MEN - att man älskar någon betyder inte att man bör/ska/kan ha ett förhållande med någon. Det finns många människor jag älskar som jag absolut inte hade varit lycklig med i ett partnerförhållande. Det krävs så mycket mer än kärlek för att man ska kunna bygga upp ett bra, stabilt och lyckligt förhållande - tillit, respekt, åtrå, t.ex. I respekt-biten har han ju brustit något enormt. Att gå så långt som att planera datum och boka hotell, att inte erkänna förrän han blir påkommen, skylla till stor del på kvinnan, t.ex. 


    Ja du skäms, men det är väl han som ska skämmas? Vad hjälper det att låtsas som ingenting? Återigen försöker du städa upp hans stök. Låt honom skämmas, berätta för någon du anförtror dig åt, det tror jag är bättre för dig. Du ska väl inte skämmas för att han betett sig som han gjort - återigen låter du ju inte honom stå ansvarig utan tar på dig en del av skulden, som att det beror på dig, det han gjort. Det gör det inte. Det finns många, många människor som lever i (tidvis) dåliga förhållanden med svackor där man kanske inte tänder på sin partner som förr, man har små barn och hinner inte fokusera på varandra överhuvudtaget, man tjafsar och bråkar och allt känns bara skit. Men alla är INTE otrogna, man kämpar på och håller ihop, rider ut stormen. 


    Jag tror (min högst amatörmässiga bedömning dock, märk väl) att era chanser är små just på grund av din desperation. Du vill så gärna vara med honom att du greppar efter varje halmstrå och tror på allt han säger (fast det för oss låter helt orimligt, men vi kanske kan se det med mer nyktra ögon eftersom vi inte har någon relation till honom), bara för att du så gärna vill vara med, och känner att du behöver, honom. Det är ingen bra grund för ett förhållande.


    Du borde jobba på dig själv så pass att du känner ditt eget värde och inser att du har ansvar att göra dig lycklig - ingen annan. Först när du ser vad du är värd och inser att du inte behöver någon man, inte heller honom, för att vara lycklig, kommer du att kunna ha ett stabilt förhållande som inte bygger på behövande och desperation. Om inte du respekterar dig kommer du aldrig få någon annan att göra det.


    Du är ingen dörrmatta - inse att du är värd en man som respekterar dig och som är så rädd att förlora dig att han aldrig ens skulle tänka tanken att fula någon annanstans. Det är ingen här som vill dig något illa, och om du själv vill vara med honom är det ingen som stoppar dig, och vad folk på FL tror är inte direkt avgörande för er framtid. Men du får i alla fall en annan syn på saken.  


    Ja jag lägger stor del av skulden på henne men återigen har jag inte varit min mans största fan de senare månaderna. Men du har rätt, det är hans ansvar att bära. Han bär skulden för att vår familj krossades. Men nu kämpar han febrilt för att laga det som lagas kan och jag hoppas att det går. 


    Ja du har kanske rätt.. men jag kan inte förmå mig att tycka synd om henne. Hur fel det än är så känner jag någonstans att hon förtjänade det fast jag så klart vet att så inte är fallet. Jag vet att hon har lidit enormt av aborten och min man inte velat tala med henne om det eller dem. Den här tråden har nog fått mig att inse att det inte är så fint som jag på något sätt trott. Men jag vill ju inte heller att han ska ha mer kontakt med henne.. och enligt henne fick hon göra ytterligare en skrapning som han inte ens brydde sig om. Det har jag funderat på, varför han blev så kall just kring aborten/fostret. Som att han också skapade ett förakt för henne pga att hon blev gravid.. (nu är jag brutalt ärlig, ser att jag låter som en fruktansvärd människa). 


    ja det finns så klart mycket hos oss som talar emot oss. Hade han kysst nån eller tom legat med någon random en gång för att sedan kommit hem och berättat hade det krossat mig men det i kontrast till att hon blev gravid, han bokade in dem på hotell, han berättade inte, de hade under flera månader daglig smskontakt/flört, han planerade att träffa henne som vän samma vecka jag kom på honom osv känns som rena drömmen. Han har gjort så mycket fel så det är svårt att ta in. Men det är som om nåt blockats inom jag, jag kan inte ta in att det är min man vi pratar om, att han gjort det här. 


    Ja vi båda skäms, jag skäms över honom men också vad omgivningen ska tycka om mig. När våra vänner ser oss kommer jag vara den bedragna. Det kommer snackas bakom våra ryggar. Våra familjer kommer bli lidande osv. Nej alla är inte otrogna, jag vet. Han är en jävla idiot som var det. Som förstörde allt.


    Jag tror inte på allt han säger, jag vill tro på allt han säger, det är lite skillnad. Och någonstans måste jag ju tro på det han säger för att vi ska kunna gå vidare. Vi båda vill så gärna försöka och han är beredd att göra vadsomhelst för att jag inte ska lämna honom, det måste någonstans vara nog, han kan ju inte göra mer. Skadan är redan skedd, det går inte att få ogjort utan nu är det bara laga som gäller. 

    Jag är otroligt tacksam för nyanserade svar som ditt. Det får mig att tänka till. Det du skriver om mitt eget värde är väldigt fint (och tragiskt). Det kanske börjar med mig själv trots allt..

  • Fjäril kär
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-18 13:39:35 följande:

     

    Jag vet, men det är så förnedrande. Eftersom jag just nu har valt att stanna så blir det så pinsamt. ska mina föräldrar veta att han bedrog mig? att jag inte räckte till? Ska våra vänner börja se annorlunda på honom och granska vårt förhållande? prata bakom våra ryggar? Jag vet inte om jag orkar det.

    Det känns som om sanningen kommer fram blir det en ny fight att ta och vad händer med oss då..


    Om det inte håller för sanningen är det inte kärlek...
  • Anonym (Kvinna86)
    Fjäril kär skrev 2020-01-18 14:34:09 följande:

    Om det inte håller för sanningen är det inte kärlek...


    Alla behöver inte få reda på allt som händer bakom stängda dörrar
  • Fjäril kär
    Anonym (Kvinna86) skrev 2020-01-18 15:40:22 följande:

    Alla behöver inte få reda på allt som händer bakom stängda dörrar


    Det är ju snarare din desperation och viljan att sopa allt under mattan som kommer sabotera för er. För då håller ni ju inte ihop av äkta kärlek utan för att ingen av er är beredd på konsekvenserna av hans otrohet.

    Nej att basunera ut det till höger och vänster är det ingen som säger men att det faktiskt är nödvändigt att sticka hål på fantasierna står jag för. Det räcker kanske med att vända sig i förtroende till enbart en syster eller dina föräldrar.

    Det är ju givetvis inte hållbart att sitta på ett släktkalas eller familjemiddag och plötsligt dyker det upp samtalsämnen som är brännheta och du sitter där och helst av allt vill bryta ihop och ingen förstår nånting..

    En dag spricker bubblan vare sig du vill det eller inte.

    Kanske är det en verbal örfil och uppsträckning din man behöver från en närstående som får honom att fatta.
Svar på tråden Nygift och otrogen