Människor som identifierar sig med sina diagnoser.

Jag har diagnosen BPD men jag tyckte jag stämde in klockrent på Histrionisk personlighetsstörning. Vilket jag kanske gör, men jag slukade verkligen allt om histrioni jag kunde hitta, och blev ännu mer histrionisk. Som ett slags teaterspel, vilket iofs är histrioniskt att alltid spela teater.

Jag har kommit ifrån det där mycket, men inte helt. Men ett tag var jag verkligen histrionisk och försökte medvetet vara så histrionisk som möjligt.

Histrionisk har inte alls samma stigma som BPD. Man är "attention whore" istället för "Hysterisk jobbig häxa". Man är en jobbig människa, men inte en omöjlig. Jag var verkligen det där, ville bevisa för alla, mig själv, psykiatrikern att jag var histrionisk och inte bpd. hade nog vart bättre om jag ägnade den energin åt att försöka bete mig som en vettig människa istället.

Hej!

Jag har en psykisk diagnos med allt vad det innebär. Jag är väldigt glad att det inte är lika stort tabu att prata om psykisk ohälsa längre. Men jag kan inte förstå människor som verkligen identifierar sig med sina diagnoser och skyltar med dem så fort tillfälle erbjuds. En del är så fokuserade på sin diagnos och försöker att koppla allt till diagnosen. Varenda liten känsla, vana, ovana, agerande, tanke, ja allt ska på något sätt ska ha med diagnosen att göra. Jag är med i några tjejgrupper på facebook och nästan alla som sänder live presenterar sig genom att berätta vilka diagnoser hen lider av. 

Det är nästan som om det skulle vara status att ha en diagnos och ju mer du uppfyller stereotypen av en psykiskt sjuk ju högre status får du. Missförstå mig rätt nu. Det är bra att det blir mer och mer ok att prata om psykisk ohälsa. Men att använda sina diagnoser som någon slags statusgrej kan nog förstöra mer än vad det hjälper. 

Vad är dina tankar? 

Jag har inte upplevt det fenomenet. Men jag gissar att det handlar om unga människor som är i en process där man försöker förstå, definiera och förklara sig själv. Att man då använder den fakta (tex diagnosen) som man har för att hitta svaren man söker känns inte särskilt konstigt. Om man lyckas hitta fördelar och se nån slags status i sin funktionsskillnad/sjukdom borde det väl också kunna vara positivt?

Jag tycker spontant att det du beskriver låter som en del av vuxenblivandet och identitetsskapandet som alltid har funnits men som blir mer offentligt idag.

Det som blir problem är väl när man har sjukdomar där man kan trigga varandra (självskadebeteende, ätstörningar mm) eller om man definierar sig starkt negativt/begränsande med sin funktionsskillnad/sjukdom så att man hindrar sig själv från att leva ett liv som man skulle må bra av.

Så för att du inte vill identifieras med din diagnos på det sättet är det konstigt att de faktiskt är ok med att göra det? För många kan det vara en del av att få kontroll över en funktionsnedsättning/sjukdom att erkänna att det är en del av dem. Antar att vi kan vara del av samma grupp och jag tolkar det helt annorlunda. Att det som skrivs vid liven är potentiella samtalsämnen och även som förklaring för ev "udda beteenden" under. Jag ser inte det som status även om det kan vara upplyftande och uppmuntra till att andra inte behöver gömma sina diagnoser. Verkligen inte coolt att ha dessa problem men folk har dem så lika bra att prata om saken. Ditt tankesätt ser jag tyvärr som mer skadligt.

Jag har diagnoser själv och att utreda&förstå vad som förhåller sig till dessa av mina känslor, ageranden etc är en viktig del. Mina problem försvinner inte men jag kan hitta vad som är rimligt att jobba emot, vad som kan förbättras. Diagnoserna är en stor del av mig hur vida jag vill det eller inte och förklarar mycket av vad som varit jobbigt i mitt liv. Är man nyligt diagnostiserad så försöker man ofta förstå och reda ut vad som är vad. Man kan behöva prata om det och gärna med andra med samma diagnos. Såklart man snöar in ibland.

Du och ts pratar om olika saker. Jag har stött på folk som BARA pratar om sin diagnos, det går inte att fråga något eller prata om något utan att det kommer upp. Vad ska du göra i sommar? Jag har ju en diagnos så jag... säger man till en grupp Jag ska hämta kaffe det någon annan som vill ha? Då säger personen nej jag har ju min diagnos så jag har svårt för... Ja, du fattar grejen. Om man pratar om något, vad som helst så får ALLTID personen det att handla om sin diagnos. Sen ursäktar sin gärna personen med nu ska jag gå undan en stund för jag har ju min diagnos/sjukdom, det kan man väl säga vid ett par tillfällen men inte flera gånger om dagen och man behöver inte ha en lång föreläsning varje gång man kommer tillbaka. Det blir tröttsamt att lyssna på. 

Det är vanligt att personen skyller ALLA negativa egenskaper på sin diagnos också, även vi med diagnoser och psykiska sjukdomar är individer och har både positiva och negativa egenskaper som inte beror på diagnosen. 

Min erfarenhet är att det mest är personer i medelåldern som inte är så nöjda med hur livet blev. Det är också vanligt inom vissa subkultur kretsar. Det finns inget positivt i det, det är destruktivt, och drar ner alla. 

Nja. Fanns ett exempel så skrev utefter det så det är inte tydligt än.

Då är det väl snarare någon med sociala svårigheter som hakat upp sig. Enda gången som jag mött ens lite liknande är med några utbrända men de kommer nog inte ihåg hur ofta de säger det och de vill inte att folk ska undra. Provat att säga ifrån att de inte måste nämna den hela tiden?

Hej jag har adhd, ptsd, och panikångest kom och titta när jag färgar håret blått, röker inne, och inte pratar ett ord om mina diagnoser.....

Folk får göra som dom vill men jag kan inte hjälpa det men det känns så fel. 

Det handlar om i vilka kretsar man umgås. Jag har t.ex inte stött på en enda på mitt jobb men i en förening jag var med i ett kortare tag fanns det flera stycken. För att jag har ögon och öron och ser det själv. Läs mitt inlägg, jag pratar om de som inte kan prata om NÅGOT annat, alltså INGET annat alls. Jag pratar om ältande inte reflektion. Att prata om någon konstant flera timmar per dag år ut och år in är inte positivt för någon. 

Jag skapar inga problem. Jag funderar bara över fenomenet som verkar vara rätt vanligt. Jag tänker tvärtom, jag vill absolut inte identifiera mig med min diagnos på det sättet. Jag vill inte att någon ska se på mig som hon med bipolär sjukdom då den inte är min identitet på något vis.