Pojkar och flickors lek, en social konstruktion?

Du sätter huvudet på spiken med att skriva "Behöver läras".

Tänk om det är så enkelt att det finns biologiska förklaringar. Att genus och biologi sällan talar för varandra, det är inget nytt under himlen.

Tänk om det, till den vilsna nutidens enorma förtret är så att flickor naturligt är mer empatiska och omhändertagande, och att pojkar naturligt har mindre empatisk förmåga, och en inte alls samma omhändertagande förmåga.

Tänk om det är så hemskt som att det är evolutionen som fört oss dit.

Tänk om det är så att kvinnor behövt en långt mer utvecklad empatisk och omhändertagande, inte minst för att ta hand om avkommorna på bästa vis, och tänk om det är så att männen behövt en mindre utvecklad empatisk sida på grund av att varit tvingad att döda för att kunna mätta avkommorna och kvinnan, och sig själv så klart.

Här står vi idag i västvärlden precis förvirrade och vet vare sig ut eller in längre, vi har tappat begreppen fullständigt, barns könsidentitet är inga problem att mixtra med, utan snarare tvärtom, man hyllar det. Pojkar och flickor ska lära sig (smaka på det där, "LÄRA SIG") att ifrågasätta grundläggande biologi.

Vi har blivit hjärntvättade med vanföreställningar, nyttiga idioter som FI, V och MP hjälper till att göra allt än mer förvirrat. Allt detta samtidigt som naturen vill något helt annat. För egen del känner jag att det är ett säkrare kort att satsa alla mina pengar på naturen.

Vi har kört av vägen på så många olika plan.

Har inget med könsidentitet eller biologi och göra i och för sig, men Greta Thunberg symboliserar i stora drag hur vi är ute på en åker och kör, flera hundra meter från vägen.

Greta, en tjej i övre tonåren hyllas till skyarna, föreslås få nobelpris och jag vet inte vad. Hennes generation sägs vara hjältar, de ska tydligen peka ut vägen för en säker framtid, den här generationen. En generation som knappt kan bestämma sig för vilket kön de hör till.

Så det naturliga är det bäst Vi behöver inte lära oss nya saker, utveckla nya sidor av oss själva, diskutera och pröva nya lösningar på problemen, utan det bästa är att bara låta saker vara som de är?

Barn kan av naturen vara ganska elaka, och lämnas barn åt sig själva blir det gärna lite "flugorna herre". Det innebär inte att elakhet och mobbing är positivt. Allt naturligt är inte automatiskt gott.

Vi måste ha en diskussion om vilket slags samhälle vi vill ha, förhoppningsvis ett där man har rätt att vara den man är, men där man inte blir straffad om man vill prova på nya saker eller lära sig något nytt.

Att säga att kvinnor behöver empatisk förmåga, men inte män är bara... jag vet inte var jag ska börja. Hur ska män och kvinnor kunna leva i lyckliga förhållanden om bara det ena könet förväntas vara empatiskt?

Ts skriver:

"Mönstret som framträdde var att flickor i långt större utsräckning sträckte sin hand efter den mjuka leksaken, och pojkarna efter den hårda."

Jag betvivlar inte att det på gruppnivå kan vara så att fler pojkar föredrar en viss typ av leksak. Men vad gör vi med de pojkar som föredrar mjuka leksaker? Tvingar vi dem att leka med bilar och säger att de är fel om de inte gör det?

Eller säger vi till barnen att ni får leka med gosedjur om ni vill och bilar om ni vill. Imorgon kanske ni vill byta. Eller inte.

onlinelibrary.wiley.com/doi/full/10.1002/icd.1986

Nej, du har hel rätt. Vill en pojke eller flicka leka med med dockor ena dagen och bilar andra dagen så ska de få göra det.

Dock faller allt detta samman med det som kallas "normbrytande", vilket sprider sig som ett gift över så många områden, alltifrån att det är "häftigt" att våga ta steget till att byta kön till att det är helt naturligt med familjer som består av en pappa och flera "mammor". Det ena galnare än det andra, och allt göms under ordbajseri som "All kärlek är fin kärlek" och "Allas lika värde".

Jag lever tillsammans med en förskolelärare. Klassen hade varit iväg till skogen en dag. En av aktiviteterna var en frågesport med totalt en handfull frågor, tror det var sex frågor.

Fyra av frågorna var typiskt sådant som barn i sexårsåldern tycker är kul, medans man hade inplementerat två frågor som flörtar med värdegrundshysterin.

- 'Är alla människor lika mycket värda', var en av frågorna. Testa att fråga ett barn under 15 år om det så får du garanterat ett "JAAA!" till svar. Varför? Jo för att de vet att det är det man ska svara för att vinna social acceptans, att inte ställas utanför gruppen. Testa även att få ett barn att utvevkla sitt svar, om varför alla människor är lika mycket värda. 99 av 100 kommer se ut som frågetecken och inte veta alls vad de ska svara, för de har bara svarat det de vet att de förväntas svara.

- 'Kan pojkar gå i klänning?' var den andra frågan. Även här får mab ett "JAA!" i körsång till svar, av exakt samma anledning som ovan, "Vad skulle hända om jag svarar det jag egentligen känner, att det är flickor som bär klänning, inte pojkar. Jag får ju svara ja här som alla andra!", och testa sen att fråga barnet ifråga varför det är så självklart att pojkar kan gå i klänning.

Det där giftet som kallas normbrytande har spridit sig ända ner till småbarn, vi kladdar på sexåringar en massa trams och dravel som inte har nån verklighetsförankring.

Allt det som pågått i decennier, förr eller senare klarnar det i huvudet på människor. Och den dagen ska det städas upp, alö den röra man ställt till med, det ska bes om förlåtelse till flera generationer, och när det är gjort ska straffen utdelas till de som varit med och drivit fram all galenskap, alla nyttiga idioter som koppöat bort hjärnan helt och hållet, kosta vad det kosta vill.

Vi påverkas enormt mycket av förväntningar och uttalade normer. 

Jag kommer ihåg en händelse som barn. Fick tidigt dockskåp och dockor och lekte tyst och snällt i timtal med dem. Älskade verkligen det och hade jätteroligt. En gång fick jag en present av en vän till mina föräldrar, öppnade den och det var en tung grävskopa, med en vev så att det gick att gräva på riktigt. Jag trodde först att den var menad åt min lillebror, men nej, den var till mig. Jag blev helt överväldigande glad! Hade inte ens tänkt tanken att jag skulle kunna få leka med sådant, det var inte vad som förväntades av mig och inte sådant jag hade tillgång till.

Och naturligtvis hade mina föräldrar i åratal pratat om hur jag var en sådan typisk flicka som bara ville ha dockor (och jag fortsatte att få dockor o dyl i present av de närmaste).