Söker erfarenheter av er som har en intelligensnivå en bit över medel. Har ni några återkommande problem i studier (eller arbetsliv) som ni förknippar till er intelligens och skillnaden mellan den och människors intelligens i övrigt? Berätta gärna.
Vad mäter ni er intelligens i? Siffror? Social interaktion? Ser att de flesta av er anser att det är de andra som inte fattar nånting, att det är de andra som är "idioter". En person sa för längesen att om folk inte förstår vad du säger ska du inte direkt dra slutsatsen att det är den personen som har svårt med att uppfatta det du säger. Sannolikheten är större att det är du som yttrar dig för otydligt.
När man tar detta på allvar blir man ödmjuk på ett helt annat sätt. Världen kan också bli mer begriplig. Fast frågan är om alla Einsteins härinne ens vill göra ett försök.
Lågstadiet- understimulans. En lärare som ville att jag skulle ljuda vokaler med de andra fast jag lärde mig läsa när jag var fyra år och läste allt jag kom över. Mamma frågade om jag kanske kunde få läsa en bok istället och då fick läraren det att låta som att det var dåligt att jag redan kunde läsa. Min mamma skulle minsann inte tro att det var något, här lär vi oss alla tillsammans!
Mellanstadiet: Fick agera hjälplärare till de som satt omkring mig, mitt eget arbete gjorde jag på en gäspning. Rättade min lärare i engelska för han uttalade ord helt fel. Det var inte populärt. Blev mobbad.
Högstadiet: Fick alltid gå till lärarrummet och förhandla när klassen ville något, för lärarna lyssnade på mig och min kompis. Kände mig ensam, de omkring var så hemskt olika mig. Jag hade valt mina universitetsämnen och bestämt att jag skulle forska, övriga tjejer sprang runt i rosa Takanodressar och sminkade varann och killarna sparkade boll, hade fjärttävlingar eller fångade in rosa tjejer och juckade mot dem på rasterna. Det kändes som att vara fast i ett aphus med rätt retarderade apor större delen av tiden.
Gymnasiet: Äntligen en klass där folk har hjärnor och försöker använda dem! Fick vänner, hade fester, fick pojkvän. Maxade betygen i alla ämnen utom två, men vi hade många skärpta i klassen och konkurrensen var stenhård. Fem av dem blev sen läkare, en psykolog, en doktor i matematik, en ingenjör vid rymdbasen i Kiruna och så lilla jag då. De som hade medelmåttiga betyg i min klass blev oftast lärare, någon blev sjuksköterska. (De som hoppade av efter tre veckor blev alla ekonomer.)
Universitetet: Första året: WTF- detta är ju slackare än gymnasiet var i min klass?
PARTY!!! SPEX!!! UTELIV!!! Hoppsan nu missade jag en tenta, bäst att skärpa till sig.
Andra året: Fick problem med matten för första gången och fastnade även lite på fysikalisk kemi, men det gick. Hade en konflikt om ett grupparbete. Det var jag och en tjej och en stackars kille som närapå gömde sig under bordet medan vi grälade. Men det löste sig. Vi var för prestationsinriktade för att INTE lösa det och labbade sen ihop en kurs till och då var det inget problem.
År 3-4: Jippii- fördjupningskurser jag själv väljer!!
Exjobbet gjorde jag ensam så det var aldrig något problem.
1 år doktorand: För ensamt och en knepig handledare- skiter i detta! Vill se folk och snabbare resultat av mitt arbete.
Studier bredvid heltidsarbete:
1 år Beteendevetenskap: Gäsp. VG på allt med en insats på en dag i veckan. Men nu är jag nästan tillbaka i aphuset igen. Undrar om alla här kan knyta skorna?
Psykologi B-nivå: Intressant, men usch vad jag inte gillar stat. Och stat gillar inte mig heller för den tentan orkade jag inte ta. Men det var iofs rena nöjesstudier.
1 år juridik: Mmm, här får man läsa en del, men direkt svårt är det inte.
Och hjälp vad jag hatar grupparbete när man har olika ambitioner för betyg. Sparkade ut en tjej ur gruppen. Om man inte dyker upp och inte heller gör sin tilldelade uppgift så nej, då kommer inte ditt namn att stå på det vi lämnar in.
Suck it up, verkligheten ringde. Någon i klassen tyckte jag var eeevil.
1.5 år filosofi: Roligt och en del annorlunda tänkare i klassen. A-nivån kan nästan vem som helst klara men det blir fort svårare om man fortsätter.
1 termin engelska: Ren glädje. Hade gärna fortsatt. Ska läsa mer språk när jag blir pensionär.
1 år forskningspolitik: Intressant men bara att läsa lite och tänka stort när man skriver tentan.
--
Summa summarum: Målet har alltid varit att hamna i en arbetsmiljö där folk är snabba i huvet, för där funkar jag bättre även socialt och framförallt mår jag mycket bättre. Man måste hitta "sina" människor.
Jag har högre IQ än ca 2% av befolkningen, har aldrig direkt känt mig understimulerad i skolan eller så. Kan ha svårt för mig precis som alla andra.
Tycker att den sociala biten är svårare, har alltid varit en ensamvarg och absolut ingen krogentyp. Detta gjorde mig ganska ensam i övre tonåren och yngre 20-årsåldern.
För att svara på denna måste jag kategorisera svaret utifrån olika tidsperioder eftersom svaren helt enkelt bero på omständigheterna.
Lågstadiet och mellanstadiet- understimulerad som bara den. Man fick på min tid, född 1988, bara jobba till en viss sida i böcker. Hela klassen skulle ligga lika med varandra och det fanns inga anpassningsböcker som idag. Medan det tog en vecka för klasskompisarna att göra sina 5 sidor I matteboken tog det mig max en lektion. Flera gånger gjorde jag ut läroböcker fast man inte fick, och fick skäll av fröken.
I högstadiet hade jag förstått att det var "töntigt" att få bra betyg så skrev medvetet fel på proven för att få likvärdigt betyg med klasskompisarna som jag också umgicks med på fritiden. Hade betyg dock i alla ämnen eftersom det inte direkt krävdes något att få ett G.
Gymnasiumet- skolkade jag genom, pga ätstörning..Dock hade jag börjat att bry mig om min framtid och insåg att betyg är högst relevant för vidareutbildning. Så utan att vara i skolan märkvärdigt fick jag VG och MVG I allt.
Valde extra kurser också för att stimulera mig i mina intresseområden som historia bland annat, vilket inte var direkt coolt.
Första universitetsutbildning 3.5 års studier förskollärare, var jag så understimulerad så det inte fanns. Även om föreläsningarna ofta var givande och bra så innehöll utbildningen för mycket praktiska ämnen och för låg nivå på det teoretiska. Jag visste dock redan vid start av denna studie att jag skulle fördjupa mig med en avancerad utbild ing, så höll ut. Mina kursare pluggade närmare 40 timmar per vecka (var distansundervisning 4/5 veckor) medan jag pluggade omkring 10-15 timmar veckan. Och fick bra betyg.
Nu håller jag på att verkställa min masterutb inom pedagogik och ledarskap, och jag måste erkänna att det är stor skillnad på denna utbildning och den på grundnivå. Troligen eftersom jag bara väljer kurser jag är intressanta för mig själv.
Däremot kan jag ångra i efterhand att jag inte valde juridik efter gymnasiumet. Dock tyckte jag att det var för lång tid att studera då. Idag har jag studerat på universitetsnivå i 7 år så ja... jag ångrar mig såklart då jag är säker på att den utb hade stimulerat mig rejält eftersom jag hört att bara A duger i betyg.
Jag skulle också vilja tillägga att de största problemen jag stöter på är inom yrkeslivet snarare än inom studierna. Detta eftersom vi på universitetet delar ett gemensamt språk och ofta vill referera det vi säger till forskning.. På jobbet kollat folk snett på en om man säger
" jag anser att vi behöver införa fysik och kemi inom förskolan eftersom forskning visar följande [...]". Och kollegor menar på att man försöker låta överlägsen. Men det handlar egentligen om att jag framförallt som studerat i så många år vant mig vid att ha belägg för allt som sägs, skrivs och vara källkritisk faktasökande. Och tyvärr har det satt sig i mitt vardagliga liv. Jag är en sådan som alltid söker svar via forskning på mina funderingar. Ska vi på arbetet prata om vad undervisning betyder i kontext till förskolan, levererar jag ett svar utifrån en mängd olika författare medan de andra (även de som är utb förskollärare) mer utgår från sig själv. Detta medför konflikt eftersom jag anser att jag kommer med det rätta svaret medan dem landar på en tolkningsfråga.
Typ inga. Jag hade duktiga lärare och fick extrautmaningar när jag behövde i skolan. Bra, eftersom jag inte hade klarat årskurshopp socialt sett.
Möjligen har jag blivit lite slö när det gäller att skjuta upp saker. Behövde inte börja i tid liksom, det löste sig alltid ändå. Men kanske personlighetsdrag bara.
Jag jobbar som lärare idag. Blir frustrerad när det gäller kollegor som inte fattar ibland, men när det gäller arbetet med eleverna tycker jag bara det är roligt. Hur ska jag förklara för att nå fram till just den här individen, samtidigt som jag också ska utmana och lyfta 30 klasskamrater? Det är inte ett lätt problem och det varierar från klass till klass, år till år, alltså tröttnar jag inte.
IQ cirka 130-135 enligt tester. Inte extremt högt förstås. Men jag hävdar bestämt att det är mycket tuffare att vara lågbegåvad än högbegåvad.
Inga direkta svårighetet kopplade till intelligensen. Understimulerad i skolan men såpass skötsam att det inte gav problem i sig. Förrän universitetet när jag faktiskt behövde börja plugga och inte hunnit utveckla studieteknik. Men det löste sig.
Har andra problem (ångest, för höga krav på mig själv och i grunden blyg) som begränsar.
Visst kan det vara frustrerande när andra inte hänger med i tempot, för snabbt kan det gå, men ju mer jag lär mig om mig själv desto lättare att se (och uppskatta) olikheter, utan att tänka att det är jag själv som är "fel".
Vad mäter ni er intelligens i? Siffror? Social interaktion? Ser att de flesta av er anser att det är de andra som inte fattar nånting, att det är de andra som är "idioter". En person sa för längesen att om folk inte förstår vad du säger ska du inte direkt dra slutsatsen att det är den personen som har svårt med att uppfatta det du säger. Sannolikheten är större att det är du som yttrar dig för otydligt.
När man tar detta på allvar blir man ödmjuk på ett helt annat sätt. Världen kan också bli mer begriplig. Fast frågan är om alla Einsteins härinne ens vill göra ett försök.
Nä, att vara smart har varit min lycka i livet. Men man får givetvis inget utan att förlora något annat. Men det kan jag i stort hantera även om jag inte är och aldrig kommer att bli någon expert på saken.
Intelligens är så mångfacetterat. De eventuella problem som intelligens medför är nära nog individuella, tror jag. Det stora problemet är skolan - att den helt är anpassad för en liten trång normalruta, värre idag än förr måste jag säga.
Jag är själv inte direkt intelligent (har gjort iq-test och hamnar då på 127-129) men väldigt snabbtänkt och hoppar gärna över flera steg när jag tänker och resonerar så att andra har svårt att hänga med. Jag tycker själv att det är onödigt att tänka långsamt igenom varenda självklart steg i en längre tanke. Har med tiden lärt mig att ta det väldigt sakta och ta varje litet steg för sig och kolla att alla hänger med. Men det tog lång tid att förstå att andra är så långsamma utan att kunna hjälpa det liksom. I skolan så gillade jag när allt var enkelt och att slippa anstränga mig, det funkade genom nästan hela utbildningen på universitet....men innebar att när jag kom till examensarbetet hade jag noll studievana och noll förmåga att anstränga mig. Misslyckades grovt och tog aldrig examen. Tog flera år av dåligt mående och terapi att förstå varför det gick som det gick och det påverkade förstås hela mitt yrkesliv. Jag är lat och behöver mycket tid för återhämtning, så att kunna göra mitt heltidsjobb på snarare 20 timmar i veckan passar mig utmärkt. Jag har fått lära mig att inte hela tiden rätta andra som säger felaktigheter, förr trodde jag att folk ville veta om de hade missuppfattningar om saker och ting och var en riktig besserwisser. Har slutat med det, folk får gå runt med sina villfarelser i fred. Har svårt med sociala kontakter och lider av det.
Min son är mycket intelligentare än vad jag är men på ett helt annat sätt. Han behöver utmaningar för hjärnan för att må bra liksom. Hemma sysslar han konstant med utmanade projekt inom programmering, kemi eller teknik, jag skulle aldrig orka. Men det ger honom energi och lugn. När han började skolan och upptäckte (liksom alla andra, trodde jag i min enfald) att han inte lärde sig något så mådde han dåligt och jag kunde inte förstå varför. För mig var det självklart att man går till skolan och att det är kul att redan kunna allt, man lär sig ju inte direkt något (utöver t ex den lokala historien och annat som är roligt att veta) de första åren. Han hade en lärare som utmanade honom i åk 5-6, men i högstadiet var det kört igen och det slutade med att han inte hade någon undervisning alls under större delen av högstadiet utan läste endel med gymnasiet istället. Han fick tenta av alla ämnen bara och var hemma mest hela tiden. Fick noll studievana med sig från grundskolan förstås, liksom noll social träning. Jag bönade om att han skulle få någon utmanande uppgift, men det kunde de inte ordna fram. Han fick en gammal lärobok i fysik från någon lärares universitetskurs, men den läste han ju ut direkt bara.
Personal på förskola och i skola har haft mycket svårt att förstå sig på honom. De har inte trott på att han kan så mycket som han kan om olika ämnen och har inte alls förstått egenskapen att han behöver svåra och komplexa uppgifter för att bli motiverad och stimulerad. Att det liksom börjar krypa i honom när han får samma fakta upprepad på lektion efter lektion. Att han inte behöver massor av repetition.
Min son har varit deprimerad i flera år och fick vara hemma ett år efter grundskolan. Nu har han hamnat i en skola på ett program där han har roligt och där lärarna ser honom som person och uppskattar att han t ex vill diskutera på lektionerna. Han tycker fortfarande att det är tråkigt att klasskompisarna inte vill diskutera på lektionerna men har fördragsamhet med det och det funkar bra med grupparbeten. Han är fortfarande deprimerad, men får nu samtalsbehandling på Bup och är på väg tillbaka. Han är fortfarande långsam i huvudet pga depressionen och i vissa ämnen märks det att han inte har haft någon som helst undervisning i hela högstadiet. Så att han inte fick det bemötande och de utmaningar han hade behövt i högstadiet gör nu att skolan får merarbete och har förändrat honom som person tyvärr. Hans självkänsla är låg. Varje år under uppväxtåren är så viktigt! Skolans specialpedagog säger att det är ett par elever varje år som har haft en liknande situation.
Min son har haft svårt med kompisar då han haft andra intressen än jämnåriga. Han är totalt ointresserad av dataspel t ex, tycker det är meningslöst. Han drivs av att lära sig nya saker. Så han ligger efter socialt, är ensam och lider av det och det är sorgligt att se men förhoppningsvis ger det sig med tiden. Om han kommer in på rätt program på universitetet sen så kommer han nog att träffa likasinnade, hoppas jag.
Skolan idag verkar ha extra svårt att se intelligenta pojkar tycker jag. De blir utåtagerande och skolan klassar dem som ointresserade eller tror att de har inlärningssvårigheter när de i själva verket är understimulerade. Det finns också en stor okunskap i skolan om skillnad mellan högpresterande (som jag nog är) och särbegåvad (som sonen är).