Hur gör ni med stora bonusbarn?

Hej,

Tack för att ni tar er tid att läsa hela inlägget. Jag behöver dels skriva av mig men samtidigt få råd/kommentarer om hur andra gör i samma situation.

Jag är gift och har 3 barn varav äldsta en bonusson på dryga 20 år och de gemensamma under 13 år. Vi är relativt trångbodda och de yngsta barnen får dela rum medan den äldsta har haft ett eget rum hela tiden. Han har bott 50 % av tiden växelvis hos oss och likaledes hos pappan sedan han var mycket liten. Tidigt i våras så fick han för sig att inte åka till sin pappa längre och har bott hos oss sedan dess på heltid utan någon diskussion eller förklaring till varför. Ingen konflikt med pappan så vitt vi vet och de hörs av med jämna mellanrum. Han har haft lite ströjobb efter gymnasiet genom att jag har ställt krav så att han inte bara sitter hemma och spelar spel vilket han ändå gör. Han betalar ingenting hemma.

Sedan så kom pandemin och efter mycket tjat så fick vi honom till att söka till universitet där han kom in och jag lyckades ånyo fixa ett extra jobb till honom (ett par helger per månad). Faktum och sakfrågan är att min fru tycker att det är helt ok att han får bo hos oss på heltid utan att ens ha diskuterat det med mig. Det är helt tabu att dra det på tal när han är närvarande om t ex varför han har valt att bo hos oss eller hur han tänker när det gäller framtiden mer långsiktigt och hon avser skydda honom till varje pris som om han vore 3 år gammal och jag förstår inte riktigt vad det är hon skyddar honom mot? Vi har varit överens om att han får bo hemma gratis under förutsättning att han pluggar. Men då har jag utgått ifrån att han sedvanligt fortsätter att bo halva tiden hos sin pappa men får också dra sitt strå till stacken här hemma.

Jag kan tillägga att pappan har en mycket central lägenhet med promenadavstånd ifrån oss som står helt tomt. Jag har på senare tid trott att han någonstans tycker att det skulle vara skönare att bo själv nu när han ändå närmar sig 21. Våra yngre barn har på senare tid tjatat om att de vill ha varsitt rum och bråkar ständigt. Då hade vi löst det problemet. 

Jag kan också nämna att bonussonen är väldigt kylig inte bara mot mig men även sin mamma och syskonen och behandlar oss mer eller mindre som luft och väldigt svår att få någon känslomässig kontakt med och enbart fokuserad på sina behov. 

Jag är primärt väldigt störd över att hon på eget bevåg beslutar att det är ok att han bor permanent hos oss. Jag anser att hon borde ha involverat och diskuterat frågan med mig och i allra högsta grad hans pappa och hur han ser på det hela.

Anser ni att jag förstorar upp/överdriver det hela eller är det bara en bagatell där jag bara ska finna mig i det? Utveckla gärna hur ni tänker. Jag är en pragmatisk och lösningsorienterad person men just nu har vi en infekterad och låst situation. Jag vet också att myntet har alltid två sidor och därför önskar jag höra hur ni i samma situation resonerar och löst liknande omständigheter.  

Tack på förhand.