• Anonym (Bonuspappan som duger ibland)

    Hur gör ni med stora bonusbarn?

    Hej,


    Tack för att ni tar er tid att läsa hela inlägget. Jag behöver dels skriva av mig men samtidigt få råd/kommentarer om hur andra gör i samma situation.


    Jag är gift och har 3 barn varav äldsta en bonusson på dryga 20 år och de gemensamma under 13 år. Vi är relativt trångbodda och de yngsta barnen får dela rum medan den äldsta har haft ett eget rum hela tiden. Han har bott 50 % av tiden växelvis hos oss och likaledes hos pappan sedan han var mycket liten. Tidigt i våras så fick han för sig att inte åka till sin pappa längre och har bott hos oss sedan dess på heltid utan någon diskussion eller förklaring till varför. Ingen konflikt med pappan så vitt vi vet och de hörs av med jämna mellanrum. Han har haft lite ströjobb efter gymnasiet genom att jag har ställt krav så att han inte bara sitter hemma och spelar spel vilket han ändå gör. Han betalar ingenting hemma.


    Sedan så kom pandemin och efter mycket tjat så fick vi honom till att söka till universitet där han kom in och jag lyckades ånyo fixa ett extra jobb till honom (ett par helger per månad). Faktum och sakfrågan är att min fru tycker att det är helt ok att han får bo hos oss på heltid utan att ens ha diskuterat det med mig. Det är helt tabu att dra det på tal när han är närvarande om t ex varför han har valt att bo hos oss eller hur han tänker när det gäller framtiden mer långsiktigt och hon avser skydda honom till varje pris som om han vore 3 år gammal och jag förstår inte riktigt vad det är hon skyddar honom mot? Vi har varit överens om att han får bo hemma gratis under förutsättning att han pluggar. Men då har jag utgått ifrån att han sedvanligt fortsätter att bo halva tiden hos sin pappa men får också dra sitt strå till stacken här hemma.


    Jag kan tillägga att pappan har en mycket central lägenhet med promenadavstånd ifrån oss som står helt tomt. Jag har på senare tid trott att han någonstans tycker att det skulle vara skönare att bo själv nu när han ändå närmar sig 21. Våra yngre barn har på senare tid tjatat om att de vill ha varsitt rum och bråkar ständigt. Då hade vi löst det problemet. 


    Jag kan också nämna att bonussonen är väldigt kylig inte bara mot mig men även sin mamma och syskonen och behandlar oss mer eller mindre som luft och väldigt svår att få någon känslomässig kontakt med och enbart fokuserad på sina behov. 


    Jag är primärt väldigt störd över att hon på eget bevåg beslutar att det är ok att han bor permanent hos oss. Jag anser att hon borde ha involverat och diskuterat frågan med mig och i allra högsta grad hans pappa och hur han ser på det hela.

    Anser ni att jag förstorar upp/överdriver det hela eller är det bara en bagatell där jag bara ska finna mig i det? Utveckla gärna hur ni tänker. Jag är en pragmatisk och lösningsorienterad person men just nu har vi en infekterad och låst situation. Jag vet också att myntet har alltid två sidor och därför önskar jag höra hur ni i samma situation resonerar och löst liknande omständigheter.  


    Tack på förhand.

  • Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)

    Att vi lever i en osund miljö och ohållbart långsiktigt råder det ingen tvekan om. Det har de flesta av er påpekat och förtjänstfullt bidragit med egna erfarenheter men också konstruktiva allternativ. De alternativ som jag ser just nu är följande:

    1. Han flyttar till pappas lägenhet. Mest logiska och det sker per omgående.

    2. Han bor kvar med då får han dela rum med lillebror och anpassa sig efter hans rutiner.

    3. Att vi köper en större bostad.

    4. Att vi flyttar isär och bor i varsin bostad.

    Allternativ 1 köper han men kommer att ge sin mamma stor skuldkänsla. Jag kan säga att alternativt 2 kommer han aldrig acceptera. Alternativ 3 innebär att min fru får sälja lantstället som hon har ärvt som har ett stort värde för henne och barnen om det ens ska vara möjligt att finansiera ett boende med optimala förutsättningar för alla.

    Alternativ 4, innebär att jag löser ut henne och då måste hon ändå sälja lantstället för att finansiera ett nytt boende. Det kommer hon inte heller vilja.

    Obeaktat vad hon vill eller inte så måste hon göra ett val och jag är beredd att ta konsekvenserna av det beslut som fattas.

    Jag kommer att ta diskussionen så sansat jag kan i mitten/slutet på nästa vecka och ser till att åka bort med barnen så att hon får tänka över det hela i lugn och ro så följer vi upp det därefter.

  • Ess
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-08 10:13:37 följande:

    Att vi lever i en osund miljö och ohållbart långsiktigt råder det ingen tvekan om. Det har de flesta av er påpekat och förtjänstfullt bidragit med egna erfarenheter men också konstruktiva allternativ. De alternativ som jag ser just nu är följande:

    1. Han flyttar till pappas lägenhet. Mest logiska och det sker per omgående.

    2. Han bor kvar med då får han dela rum med lillebror och anpassa sig efter hans rutiner.

    3. Att vi köper en större bostad.

    4. Att vi flyttar isär och bor i varsin bostad.

    Allternativ 1 köper han men kommer att ge sin mamma stor skuldkänsla. Jag kan säga att alternativt 2 kommer han aldrig acceptera. Alternativ 3 innebär att min fru får sälja lantstället som hon har ärvt som har ett stort värde för henne och barnen om det ens ska vara möjligt att finansiera ett boende med optimala förutsättningar för alla.

    Alternativ 4, innebär att jag löser ut henne och då måste hon ändå sälja lantstället för att finansiera ett nytt boende. Det kommer hon inte heller vilja.

    Obeaktat vad hon vill eller inte så måste hon göra ett val och jag är beredd att ta konsekvenserna av det beslut som fattas.

    Jag kommer att ta diskussionen så sansat jag kan i mitten/slutet på nästa vecka och ser till att åka bort med barnen så att hon får tänka över det hela i lugn och ro så följer vi upp det därefter.


    Låter vettigt, för då hinner du tänka över både vad du vill ha fram utav samtalet och hur du ska lägga fram det lugnt och sakligt. Du har även tid att tänka igenom och planera uppföljningen om hon nu vägrar lyssna. Att du och de små barnen reser bort under helgen kan va bra, för då har hon tid att tänka igenom situationen och även känna hur det kommer bli om du väljer separera från henne.

    Jag har alltid lagt fram sakliga argument när det gällde särkullarna, och maken lyssnade på dem även om han gick i försvar först. För jag hade faktiskt rätt i det jag sade.

    Ibland måste man dra gränsen och säga stopp nu räcker det, jag spelar inte med längre.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Ess skrev 2020-11-08 10:22:32 följande:

    Låter vettigt, för då hinner du tänka över både vad du vill ha fram utav samtalet och hur du ska lägga fram det lugnt och sakligt. Du har även tid att tänka igenom och planera uppföljningen om hon nu vägrar lyssna. Att du och de små barnen reser bort under helgen kan va bra, för då har hon tid att tänka igenom situationen och även känna hur det kommer bli om du väljer separera från henne.

    Jag har alltid lagt fram sakliga argument när det gällde särkullarna, och maken lyssnade på dem även om han gick i försvar först. För jag hade faktiskt rätt i det jag sade.

    Ibland måste man dra gränsen och säga stopp nu räcker det, jag spelar inte med längre.


    Det blir nog tidigare än vad jag hade tänkt mig. Min dotter nämnde för mig tidigare idag att hon kan inte ta hem kompisar som kan sova över för att hon har inget rum eller en dörr att stänga efter sig. Det eldade upp mig så kolossalt och jag har bitit ihop hela dagen för att inte få ett utbrott. Mamma var inte hemma så hon hörde inget och jag sa inget heller då jag hade tänkt prata med henne under nästa vecka. Hon tog precis upp samma sak med sin mamma som blev uppmärksammad kanske för första gången på riktigt. Jag har sagt att vi får prata om det när barnen lagt sig ikväll. Jag är så ledsen och arg på mig själv. Är världens sämsta pappa just nu.
  • Anonym (CE)

    Jag förstår att det gör ont i hjärtat när du hör det där med övernattningar. För min son i yngre tonåren är det några av årets höjdpunkter när det blir av. Att kunna fnissa en hel kväll med en kompis... Ibland flera.

    Angående att kommunicera så kan jag också tycka att det är svårt ibland. Men för oss som par fungerar alltid text när samtalet kan kännas för svårt (oftast ett e-mail). Men då är både sambon och jag sådana som gillar att läsa och skriva. Och är det något han kan bli irriterad över så hinner han tänka igenom det och smälta det innan vi väl talas vid. Och man hinner säga det mesta man vill innan partner slutar lyssna och kanske tjafsar emot i affekt.

  • Anonym (Mor till vuxna barn)
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-08 16:10:25 följande:
    Det blir nog tidigare än vad jag hade tänkt mig. Min dotter nämnde för mig tidigare idag att hon kan inte ta hem kompisar som kan sova över för att hon har inget rum eller en dörr att stänga efter sig. Det eldade upp mig så kolossalt och jag har bitit ihop hela dagen för att inte få ett utbrott. Mamma var inte hemma så hon hörde inget och jag sa inget heller då jag hade tänkt prata med henne under nästa vecka. Hon tog precis upp samma sak med sin mamma som blev uppmärksammad kanske för första gången på riktigt. Jag har sagt att vi får prata om det när barnen lagt sig ikväll. Jag är så ledsen och arg på mig själv. Är världens sämsta pappa just nu.
    Men så bra, då kan ni ju flytta ut i vardagsrummet nu så dottern får ett eget rum!
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Mor till vuxna barn) skrev 2020-11-08 16:41:20 följande:

    Men så bra, då kan ni ju flytta ut i vardagsrummet nu så dottern får ett eget rum!


    Läs inläggen så får du svar. Jag har redan svarat på alternativet.
  • Anonym (Mor till vuxna barn)
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-08 17:00:18 följande:
    Läs inläggen så får du svar. Jag har redan svarat på alternativet.
    Hade jag varit din fru så hade jag inte accepterat någon av dina lösningar.
    Varför måste DU sätta villoren för ERT liv?

    Du visste att hennes son fanns från början.
  • Anonym (Mor till vuxna barn)
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-08 17:00:18 följande:
    Läs inläggen så får du svar. Jag har redan svarat på alternativet.
    Som din fru hade jag flyttat ut i vardagsrummet, då kan sonen och du dela sovrummet.
    ALDRIG att jag gett min son foten ut.

    Då skiljer jag mig tusen gånger hellre.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (Mor till vuxna barn) skrev 2020-11-08 17:08:05 följande:

    Hade jag varit din fru så hade jag inte accepterat någon av dina lösningar.

    Varför måste DU sätta villoren för ERT liv?

    Du visste att hennes son fanns från början.


    Jag har ingenting emot konstruktiv kritik men du verkar ha en klar uppfattning utan att ha läst inläggen. Att diskutera vidare med dig är rent kontraproduktivt. Ha en fin kväll.
  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Anonym (CE) skrev 2020-11-08 16:24:54 följande:

    Jag förstår att det gör ont i hjärtat när du hör det där med övernattningar. För min son i yngre tonåren är det några av årets höjdpunkter när det blir av. Att kunna fnissa en hel kväll med en kompis... Ibland flera.

    Angående att kommunicera så kan jag också tycka att det är svårt ibland. Men för oss som par fungerar alltid text när samtalet kan kännas för svårt (oftast ett e-mail). Men då är både sambon och jag sådana som gillar att läsa och skriva. Och är det något han kan bli irriterad över så hinner han tänka igenom det och smälta det innan vi väl talas vid. Och man hinner säga det mesta man vill innan partner slutar lyssna och kanske tjafsar emot i affekt.


    Ett mycket bra tips. Jag försökte med det för ett antal år sedan men hon tyckte inte det var hennes grej att kommunicera per skrift så det går inte heller. Nu är problemet av en större karaktär som vi behöver nå konklusion omgående.
Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?