Hur gör ni med stora bonusbarn?

Hej,

Har inget råd egentligen. Ville bara säga att jag följer detta och tycker du är otroligt stark men också väldigt klok.

Jag hoppas verkligen att det går bra och att ni kan fortsätta ihop som en familj. Går inte det så kan du vila i tanken på att du verkligen gjort allt du kan. Det ser vi andra utifrån. Kämpa!

Hej,

Har inget råd egentligen. Ville bara säga att jag följer detta och tycker du är otroligt stark men också väldigt klok.

Jag hoppas verkligen att det går bra och att ni kan fortsätta ihop som en familj. Går inte det så kan du vila i tanken på att du verkligen gjort allt du kan. Det ser vi andra utifrån. Kämpa!

Jag håller med dig och inser också att situationen är ohållbart. För varje dag som går så dör en bit av mig. Vi hade en incident igår kväll som fick bägaren att rinna över. Jag fick inget utbrott eller något sådant men hon är nu medveten om att jag inte orkar längre och det har gjort henne väldigt orolig. Hon har alltid varit medveten om min svaga punkt, barnen! Det har varit mer eller minder hennes hållhake på mig att jag går ingenstans. Men jag har verkligen nått botten utifrån mitt perspektiv och mina barn. Jag vet att många i tråden har förtjänstfullt påpekat detta och jag ser inte längre någon annan utväg då hon bedriver en one man show. Vi har ingen sund hemmamiljö längre, det är inte bra för barnen och egentligen för någon i familjen. Jag är ingen person som provocerar eller har en pervers läggning till att bråka men jag ser inget slut på eländet heller och allting upprepar sig om och om igen.

Han fyller 21 strax och hennes metodik och i synnerhet uppfostransmodell funkar inte alls. Hon har alltid behandlat honom med silkesvantar och nu säger hon att hon måste skapa space till bonussonen så att han inte kollapsar! Suck...Hon vill inte involvera bonussonens pappa och jag får endast hjälpa till och vara tillhands på hennes villkor. Det ställer jag inte upp på längre och jag kommer vid första bästa tillfället be henne att flytta ut. 

Det står en tom lägenhet stenkast ifrån oss. Hon får i korta perspektivet prata med bonussonens pappa oavsett om hon vill eller inte och hyra den i andrahand och under tiden fixa en mer permanent lösning. 

Jag är så otroligt trött och förbannad på mig själv och jag kan inte skylla på någon annan. Jag har om och om haft rätt de senaste åren och vetat hur saker och ting kommer att utvecklas och ändå bara tillåtit det ske. Jag visste att rumsbytet var ett jävligt korkat förslag. Ändå lät jag min fru driva igenom det så att den yngsta fick dela rum med sin storebror. 

Han kom över till oss igår kväll då han inte kunde somna pga. att det var ljust i rummet, datorn var igång och fläkten låter som bara den på eländet och han hade svårt med ljudnivån i rummet att komma till ro. Jag sa att han kunde ligga kvar i vår säng och då hade jag tänkt att lägga mig i soffan men då började min fru med bestämd röst övertala honom att det var en vanesak och fick med honom tillbaka till rummet. Han fann sig i det men det gjorde så otroligt ont i mig och jag kände/känner mig som den mest usla pappan i världen igen. Det var då jag berättade för henne att jag inte står ut med situationen längre. Hon ville reda ut det hela men jag kände mig som en laddad mina och bad henne låta bli och ta det vid senare tillfälle. 

Vad, jag förstår inte?

Din fru menar alltså att lillebror som måste sova för att han har skola, måste "vänja sig" vid att storebrors dator är på och väsnas? Satt han och spelade?

Naturligtvis ska storebrodern anpassa sig till en normal dygnsrytm, på nätterna ska han sova och vila han spela spel istället för att jobba eller plugga får han åtminstone kliva upp på morgonen och göra det under dagtid.

Jag har varit så imponerad av dig TS, ditt lugn och mogna sätt att tackla hela den här absurda situationen. Men jag förstår att du tappar hoppet och inte orkar mer.

Nu gjorde ni ju en förändring med rummen och det var ett gyllene tillfälle att införa nya regler i huset men återigen ska ska anpassa sig efter en enda person. Och dessutom är det destruktivt för honom själv, det är en gigantisk björntjänst ni gör om ni låter honom fortsätta det här spelandet. Han mår ju dåligt av det själv, han behöver vuxna som säger åt honom att nu räcker det, dags att bryta destruktiva mönster och det första steget är att sluta spela på nätterna och börja lägga sig i tid!

Ska han få förstöra den andra sonens dygnsrytm och skolgång nu också, vill mamman uppfostra ännu en loser?! Det finns kanske en anledning till att sonen har blivit som han blivit och den stavas slapphänthet och bristande föräldraansvar!

Nej TS nu får det vara nog. Du måste stå upp för dina två barn eftersom din fru med sina handlingar visar att hon faktiskt skiter i dem.

Hon och sonen kan flytta till pappans lägenhet, hyra den i andra hand som du säger, eller skaffa något eget.

Du måste nog ta till storsläggan här så att hon fattar att det är allvar nu. Och ni behöver lite andrum från varandra hela familjen. Du och din fru, och barnen från varandra.