• Anonym (Bonuspappan som duger ibland)

    Hur gör ni med stora bonusbarn?

    Hej,


    Tack för att ni tar er tid att läsa hela inlägget. Jag behöver dels skriva av mig men samtidigt få råd/kommentarer om hur andra gör i samma situation.


    Jag är gift och har 3 barn varav äldsta en bonusson på dryga 20 år och de gemensamma under 13 år. Vi är relativt trångbodda och de yngsta barnen får dela rum medan den äldsta har haft ett eget rum hela tiden. Han har bott 50 % av tiden växelvis hos oss och likaledes hos pappan sedan han var mycket liten. Tidigt i våras så fick han för sig att inte åka till sin pappa längre och har bott hos oss sedan dess på heltid utan någon diskussion eller förklaring till varför. Ingen konflikt med pappan så vitt vi vet och de hörs av med jämna mellanrum. Han har haft lite ströjobb efter gymnasiet genom att jag har ställt krav så att han inte bara sitter hemma och spelar spel vilket han ändå gör. Han betalar ingenting hemma.


    Sedan så kom pandemin och efter mycket tjat så fick vi honom till att söka till universitet där han kom in och jag lyckades ånyo fixa ett extra jobb till honom (ett par helger per månad). Faktum och sakfrågan är att min fru tycker att det är helt ok att han får bo hos oss på heltid utan att ens ha diskuterat det med mig. Det är helt tabu att dra det på tal när han är närvarande om t ex varför han har valt att bo hos oss eller hur han tänker när det gäller framtiden mer långsiktigt och hon avser skydda honom till varje pris som om han vore 3 år gammal och jag förstår inte riktigt vad det är hon skyddar honom mot? Vi har varit överens om att han får bo hemma gratis under förutsättning att han pluggar. Men då har jag utgått ifrån att han sedvanligt fortsätter att bo halva tiden hos sin pappa men får också dra sitt strå till stacken här hemma.


    Jag kan tillägga att pappan har en mycket central lägenhet med promenadavstånd ifrån oss som står helt tomt. Jag har på senare tid trott att han någonstans tycker att det skulle vara skönare att bo själv nu när han ändå närmar sig 21. Våra yngre barn har på senare tid tjatat om att de vill ha varsitt rum och bråkar ständigt. Då hade vi löst det problemet. 


    Jag kan också nämna att bonussonen är väldigt kylig inte bara mot mig men även sin mamma och syskonen och behandlar oss mer eller mindre som luft och väldigt svår att få någon känslomässig kontakt med och enbart fokuserad på sina behov. 


    Jag är primärt väldigt störd över att hon på eget bevåg beslutar att det är ok att han bor permanent hos oss. Jag anser att hon borde ha involverat och diskuterat frågan med mig och i allra högsta grad hans pappa och hur han ser på det hela.

    Anser ni att jag förstorar upp/överdriver det hela eller är det bara en bagatell där jag bara ska finna mig i det? Utveckla gärna hur ni tänker. Jag är en pragmatisk och lösningsorienterad person men just nu har vi en infekterad och låst situation. Jag vet också att myntet har alltid två sidor och därför önskar jag höra hur ni i samma situation resonerar och löst liknande omständigheter.  


    Tack på förhand.

  • Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?
  • Törstiga tuppen

    Jag antog att det var ett sparande i sonens namn och det är inget du kan dra tillbaka eller hålla på efter 18 år. 


    Mitt konkreta förslag är att du skall sluta gå på sonen. Du skulle ha diskuterat med din fru hur ni skulle lösa rumsfrågan, utan att peka ut sonen som det stora problemet. Hon går ju i försvarsställning eftersom du ogillar honom. 


    Din fru behöver inte godkänna att du pratar med pappan. Ni känner ju varandra. Får du inte ringa vänner utan att fråga din fru?

    Jag har haft en son med drogmissbruk och det behandlade vi med krav på behandling men även med förståelse och respekt och ett jävla tålamod. Hade vi slängt ut honom så hade han förmodligen gått ner sig totalt. 


    Du säger att sonen vägrar prata med dig. Har du pratat med honom om att systern behöver få ett rum och hur han tycker att ni skall lösa detta? Eller vill du prata när du är upprörd? Antagligen har du svårt att dölja vad du tycker om honom Och det är säkert därför din fru känner sig tvungen att försvara honom. 

  • Törstiga tuppen

    Du har haft många år på dig att skapa en relation till sonen och då hade ni kunnat prata med varandra. Han har väl inte alltid varit ett hopplöst fall? Eller?

  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Törstiga tuppen skrev 2020-11-24 20:58:51 följande:

    Jag antog att det var ett sparande i sonens namn och det är inget du kan dra tillbaka eller hålla på efter 18 år. 

    Mitt konkreta förslag är att du skall sluta gå på sonen. Du skulle ha diskuterat med din fru hur ni skulle lösa rumsfrågan, utan att peka ut sonen som det stora problemet. Hon går ju i försvarsställning eftersom du ogillar honom. 

    Din fru behöver inte godkänna att du pratar med pappan. Ni känner ju varandra. Får du inte ringa vänner utan att fråga din fru?

    Jag har haft en son med drogmissbruk och det behandlade vi med krav på behandling men även med förståelse och respekt och ett jävla tålamod. Hade vi slängt ut honom så hade han förmodligen gått ner sig totalt. 

    Du säger att sonen vägrar prata med dig. Har du pratat med honom om att systern behöver få ett rum och hur han tycker att ni skall lösa detta? Eller vill du prata när du är upprörd? Antagligen har du svårt att dölja vad du tycker om honom Och det är säkert därför din fru känner sig tvungen att försvara honom. 


    Nu tycker jag att det blir konkret med en gemensam nämnare. Bara för att jag känner hans pappa så innebär inte att vi är kompisar. Jag har inte tänkt att slänga ut honom men vi båda trodde att han skulle välja flytta till sin pappa efter gymnasiet då han hade dragit upp det upprepade gånger. Därför trodde även hon att rumsproblematiken skulle lösas per automatik.

    Jag växte upp med en pappa med drogmissbruk och har även arbetslivserfarenhet när det gäller alkohol och droger. Vi har en närstående som tog livet av sig för inte så länge sedan så vi har nära till fenomenet. Processen förutsätter precis som du nämner förståelse, tålamod men också konsekvent uppföljning och krav på motprestation för att leda en missbrukare på rätt köl. Jag har förgäves i två år försökt att skapa en sund uppföljning utan respons. Nu är vi på återfall och hon vill lösa det genom att ge honom större space. Känns det som en rimlig lösning på ett så komplext beroende? Jag vill tillägga att jag uppskattar att du delar med dig och det måste ha varit en mycket jobbig period för er.
  • Törstiga tuppen

    Ni ska helt självklart ställa krav på behandling. Vill sonen sluta spela? Har han erkänt att han har ett problem? 


    Du kan säga till sonen att du vill se en lösning inom tex 3 mån. Fråga hur han har tänkt att bo och försörja sig. Du behöver inte din frus tillåtelse för att prata med sonen, men se till att inte göra det i affekt. 


    Du skriver själv att du håller på att explodera och det bidrar bara till eran destruktiva relation. Jag tror att du beskyller utan att tänka på det och därför måste du lugna ner dig innan du Går in i fler diskussioner. Du kanske kan åka bort en helg?

  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Törstiga tuppen skrev 2020-11-24 21:06:18 följande:

    Du har haft många år på dig att skapa en relation till sonen och då hade ni kunnat prata med varandra. Han har väl inte alltid varit ett hopplöst fall? Eller?


    Så kan man tycka. Men min fru grät i många år för att hon inte fick utlopp känslomässigt och beklagade sig över hans kyliga beteende. Han har varit likadan mot både mig och sin pappa. Min fru fick utlopp för den delen när våra gemensamma barn föddes. Jag har dock varit med under hela hans uppväxt och den som har kört honom kors och tvärs på träningar, matcher, aktiviteter osv. Jag har funnits där mer än hans pappa och jag har må du tro försökt i så många år att nå honom på det känslomässiga planet men utan resultat. Han har aldrig sett oss gräla och ingen av oss någonsin har baktalat hans pappa. Jag har rannsakat mig om och om och jag har rent samvete.
  • Törstiga tuppen

    Det låter inte alls bra. Så din fru kunde inte hantera att hennes son inte hade samma behov som henne och försköt honom sedan när hon fick andra barn som levde upp till hennes förväntningar. 


    Kan förstå varför sonen inte mår så bra.

  • Anonym (Bonuspappan som duger ibland)
    Törstiga tuppen skrev 2020-11-24 21:43:35 följande:

    Det låter inte alls bra. Så din fru kunde inte hantera att hennes son inte hade samma behov som henne och försköt honom sedan när hon fick andra barn som levde upp till hennes förväntningar. 

    Kan förstå varför sonen inte mår så bra.


    Och vart utläser att hon försköt honom och hur kom du fram till den slutsatsen? Han har fått oproportionerligt av hennes uppmärksamhet i alla år men inte känslomässigt.
  • Lilyje

    Ok, dottern har fått eget rum. Bra!

    Nu måste ni få sonen och bonussonen att kunna samexistera i deras rum. Det första ni bör göra är att flytta ut bonussonens dator till vardagsrummet. På så sätt så får lillebror möjlighet att sova ostört, och ni har lättare att ha översikt på bonussonens spelande.

    Sätt upp regler som ALLA barnen ska följa. Gör schema anpassade efter barnens kapacitet. Vill han bo hemma gratis så är han ett av barnen, och har samma rättigheter och skyldigheter som dom andra barnen.


    M 2010 | B 2017 | A 2019
  • Törstiga tuppen
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-24 21:54:17 följande:
    Och vart utläser att hon försköt honom och hur kom du fram till den slutsatsen? Han har fått oproportionerligt av hennes uppmärksamhet i alla år men inte känslomässigt.
    Hon grät i flera år..... Sedan kom de gemensamma barnen... Det låter onekligen som att hon skaffade barn för att de skulle tillgodose hennes behov. Det är inte barns uppgift i livet.
  • Anonym (Eve)
    Anonym (Bonuspappan som duger ibland) skrev 2020-11-24 20:15:43 följande:

    Absolut inte och uppskattar verkligen feedback från någon med egna erfarenheter. Felet är att jag vackert har visat hänsyn i 17 år och åsidosatt mig själv och på senare tid barnens behov för fru och bonussonen. Jag hoppas vi ska kunna få möjlighet/utrymme att prata med varandra ikväll. För jag spricker snart.


    Nån gång i gången måste man inse att det är färdigpratat. Du fäktas mot väderkvarnar här och den insikten måste nå dig snart.

    Jag blir lite irriterad på dig, har varit där själv men som jag långt tidigare skrev så lämnade jag när mina barn var mindre än vad dina är....trots det är skadan redan skedd. Det bästa jag gjort var att lämna och visa mina barn att det är deras bästa som räknas.

    Jag gillar inte att säga åt andra att lämna men jag trycker på dig än en gång, din fru kommer aldrig att förändras och du måste ta bort alla giftiga energier för att kunna fokusera fullt ut på de enda du bör fokusera på....dina barn.
Svar på tråden Hur gör ni med stora bonusbarn?