Dottern vantrivs i bonusfamiljen

Hur bor ni? Och som många andra redan undrat över, vad mer konkret består problemet av? 

Hej!

Jag gissar här att dottern själv föreslagit isärflytt, eller har hört dig bolla med det som lösning? Detta kan nu vara något dottern siktar mot, om det är som någon påpekat, att hon trivdes bättre med "sin roll" när bonusfamiljen inte fanns. Detta tycker jag itne är särskilt bra.

Barn kan också vända sig mot en "riktig" förälder - någon som hört talas om gifta föräldrar som övervägt att flytta isär för att en tonåring vantrivs? 

Jag skulle tipsa om att - gärna inom ramen för familjeterapin - säga att isärflyttning inte är ett rationellt alternativ. Det är tråkigt att dottern inte gillar sin nya failj, men hon borde på någon nivå ändå respektera en vuxens rätt till att få bo med sin käresta. 

Jag skulle skarpt vända frågorna till: Nu är det ett faktum att vi delar ett hem, och vi kan alla göra ansträngningar för att få det att fungera. Vad konkret kan vi göra? Och brainstorma omkring det. Men så länge dottern tror att hon kan vinna "jackpott" (en lösning som bara gynnar henne), kommer hon inte leta efter andra lösningar.

Att en tonåring vantrivs och har dåligt mående är (tyvärr) inte något ovanligt. Det kan också bara vara inbillning från hennes sida att allt blir bättre om bara bonusmamman försvinner, som en magisk lösning som förändrar allt. Men det kommer leda till andra problem - t.ex. en olycklig pappa, ekonomiska konsekvenser etc. Detta är kanske något dottern borde prata igenom med en psykolog också?

Sammanfattningsvis; se hur diskussionen skulle gå om du säger att en isärflyttning bara skulle gynna dottern, och trots att du älskar henne så är det en för stor sak att be om. Det skulle skada de vuxnas realtion, och förstöra tryggheten för två andra barn, dessutom skulle det kosta en hel del att hitta två nya lägenheter (eller tänker sig dottern att bara du och hon ska bo i en lägenhet för fem?). Dessutom måste alla människor till viss grad ta ansvar för sitt eget mående - har dottern gjort en aktiv ansträgning för att må bra annars? Med allt detta i åtanke, fråga dottern: kan det finnas något annat man kan göra för att förbättre situationen? 

Självklart kan det ibland vara rimligt att välja att vara särbo några år för att ge sitt barn lugn och ro och stöd.

Det är däremot ett beslut som behöver komma från dig som vuxen. Om det faktiskt är en lösning som du tror på. Och som ni har råd med.

Precis som att det ibland är en vettig lösning att flytta om en tonåring behöver en nystart. Men det behöver vara de vuxna som faktiskt tar det riktiga ansvaret och bestämmer vad som är ok 

Familjeterapi i all ära, men det handlar ju också om att dottern får hjälp med sin psykiska hälsa också.