Har jag daddy-issues?
Jag har fått höra att jag har svåra daddy issues. Jag skall beskriva mig själv så neutralt det går så får ni svara på om jag har daddy issues eller om det är helt normalt.
Min mamma är psykiskt sjuk missbrukare och är ofta inlagd på psyket varvat med att hon försvunnit någonstans. Kanske flyttat, rest till Holland. Jag växte upp mest med pappa (Blev ohållbart att bo med mamma). Har ett par halvsyskon där vi har samma mamma som också är psykiskt sjuka missbrukare som jag har väldigt lite kontakt med. Det händer att min halvbror ringer och försöker låna pengar ibland, jag säger nej, han skriker och svär på mig... det är den kontakten vi har. Det är ungefär samma kontakt som med mamma, hon vill ha pengar, får inga pengar hon skriker och svär.
Är psykiskt sjuk själv (ej missbrukare) men diagnosticerad med emotionellt instabil personlighetsstörning (borderline)
Så min familj är egentligen bara min pappa. Har jag problem vänder jag mig till pappa. Mår jag dåligt vänder jag mig till pappa. Jag umgås mycket med min pappa, han är dels min chef (hans företag), vi tränar ofta på gymmet ihop efter jobbet, han äter middag hos mig, jag hos honom. Jag "hänger" ofta hos pappa om jag har tråkigt.
1 gång i vuxen ålder när jag mått så dåligt att jag behövt flytta hem till pappa (Kom på dåvarande sambo och min väninna i sängen) och bodde då där i nästan ett år. Just då ok, då hade jag extrema daddy issues och betedde mig som en bebis. Låg i sängen och skrek efter pannkakor (min pappa gör världens godaste pannkakor), han fick säga åt mig att gå upp och duscha osv. Men är normalt sätt rätt självständig. Betalar mina egna räkningar, städar mitt eget hem (och min pappas ibland), jobbar (ok på pappas företag). Jag bor nära min pappa, bara ett par minuters gångavstånd. Det känns tryggt att göra det.
Är strax över 30. Är det här osjälvständigt, svåra daddy issues, borde klippa navelsträngen (gillar inte det uttrycket navelsträngen sitter ju med mamman inte pappan).??