Är din partner din bästa vän?

Just nu ja. Det har gått i perioder. När vi var unga var vi nog varandras bästa vän. Sen kom studietiden, första åren som yrkesarbetande och sen skaffade jag en ny bästa vän i min mammagrupp när första barnet kom. Jag ser henne fortfarande som en av mina närmsta vänner men vi har haft sporadisk kontakt de senaste åren så även om jag håller henne nära är det mycket kring henne som jag inte har nån aning om idag. Medan jag och maken har blivit ännu tightare genom de senaste året med isolering relaterat till covid tex. Vi har fått "teama" ihop oss ännu mer kring oss själva, familj och barn. Så idag skulle jag absolut se att han är min bästa vän.

Min ex-man var min bästa vän, vi började som vänner, sedan bästa vänner och det utvecklades till kärlek. Vi blev tillsammans vilket senare ledde till giftemål, hus och barn. Efter 20 år falnade sakta kärleken och vi gled in i vänskap igen. Vi var en oslagbar enhet, men det höll inte. För någonstans behövs kärleken också, i alla fall för mig, om man ska leva och bo med varandra i något som skall föreställa ett äktenskap, en kärleksrelation. Annars blev det bara en kompisuppgörelse, ett praktiskt arrangemang. Och sårbart. För tids nog finner någon utav oss kärleken, och det är något annat än just vänskap. Så vi skilde oss.

Han är fortfarande min bästa vän, men vi har svårt att kommunicera då det var jag som lämnade relationen.

Definitivt. Tyvärr ska vi kanske skiljas av vissa hemska anledningar men hoppas på att vi kan hålla ihop. Han är min bästa vän, den närmsta anhörig som finns till mig i hela världen och finns ingen så fantastisk människa jag träffat någonsin. Är så tacksam att jag fått lära känna honom och önskar vi kan fortsätta tillsammans resten av livet.

Vi har barn tillsammans och ett mysigt liv tillsammans.

Förstår dina funderingar. Men känner samtidigt, njut av er kärlek och relationen. Skulle de bli så längre fram, så fine! Men du är inte där än. Det är lätt att jämföra tidigare partners.

Men det betyder ingenting egentligen. Det enda sättet att ta reda på det här är att uppleva det. Och istället för att fokusera på det som inte funkar, fråga dig själv vad ni kan skapa/göra för att komma varandra närmare?

Ta del av varandras intressen? Gå någon kurs ihop?

Ha en dejtkväll i veckan? Det finns alltid något för att göra det bättre om man vill! Tiden kommer utvisa det andra. Förstår dina funderingar som sagt men det finns så mycket att säga om relationer och vi vet aldrig hur något blir förrän vi genomlevt det.

Hon är min bästa vän på ett sätt. Hon skulle ställa upp för mig vad jag än behövde. Hon är en fantastisk förälder till våra barn. Däremot är vi olika, har en nästan syskonlik relation och den magiska närheten man kan känna till en annan människa hittar jag hos andra. 

Du klarar det. Det kommer bli så mycket bättre sedan.

Kan ni inte lösa alla hemska saker? Låter tråkigt att skiljas om det finns mer där att kämpa för!

Ja, han är den bästa partnern jag någonsin haft. Totalt osjälvisk, vilket gör att vi kan leva på det sätt jag vill, inte vara snåla mot varandra varken ekonomiskt eller med tid och kärlek. Nu det sista har jag tänkt på det där med intressen, då han börjat spela en del på datorn på kvällarna. Tycker det är synd att vi inte hinner prata så mycket. En dejtkväll låter ju fantastiskt! Föräldraledig och gravid just nu, så att ens hinna ta en dusch känns övermäktigt. Är rädd att det skulle bli mer krav än njutning att styra upp middag, duka fint, klä sig fint osv. Men så mysigt! Ska föreslå en dejtkväll i månaden kanske :)

Hon är inte min vän öht. Man knullar inte sina vänner.

Hoppas att vi kan komma förbi det, hände en väldigt stor sak nyligen som gör att de allra flesta inte skulle kunna fortsätta tillsammans. Men vi hoppas..

Det med syskonlik relation låter lite svårt att nöja sig med i längden. Kan ni jobba på det tror du?

Vi är nöjda så här. Vi är fria att träffa andra.

Många terapeuter är ense i detta- man kan inte förvänta sig att en relation ska täcka upp för allt. En partner behöver inte tillgodose alla behov- tvärt om kan det vara enormt krävande. Det funkar utan problem att ha en relation med sin partner men få andra sociala delar tillgodosedda av familjemedlemmar eller vänner.

Så har ni en bra relation. Sluta tänka på att den inte skulle vara tillräcklig. Vårda den utifrån dens villkor och se till att dina sociala behov blir täcka- sen om han täcker allt eller att du har ett nätverk som gör det är skitsamma.

Jag håller helt med dig. Att förutsätta eller förvänta sig att ens partner ska täcka in allt är inte rättvist. Är du själv en sån person gentemot andra?
Man kanske har en god vän eller bekant som man gärna diskuterar politik med men man gör det helst inte med grannen. Däremot är grannen en stabil axel att gråta ut mot om man mött på motgångar. Ytterligare någon annan har samma humor som en själv medan ens partner älskar att gå långa skogspromenader och tälta på helgerna. Man kan inte vänta sig allt i en individ.

Sen är det skillnad på att ha olika intressen och olika känsla för vad man vill lägga tid på i sitt liv, och att VILJA umgås med sin partner. Om man upplever att man gör saker för att aktivt undvika att umgås så kanske man ska ta den tanken vidare. För nånstans har man ju valt varandra och då borde man ändå vilja spendera viss tid tillsammans. Varför ska man annars ha en relation.