Framtid med man utan barn?

Min man som jag är gift och har gemensamma barn med sitter inte ens med glittrande ögon och vill höra om min dag, planer mm. Inte ens när vi träffades för 20 år sen. 

Vad har du för bild av förhållanden? Varför tog din tidigare relation slut? 

Ett tips är att du lever ensam och kommer till ro med dig själv, innan du ger dig in i en ny relation. 

Menar du att han bekostar er tid tillsammans???

Sen tror jag inte att barntiden intresserar honom.

Ni har varit ihop några månader och har redan "hetsiga bråd", du ställer krav som "ni bestämt".

Jag tror inte att han glömmer, han skyller bara på det för att han inte har lust.

Krav och krav. Jag har anpassat mig genom att åka och bekosta resorna dit. Jag ställer aldrig krav på att han ska ändra sina rutiner för att vara med mig. Jag uppmuntrar honom i det han vill göra... Däremot gör jag det lite för att hinna umgås med honom. Och då är det ju jag som har barn. Men visst. Det är ju jag som har valt den här mannen. Så jag får ju vara nöjd eller gå. Jag bara tänker att "han borde vilja". Men jag skriver ju det själv, det kan vara mina egna förväntningar på hur det "ska" vara och min osäkerhet då jag tidigare blivit djupt sviken.

Ts, du kommer få det jättesvårt med att få en långvarig relation så som du resonerar. Inte många som orkar med en människa som kräver uppmärksamhet varje sekund, du låter som ett barn. Det är ge och ta från båda håll och jag tror inte du förstår innebörden av det. 

Allt du skrivit hittills handlar bara om dig, dig och dig. Och ditt barn. Du mäter med måttstock vad du ställt upp på och det ska vara millimeterrättvisa - som gynnar enbart dig.

Varför tog din förra relation till barnets pappa slut? Orkade han inte med dig?

Borde och borde, om han var intresserad av dig så skulle han också anstränga sig mer. Så det är lite där skon klämmer. Han vill inte för att han inte vill, om du förstår.

Klart man ska vara förälskad i början och se på varann med glittrande ögon? Sedan jobbar man för hålla kärleken vid liv. Frågar du och din man era barn hur de haft det heller då under dagen? Uppenbarligen har vi olika syn på relationer i det stora hela.

Jag är van vid att anpassa mig. Jobbar snarare på att ställa mer krav, vilket gör mig osäker i denna situation. Är det jag som återigen anpassar mig och nöjer mig eller är det jag som har för höga förväntningar? Därav min fråga och denna diskussion. Man kan hålla en god ton, annars behöver man inte ge råd. 

Anonym(rakt på sak)- Mm, det är så jag känner emellanåt. Det känns mer som ett måste än ett genuint intresse. Jag kan ju såklart förstå hans sits med. Det är inte alltid kul med barn och självklart hade jag hellre gjort nåt jag tyckte var roligt eller legat i soffan en hel kväll själv i lugn och ro, om jag dejtade en man med barn. Jag köper det. Men väljer man livet med en kvinna som har barn så får man ju visa att det är det livet man verkligen vill leva. Speciellt då jag anpassar halva mitt liv efter hans rutiner med. Så, ge och ta. 

Så klart, barn tar energi och tid och allt möjligt, och man har inte möjlighet att välja när. Men om han inte orkar så finns det andra som gör det. Håller helt med dig där att om man väljer en kvinna med barn så får man ställa in sig på att ge och ta, och vara mentalt med 100 %.

Han väljer ju dig, inte ditt barn. Ditt barn, ditt ansvar. Även om ni skulle flytta ihop så ändras inte det. En ny partner kan få en bra relation till ett bonusbarn men talesättet mina barn, andras ungar gäller oftast. Det är inte hans barn utan din unge.