Ni som var mobbare

Ångrar min mobbing men den yngre pojken jag och några andra mobbade då är min man idag. Vi har två barn och älskar varandra så han har förmodligen förlåtit mig.

Blev mobbad under i stort sett hela min skolgång vilket resulterade i att mina betyg försämrades.
Och det har präglat en stor del av mitt vuxna liv då jag har haft lite svårt att våga ta mig in i nya gemenskaper,har dålig självkänsla,dåligt självförtroende osv.
Jag har även haft destruktiva förhållanden när jag blev illa behandlad.
Kanske pga min dåliga självkänsla och att mina plågoandrar var killar,vilket gjorde att jag hade svårt att lita på män.
Jag hade även vänner i skolan.
Och de är mina vänner än idag. 
När vi i vuxen ålder hade en klassåterträff så kom några av mina plågoandar (de som var där) fram till mig och bad mig om ursäkt.
Det kändes bra och hjälpte mig något.
Och jag insåg också att jag kanske måste jobba lite på min egen självkänsla och mitt självförtroende också.
Jag är idag lyckligt gift och har det bra. Men kämpar fortfarande med min självkänsla och mitt självförtroende.
Så vet ni med er att ni har barn som mobbar (eller själva är mobbare) så prata med era barn och berätta om hur det kan förstöra den mobbades liv.
För det är något som kan komma att påverka hela ens liv. 

Det tycker jag inte var OT alls.
Fruktansvärd läsning men RESPEKT att (och hur) du gav igen.

Min son blev utsatt för att han var populär. Det låter konstigt men är sant. Han hade många kompisar under förskoletiden och hans vänner följde gärna med hem och lekte hos oss.

När de började skolan kom en ny pojke in i klassen. Jag vet inte om han var rädd och osäker men ganska direkt måste han förstått att min son var populär och ville väl ta hans plats.

Det innebar att han började tala illa om min pojke och han fick med tiden med sig större delen av pojkarna i klassen, även en del flickor hängde på. Det var så det började.

Nej, ingen har någonsin straffats för vad de gjort. Vi polisanmälde ett antal fall av misshandel men gärningsmännen var för unga för att få några konsekvenser.

Du undrar vad skolan gjorde eller lovade. Extra rastvakter, ta in hjälp utifrån med mera men inget ledde någonstans.

Jag ska inte ljuga, hatet tär på mig men det känns som att det är det enda jag har kvar. Jag vet att det låter konstigt men det är så det är.

Så fruktansvärt! Blir kall när jag läser om er son. Fy fan! 

Insåg mobbarna vad de drev honom till? Eller föräldarna och skolan?

Det väcks en primitiv känsla i mig och jag vill att mobbarna,  föräldrarna och skolan ska ha insikten vad deras beteende/brist på agerande ledde till. 

Det du skriver är så hemskt att jag vill skicka någon form av medkänsla, men jag har inget vettigt att skriva. Det är så osannolikt fruktansvärt. Att skolor får fortsätta med sitt snackande utan att egentligen bry sig gör mig så arg och på samma gång lamslagen över hur tillvaron är. 

Jag har en i bekantskapskretsen som förlorat sin son på liknande sätt som du (för fyra år sen). 

Har själv en son som blivit utsatt i skolan, men som med stora men försöker gå vidare. 

Jag hoppas att de inser vad de gjort. Ett par familjer skickade blommor till begravningen men dem kastade vi direkt vi såg dem.

Skolkuratorn kom till begravningen och eftersom vi visste att vår pojke ofta gick till henne var hon välkommen. Det är den enda kontakten skolan tagit med oss.

På något konstigt sätt är det som att vår son aldrig ens gått i den skolan, som att han aldrig funnits. Därför är det så viktigt för mig/oss att vara kvar här som en evig påminnelse, så att han aldrig faller helt i glömska.

Flera av inläggen i tråden visar att den som blir mobbad väcker något i den som mobbar. 

Det är skillnad på utfrysning och mobbning på det viset. 

Mobbar gör den som känner sig hotad.

Fryser ut gör människor av många olika skäl. Det är nog viktigt att skilja på dessa, bara som en reflektion. 

För alla de som fryser ut skadar också människor , och det påverkar, sker även i vuxen ålder.

Samtidigt finns det ibland goda skäl både för och emot utfrysning. Någons beteende har gått överstyr. Men har man mobbat, då ska man be om förlåtelse, oavsett hur lång tid som passerat. 

Har aldrig mobbat någon själv, men jag har varit del av en grupp som valde att titta åt ett annat håll när det skedde... och det kan jag känna stor besvikelse över :( och något jag försöker gottgöra enorm att lära mina barn att stå upp för sig själva, för det som är rätt men också att våga stå upp mot sina vänner.

Jag skulle vilja säga att mitt förhållningssätt berodde på att jag var svag och rädd att bryta mot gruppen och själv bli mobbad när allt det där skedde... men så var det inte. Jag hade en stark röst i gruppen. De två som aktivt mobbade killen tyckte om mig. Och de lyssnade när jag faktiskt så till dem att sluta gå på killen fysiskt... men hela situationen var så komplex. Det är sällan helt enkelt heller. Han som blev mobbad hade jag personligen inget emot, vi kunde prata flera gånger. ...men han var annorlunda och någon som bröt mot sociala koder. ja han kunde faktiskt vara en riktig plåga och onödigt rättesnöre och besserwisser. Killarna som mobbade tyckte jag om och tycker fortfarande om. De ä inga ärkesvin. Har familjer och är väl omtyckta. Då blir situationen genast svår.. t.o.m. lärare hade lite svårt för killen som blev mobbad..

Men såklart var det hela otroligt fel. men komplext...
Killarna skulle självklart inte slå och mobba! Men killen borde ju också ha känt av situationen att han retade upp folk... det blev en kollision. 

Ja, Mimosa, ditt inlägg illustrerar vad jag menade.