Ännu en tråd om god ton
Krig är fred, skrev George Orwell. Brun sörja är värdighet, skriver Victor Malm. Nu är han inte alls utan poänger. Jag citerar när han citerar, och reflekterar över hur han reflekterar:
?Jag är inte naiv, jag vet precis att SD har samma organisationsnummer i dag som de hade när de bildades och även deras eget taffliga lilla försök till vitbok visar ju att det är en brun sörja?, sa han också.
Några, däribland jag, skulle kalla det för ett värdigt uppträdande, men vi har kanske nått en punkt där politisk ärlighet inte längre är salongsfähig. Jag skulle också kalla det respektfullt: Pehrson tar både SD och sina partikamrater på allvar, betraktar dem som tänkande människor, som varelser för vilka skillnaderna mellan Liberalerna och Sverigedemokraterna är mer meningsbärande än likheterna som makten vilar på.
Sådant är den goda tonens budord tänkt att tricksa bort.
Är inte det att ljuga för väljarna?
Är inte det att låtsas som att människor är oförmögna att vara uppriktiga, ärliga, tänkande, intelligenta, kännande, när en sak som makt står på spel?
Oenighet borde vara ett kvalitetsmått.
Upprördheten, kraven på ursäkter och jämrandet får regeringen att se ut som en upprorisk dagisklass, där pedagog Åkesson gång efter annan kommer få nöjet att ta frihetliga busfrön i örat. "
Går det att en gång för alla slå fast vad ett värdigt sätt att uttrycka sig på är, vad ett löfte är värt, vems ord som ska stå i zenit. Och hur kommer det sig att så många plötsligt förhåller sig till Jimmie Åkesson som någon att räkna med efter alla år av sparkar och slag på skåningen med Ultima Thule som formande populärkulturell referens. Vad är de rädda för? Ja, Jimmies Åkessons politik har nazistiska rötter, ja, Johan Pehrson och Romina Pourmohktari ville bli ministrar, ja Jimmie Åkesson har mycket fler och mer stabila väljare, ja, Johan Pehrson skapar samma igenkänning hos Herr och Fru Von Oben som Jimmie Åkesson gör hos unga killar med smygrasistiska pappor födda på sjuttiotalet.
Jag fattar ändå inte hur brun sörja är värdighet och fattar om ni inte kommer orka hjälpa mig att fatta heller. Krig är fred.
Går det att en gång för alla slå fast vad ett värdigt sätt att uttrycka sig på är, vad ett löfte är värt, vems ord som ska stå i zenit. Och hur kommer det sig att så många plötsligt förhåller sig till Jimmie Åkesson som någon att räkna med efter alla år av sparkar och slag på skåningen med Ultima Thule som formande populärkulturell referens. Vad är de rädda för? Ja, Jimmies Åkessons politik har nazistiska rötter, ja, Johan Pehrson och Romina Pourmohktari ville bli ministrar, ja Jimmie Åkesson har mycket fler och mer stabila väljare, ja, Johan Pehrson skapar samma igenkänning hos Herr och Fru Von Oben som Jimmie Åkesson gör hos unga killar med smygrasistiska pappor födda på sjuttiotalet.
Jag fattar ändå inte hur brun sörja är värdighet och fattar om ni inte kommer orka hjälpa mig att fatta heller. Krig är fred.
