Anonym (Ångest) skrev 2022-12-17 16:54:01 följande:
Tack för ditt fina svar.
Jag antar att den här oron (som egentligen börjar under graviditeten) aldrig ta slut och man hittar nya saker att oroa sig för i olika åldrar.
Jag var väldigt orolig under graviditeten men sedan han föddes och jag har kunnat se honom har jag varit betydligt lugnare. Jag har varit jätterädd för rs och annat skit som går nu och har undvikit affärer och sociala sammankomster för att skydda honom. Det kändes som att han var trygg så länge vi var här hemma. Givetvis vet jag att bebisar kan ramla från sängar, skötbord och soffor men jag har varit så noga och aldrig lämnat honom utan uppsikt. Behöver jag lämna badrummet för att hämta kläder eller blöjor lägger jag honom på handdukar på golvet för att han inte ska ramla från någon höjd. Jag trodde väl helt enkelt inte att detta skulle hända oss och nu känns det som att han ska ramla hela tiden.
det var ju dock ett uppvaknande och nu när jag läst på vet jag ju att man inte ska inbilla sig att det är för tidigt för bebisar under 2 månader att kunna ta sig framåt , bakåt eller åt sidan på egen hand.
min sambo säger ?det gick ju bra och det kommer inte hända igen?. jag vågar inte säga ?det gick ju bra? än, men jag hoppas att jag kan det snart eller om ett tag
Där har du helt rätt. Jag frågade min mamma när man slutar oroa sig för sina barn. Svaret blev att det gör man aldrig, sedan träffar ens barn en partner och skaffar barn och då får man fler att oroa sig för. Tack för trösten liksom
Ja, mina barn är vuxna så jag oroar mig inte så mycket för dem rent fysiskt eller kompisar och skola och sånt. Däremot oroar jag mig för om de trivs i de städer de flyttat till för studier. De ligger långt från där vi bor så det tar en bra stund för oss att komma dit om något händer.
Nu verkar det som att de trivs utmärkt och än har inget alarmerande hänt. Det värsta hittills har varit att vi inte kunde åka till vår äldste den kvällen han ringde och var förtvivlad efter att han och flickvännen (gemensamt) gjort slut. Det sved ordentligt i hjärtat.
Vad jag vill ha sagt med denna svada är att man kommer oroa sig för sina barn till den dagen man dör, man får bara hitta ett sätt att hantera det. Man kan inte gå runt med en förlamande oro och dåligt samvete, då blir livet olidligt.