• Anonym (Noway)

    Hur gick det för er ofrivilliga pappor?

     


    Till er som blivit unga pappor ofrivilligt mot er vilja och inte alls ville ha med varken mamman eller ungen att göra. Hur gick det sen för er? Fortsatte ni att inte ha nån kontakt alls. Och ungen klarade sig fint utan er. Eller ändrade ni er sen efter ett tag när ungen blivit äldre och började fråga vem som är farsa? Haft ett engångsligg som inte var något seriöst som tyvärr snart resulterar i ett barn. Jag är jävligt kluven vill helst skita totalt i tjejen och barnet bara glömma att jag ska bli farsa. Det här var  fan inte vad jag ville. Men min familj och alla tjatar om att jag ska ta mitt ansvar o träffa barnet regelbundet. Ska jag bara låtsas att gilla den här ungen för syns skull för att alla tycker jag borde göra det? För alla påstår att jag kommer ångra mig som fan om 10 år. Eller att alla andra tjejer man kommer träffa kan tycka det är himla neg att jag är farsa som inte brytt mig. 

  • Svar på tråden Hur gick det för er ofrivilliga pappor?
  • Anonym (,)

    Ställ dig själv frågan om hur du skulle må om du själv växte upp utan att ha din riktiga pappa nära dig.
    Finns bara en person som kan axla det riktiga ansvaret och det är Du vare sig du vill eller inte vill.

  • Anonym (Erik)
    Anonym (Noway) skrev 2022-12-30 21:46:26 följande:

    Men va fan jag är inte direkt nåt bra pappa ämne heller. Jag vill gärna ha svar av killar som varit med om samma och höra er story alltså hur gick det sen. 


    Min dåvarande tjej åt p-piller som hon dock slutade att ta utan att berätta det för mig. Hon blev påverkad av ett par väninnor som hade fått barn så hon slutade att äta p-piller. Jag hade själv varit tydlig med att jag inte ville bli pappa ännu. Därför sa hon inget till mig och resten kan du räkna ut själv. En dag slängde hon det i ansiktet på mig att hon var med barn. Jag blev naturligtvis fly förbannad över hennes fulspel mot mig och gjorde slut direkt. Men trots allt kände jag att jag ändå hade ett visst ansvar i det hela, så jag har ändå alltid funnits där. Flickan är idag 4 år gammal och jag har henne varannan helg. Inga problem mellan henne och mig, men det är fortfarande spänt mellan mamman och mig. Jag gjorde det tydligt för henne att jag enbart finns tillgänglig för flickans skull och att jag brydde mig nada om mamman. Jag har inga som helst känslor för henne.
  • Anonym (Hej)

    Min makes ex slutade med piller utan säga något och blev gravid. Han betalde underhåll för barnet ochvträffade barnet några gånger när liten.anars inget, de har ingen som helst kontakt, barnet är nu runt 30. 
    Knappt så vi pratar om det hemma men känner våra barn behöver veta att det finns en till så det inte  kommer som en chock när maken dör. 
    Makens pappa har en liknande historia men där tror jag att barnet blev adopterat av moderns nya så där finns ju inte det arvsgrejen men han finns ju ändå.... dock ingen kontakt alls. 

  • Anonym (Noway)
    Anonym (Han) skrev 2022-12-31 02:28:05 följande:

    Var 16 när mitt barn blev till, 17 när hon föddes. Jag ägnade väl ca 3 månader efter jag fick veta till att vara skitsur och motvalls, sen smällde farsan mig i huvudet och så åt mig att växa upp. Jag hade själv valt min sits genom att ta risken och doppat. Jag hade agerat som en vuxen, bli vuxen. Så det var bara att steppa upp och bli vuxen. Idag har jag världens goaste 9-åring som jag skulle gå genom eld och vatten för. 

    Varje dag gör vi våra val. Jag väljer att vara den bästa pappan min dotter kan ha, för vem fan vet vad hon annars skulle råka ut för. Vad väljer du? 


    17 år?! Shit det var ännu värre. Har du fått hjlp av dina föräldrar att ta hand om barnet nåt? 
  • Friger

    Blev ofrivillig förälder strax efter det att jag fyllde 18. Han kom att leva med mig.

    Pojken är 23 år nu. Har fast jobb som hantverkare och har precis blivit motsvarande förman.

    Själv tog jag igen skolan, utbildade mig till ingenjör och driver en mindre firma. Har en massa fler ungar nu också.

    Allt är frid och fröj och vägen dit var en dans på rosor. Jävligt mycket taggar! :D

  • Anonym (Abc)

    Jag förstår att du är rädd och har panik. 


    Att vara pappa kan ingen av oss från start. Jag har inte varit i din situation men jag är pappa och vill ändå ge lite feedback.


    Du kommer komma in i det. Ser du positivt på det så kommer dina vänner se upp till dig. Du kommer ses som mer ansvarsfull än andra i din ålder när du berättar att du är pappa. Du får helt enkelt en Genväg till vuxenlivet bara genom detta. Medans dina vänner kommer betraktas som snorvalpar ännu några år.

    Du kommer ha en högre förståelse för ditt barns utveckling pga din ålder. du kommer förstå tonårstiden bättre eftersom du har den i ganska färskt minne. Du kommer faktiskt vara ganska ung när ditt barn blir tonåring.

    Livet är på intet sätt slut. Det är nu det börjar. Det är nu du kommer inse hur lite värt de där kvällarna på krogen eller festen är. 

    Visst kommer det emellanåt vara skitjobbigt. Men ju äldre barnet blir ju mer bekväm blir du.

  • Anonym (korven)
    Anonym (Noway) skrev 2022-12-30 21:39:46 följande:

    Jävligt tveksamt att jag kommer att få några känslor för det här barnet. Är ju inget kärleksbarn direkt. känns som livet  är slut nu vid 20 om jag ska tvingas vara farsa varannan vecka. Ridå liksom. 


    Mitt ex fick en dotter när han var 21 år. Likt dig kände han att livet var över. Han jobbade dessutom varannan helg, vilket innebar att när dottern var lite äldre hade han henne sina lediga helger. Han tänkte, "fan är det så här livet är nu?". Men.

    1. Han älskar sin dotter. Det visade sig att hon var en kopia av honom i personlighet (och utseende faktiskt). 
    2. Det blev massor av lediga dagar att festa och vara med kompisar ändå. Livet är verkligen inte över!! Lätt att säga, men det är inte så. Du skulle kunna låta din mamma och pappa ta barnet vissa helger (givet att de ställer upp) så kan du festa varje helg en tid om du nu måste göra det osv.

    Men mina punkter gäller när man landat i detta att bli pappa.

    I början kommer det vara en stor omställning, det KOMMER suga, men det första året blir det knappast tal om varannan vecka.  Men det är ändå bättre att göra det rätta. För din frids skull.

    Men du kommer också känna för ditt barn, för det är hälften av dig.

    Det är alltid svårt att gå en annan väg men det kan forma en till nåt väldigt coolt och annorlunda. I andra länder hade du kanske inte varit en så ung pappa tex.

    Finns det nåt internetforum för unga pappor? Där du kan prata av dig?
  • Anonym (Barnet)

    Det är inte att jag inte kan förstå dina känslor ts, er situation är ju inte optimal och jag kan leva mig in hur kluvet och tufft allt måste vara för dig. Min biologiska pappa kände nog liknande, var knappt 20 år fyllda och jag var en "hoppsan" för både honom och mamma. Han valde att inte ha någon kontakt, träffade mig tydligen några gånger tills jag var ca året men försvann sedan helt. Men, och detta är anledningen till att jag drar upp detta, han växte upp, gick in i en seriös relation och fick där nya barn och då ångrade han sig. Eller jag utgår från det för plötsligt när jag var ca 10 år så hörde han av sig och ville ha kontakt. Han försökte verkligen i många år men det blev aldrig bra mellan oss. Jag hade/har inga mer känslor mot honom mer än en ytlig bekant, har en annan man som jag ser som pappa (han tog sig an mig i yngre ålder när han träffade mamma). Min biologiska pappa har ofta uttryckt att detta är en stor ånger i hans liv och att han önskar att han gjort annorlunda. Har hört från andra släktmedlemar att han tydligen har gått en hel del i terapi genom åren för att bearbeta att jag inte vill vara en del av hans liv osv.

    Så tänk över den aspekten ts är vad jag råder, barnet är för evigt men att vara ung tar slut en dag och tyvärr kan det vara försent om du en dag skulle ångra dig. Låter som världens klyscha men livet blir inte alltid som man tänkt sig men det behöver inte innebära att det blir dåligt heller. Sedan skulle du nog må bra av att få gå att prata med någon, en opartisk person som kan reda i alla dina känslor.

    All lycka!

  • Anonym (Psss)

    Min pappa var 19 när han fick mig. Mamma också. De fick mycket hjälp och stöttning av släktingar. Kan du få det?  Vi har alltid haft en nära relation och jag var verkligen pappas tjej när jag var liten. Så tråkigt om jag inte haft honom i mitt liv. 

  • Anonym (Ta ansvar)
    Anonym (Mor till fyra) skrev 2022-12-30 22:04:13 följande:

    Jag är kvinna. 
    jag kanske i ert tycke har en konstig åsikt men jag tycker att man är två i ett sådant beslut som ett barn. Jag tycker inte att det är kvinnans beslut att behålla barnet bara för att det är hennes kropp som skall bära barnet. 
    hur många veckor har Denna tjej varit gravid? 


    har jag fel att tycka att män trotts ej skyddat sig borde få säga med all rätt att vi var två som låg med varandra men jag vill inte vara en närvarande förälder för att det är inte något jag klarar eller vill nu eller med dig (kvinnan) över huvudtaget. Då borde kvinnan i detta läge (tycker jag) kunna ta ett eget beslut över vad hon tycker. 
    har du vågat vara så ärlig till henne? 
    vilken kvinna vill frivilligt ge ett barn dessa förutsättningar att inte från början ha en pappa som är med på denna resa tillsammans med mamman mot samma mål? 
    hade Jag varit man och sagt detta hade jag fått oändligt mycket skit jag vet men jag tycker inte enbart att kvinnor skall avgöra detta utan även Mannen. visst vi skall inte ha ett samhälle där kvinnor tvingas till abort men vi borde inte ha ett samhälle som tvingar pojkar att bli pappor ä. De var två som skulle ha tänkt på skydd. 


    Ingen tvingar dom. De har sex frivilligt, och de vet hur barn blir till. Du får gärna tycka det är synd om män som inte vill ta ansvar för sitt sexliv. 


    Sedan så gör massor av män det du skriver om, de struntar i barnet och är frånvarande föräldrar. 

Svar på tråden Hur gick det för er ofrivilliga pappor?