Vi som fått syskon till våra "änglar" del 2

Jag undrar hur ni känner när det gäller sorgen och saknaden efter er ängel?
Jag kan nästan känna att saknaden är större nu sedan Benjamin kom. Den har blivit mer intensiv på något vis.
Att tex gå upp till kyrkogården känns nu väldigt jobbigt (jobbigare än innan han kom).
När det någon mer som har upplevt samma sak?

Ina, bra att du startade upp tråden!

Och ja, trots att det har gått 2,5 år så är saknaden enorm.
Nu blev jag gravid så tätt inpå Viggo, så det var svårt att ha fokus på något just då. Har fått hantera mycket sorg mitt upp i glädjen över lillan.
Glädjen och sorgen går liksom hand i hand...

Hur mår Benjamins pappa? Går det bra?

En liten fråga....
Vi kom fram rätt så snabbt att vi ville försöka igen tills vi träffade läkaren som i såfall kommer att vara med hela tiden, då började jag fundera om jag verkligen orkar bli gravid igen, hur kommer det att bli? kommer man vara mer orolig, tänk om det händer igen osv....
Igår när jag och min sambo pratade om detta så fick jag klart för mig hur rädd han är för att försöka igen, känns lite som att jag kanske vill mer än han.
Hur har det varit för er?
Kram

Oj, jag var skräckslagen! Nu bara "blev" jag gravid igen så vi hann inte ens tänka på ett allvarligt beslut om ett nytt försök eller ej. Under hela graviditeten undrade jag om jag nånsin skulle tycka det var värt det och vet du? Det är det!!
Sorgen sitter alltid där men det finns ett ljus där nu också!
Min make var lika rädd som jag och det var jobbiga månader fram till lillan kom. Tror säkert att din sambo också vill men det är jobbigt att prata om detta, det är jobbigt att ens våga tro.
Nu låter det som det är enkelt men det var fruktansvärt jobbigt, otroligt. Jag vet bara att vi olycks-systrar är otroliga på att inte ge upp, vi verkligen kämpar. Vissa dagar är svarta, andra är grå. Men helt ljusa dagar är svåra att hitta.
Lycka till och kram!

Vi väntade några månader mellan att vår son föddes och dog innan vi försökte bli gravida igan. Vi kände nämligen att vi blev räddare och räddare så vi vågade inte vänta längre eftersom vi visste att vi ville ha barn igen. Men sen jobbade vi mycket med sorgen medans vi väntade barn vilket gjorde att vi hann långt i vårt sorgearbete. Och det känns väldigt bra nu när hans bror har kommit. Visst finns han alltid med oss i tanken och vi tänker på likheter och olikheter men vi är glada för att vi har samuel här nu. Och vi låter Gabriel bli en del av det vi fått nu också på ett ganska vspänt och positivt sätt. Men visst finns det stunder när jag bara ser likheterna och gråter.. Och kanske är jag mer benägen att verkligen fånga ögonblicken som jag faktiskt får denna gången... Men Gabriel "förstör" inte lyckan kring Samuel i alla fall.

Det enda råd jag kan tänka mig att ge är att försök att arbeta mycket med er sorg och stäng inte av den eller stäng den inne utan se till att jobba mycket med den innan ni blir gravida, medans ni är gravida och släpp fram den när det behövs också när ert syskon kommit.

Lycka till!

Precis när man tror att allt ska flyta på för en gångs skull. Så händer det nått som gör att man blir orolig. Varför kan inte allt vara som vanligt med mina barn? De värkar som om jag aldrig blir kvitt sjukvården

Med mitt första barn Oliver gav PKU-provet falskt possitivt svar. De trodde att han hade Andrenogenital syndrom med problem med salterna i kroppen. Vi levde då under hans 6 första månader i ovisshet om han hade syndromet eller inte. Vi hade starka restriktioner om att vid minsta lilla sjukdomstecken bege oss till Barn 4 i Umeå. Som tur va så mådde han perfekt och blev frisk förklarad när han var 6 månader. Men helt klart en jobbig tid, men inget i jämförelse med tiden med andra barnet!

Vår andra barn Casper föddes ju förtidigt efter 15 veckors vattenavgång.
Casper var ju svårt lungsjuk och hade Goldenhars syndrom. Somnade in 100 dagar gammal.....
En underbar och förj-vlig tid!

När vi nu sedan fick tredje barnet så tänkte jag att de måste ju bara bli problemfritt denna gång........men tydligen trodde jag fel.
På BB upptäcktes det att hennes suturer och fontaneller sitter väldigt "tajt". Men efter ett andra läkarutlåtande så var allt som  de skulle och vi åkte hem utan minsta tanke på det hela.
Nu 7 månader senare får vi en kallelse till BVC på barnläkarbesök pga hennes huvud. Läkaren tycker att hon har väldigt liten fontanel och är rädd att den kanske växer ihop för tidigt. Detta skulle då medföra att huvudet missformas och hjärnan kläms och de kräver en op. Så nu måste vi mäta hennes huvud varannan vecka!
Jag blir TOKIG!!!!! Vi har inte något flyt alls när de gäller sjukvård. De är precis som om vi dras till sjukhusen för världens konstigast ovanligaste syndrom och sjukdomar. Jag börjar bli less!!!!!
Själv får man ju ta blodprover stup i kvarten ( börjar se ut som  en narkoman) å ändra medicindoser, besöka läkare mm Men de kan jag ta! Men att mina barn är sjuka å råkar ut för diverse syndrom klarar jag snart inte längre!!!! Nu får de räcka!

Hej alla,

Jag har saknat den här tråden där vi kan fortsätta prata efter syskonet/n kommit ut!
Min lille Conor är redan 5 veckor idag och jag har fullt upp med honom och dessutom är storebrorsan hemma från dagis och svärföräldrarna på besök hela veckan

.. men jag skriver en rad så att tråden hamnar i mina favoriter iaf!

Vår tredje pojke var desperatplanerad efter vår förlust innan. Det var en tid av lycka och rädsla och många långa besök hos kurator och div. specialister. Lillebror Conor föddes med kejsarsnitt en vecka innan bf och mår till synes utmärkt. (men ni märker att jag inte riktigt vågar utmana ödet och ta det för givet)

Ängeln Casper: jag hoppas att ni snart får den lugn och ro ni behöver och förtjänar!

Kram till den som vill ha!

Ängeln Casper: vad tråkigt att läsa om er lilla tjej och förstår att du måste vara less, tycker att ni har haft nog med elände och är värda att slippa all sjukvård framöver. Hoppas att det snabbt visar sig att allt är ok med lilla tjejen.

Malachis mamma: låter som att du har fullt upp då men svärisarna kanske underhåller er stora kille lite.

Nu är vår lilla Evelina 2 månader, första läkarundersökningen efter förlossningen avklarad. Vi lapade i oss allt positivt och hon är ju så duktig, ler nästan på kommando och håller huvudet riktigt bra  . Vi har nu även hunnit med en 'inbillad' förkylning (som direkt gjorde oss till nervvrak) och inatt verkade det som att hon kanske blivit förkyld på riktigt. Hon lät hur slemmig o täppt som helst.  Och på en gång tar vi för givet att det är RS-virus, har läst allt om det ett par gånger nu och förberedde oss på sjukhusvistelse och en massa hemskt...Men nu efter ett par omgångar med Renässans så låter hon bra igen och det kanske var som förra gången, falskt alarm och bara bröstmjölk som åker lite upp o ner i halsen. 

Ina: för mig blev också sorgen och saknaden väldigt stark efter att Evelina föddes och jag har också tyckt att det varit jobbigt att gå till kyrkogården och tända ljus hos Adrian. Glädjen över lilla tjejen och lyckan att få ha henne att ta hand om väger ju över den mörkaste sorgen men saknaden finns ju alltid där. Hon är rätt lik Adrian också och det är på både gott o ont. Skönt att se syskonlikheten samtidigt som det framför allt i början ibland väckte ångest när hon sov djupt med öppen mun. Då var jag tvungen att peta lite på henne så att hon ändrade ställning.