Anonym (just fått veta) skrev 2012-06-20 20:24:37 följande:
Hänger på i den här tråden då jag just fått veta att min man haft ett förhållande med en annan kvinna under en lång period. Upprinnelsen var nog dels att han mådde dåligt och kände sig otillräcklig i vårt förhållande (svårigheter att få barn, han jobbade mycket och lite annat), dels att han under de sista 2,5 åren hamnat mer och mer i en depression (främst utmattningsrelaterad). Han träffade en annan kvinna på en fest och sedan tog hon kontakt med honom. Redan från början fanns det en attraktion men det "riktiga" förhållandet inleddes inte förrän för 1,5 år sedan. Han erkänner villigt att han under den här perioden inte trott att han haft de rätta känslorna för mig och att han varit väldigt förälskad i henne. Trots det har han hela tiden tvivlat, annars hade han nog redan gått, och när han nu, till slut, har fått hjälp med sin depression och börjat äta medicin så har han kommit till insikt om vem han egentligen älskar och vill leva med. Han känner nog att hela relationen med henne har varit en verklighetsflykt, när han mådde som sämst fanns det någon där som inte ställde några krav (delade inte vardagen, träffades sällan, mest kontakt via mail och sms) och som talade om för honom hur fantastisk han var.
Jag är otroligt sårad och förbannad. Känner att jag gjort allt för att stötta honom i hans mående och det här är tacken! Jag har dock en viss förståelse och tror att jag kan förlåta honom, främst eftersom jag vet att den person han varit sista två åren inte är han. Han mår otroligt dåligt, vill satsa på oss men har inte riktigt förmågan att bekräfta mig så mycket som jag behöver det. Han känner att allt bara snurrar, att han är världens största skitstövel, att han inte fattar hur han har kunnat svika mig så och att han nog egentligen helst hade sett att jag bett honom fara åt helvet för då hade han fått det han förtjänar.
Han har klippt all kontakt med henne, ungefär i samma veva som jag kom på det hela (har ärligt talat haft det på känn ett tag) och har gett mig tillgång till alla lösenord och tillåtelse att kolla om jag vill. Tror att jag kan lita på honom när han säger att det är över, att han visserligen inte tycker illa om henne, men att han inte har några romantiska känslor nu, samt framförallt när han säger att han aldrig skulle göra om det. Är dock så otroligt svårt ibland, han har ju ljugit och svikit under så lång period.
Har funderat en hel del och jag känner att vi, om vi trots allt som hänt fortfarande älskar varandra, är skyldiga vårt förhållande och våra barn att försöka fixa det här. Vi har, innan detta, haft över 12 fantastiska år tillsammans och jag tänker att om det finns en chans att det blir så bra igen är det inte värt att slänga bort allt för ett misstag, om än ett ganska stort sådant. Tänker, när jag är förnuftig, att vi är människor och alla kan göra misstag.
Jag har ställt en del krav och sagt att det är hans jobb att övertyga mig om att jag är älskad och om att jag kan lita på honom. Sagt att om han vill leva med mig har han inga fler chanser, det är noll tolerans mot lögner och total trohet som gäller. Har varit jäkligt tydlig med att jag inte accepterar att han stannar bara för barnens eller trygghetens skull, stannar han är det för att han älskar mig för den jag är. Någonstans tror jag att vi måste börja om från början, se till att ta oss tid för att prata, men även göra roliga saker ihop utan att prata om det som hänt. Vara nära varandra, kramas och pussas, visa att vi bryr oss.
Jobbigast är nog att jag måste ge honom utrymme och stötta honom i hans mående också, skulle helst vilja att han låg och kröp framför mina fötter och bara ägnade sig åt att gottgöra mig, men vet att vi aldrig kommer att få det helt bra igen om han inte får börja må bättre. Önskar ibland att man kunde knäppa med fingrarna och trolla bort allt det onda, snabbt bli helt igenom lycklig igen. Inser dock att det här kräver en hel del jobb och ibland tvivlar jag på om jag är stark nog att orka.
Blev otroligt långt det här. Hade nog ett behov av att prata av mig. :)
Hej, tack för din berättelse.
Jag känner igen mig i ALLT du beskriver. Min man tar också antidepressiva nu och har faktiskt börjat återvända till sitt "gamla" jag, där han var innan otrohetsaffären, som pågick till och från i två år.
Det enda som jag kan lägga till i min historia är att jag själv insåg, eller fick hjälp med att inse, att jag också befann mig i en depression, detta bidrog säkert också till att jag inte "orkade" se och uppfatta alla varningssignaler som faktiskt fanns där. Så jag har också fått hjälp med terapi och antidepressiva. Mår mycket bättre än på flera år, och jag känner att jag älskar min man och vi har en stark attraktion och passion som vi lever ut nu. Det är nu nio månader sedan bomben briserade och jag trodde att mitt liv var raserat. I det läget såg jag ingen fortsatt framtid med min man, men tack vare hans enorma ånger och hårda arbete att återvinna mig så har jag orkat och velat gå vidare med honom. Vi har också 15 år tillsammans och tre fina barn. Men det viktiga är att VI, jag och min man, vill ha varandra, och att vi inte stannar endast för barnens skull. Då gör man både sig själv och barnen en otjänst om man resonerar så, tänker jag.
Till det som är mindre bra är att jag själv hade en kortvarig affär med en man strax efter uppdagandet av min mans otrohet. Det är inget att försvara, bara att det gav mig lite kortsiktig tröst och jag kände mig sedd och åtrådd, att någon ville ha mig.
Nu tar vi dagen som den kommer, och ibland hugger det till när jag tänker på alla lögner och svek han trots allt utsatt mig för. Då tar jag upp det direkt. Och han lyssnar.
