Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Det är så klart det bästa om någon berättar, men (inte för att försvara, men förklara), han har gjort en riktig "skamvrå-grejj" och hur reagerar man då? Kryper undan och ljuger om det går. Min man blev extremt pressad av den äkta mannen till hans älskarinna, det var psykisk terror a´la "no mercy" med detaljerade hemska brev till oss. Därför psykades han till att till slut berätta, han är öppen och så, villig att diskutera, visst, men det var en gigantisk tröskel för att börja prata om detta. Glömde säga det tidigare. Har väl förträngt det värsta avsnittet, smittar kanske...

Minns att vi satt hos terapeuten, jag och min partner, och jag kände till en detalj om vad som hade hänt. Jag sa (ung.) att nu får du berätta vad som hände, egentligen.. Partnern vägrade utan ville att jag först skulle säga vad jag visste.. Då röt terapeuten faktiskt till och sa: "Nej, det är DU som ska berätta vad som hänt - din partner ska inte behöva vara detektiv och bevisa dina lögner hela tiden.."
- Det kändes jätteskönt. Tror att vårt äktenskap tagit slut där och då om inte partnern valt att berätta.. Det öppnade också för fler avslöjanden senare även om inte allt kommit upp. Detta har jag lärt mig leva med och nu är vi förbi detta för länge sedan.

Skönt att höra också att man inte är ensam om att känna ett behov efter närhet, bekräftelse på att man duger efter att ha blivit sviken/bedragen. Jag har haft kontakt med flera under det här dryga året (inte direkt sex eller så men nära nätrelationer, flirtar och även vänskap med andra) och det är något jag ofta får slängt i ansiktet. Att jag minsann också är "dum" nu och kanske rent av värre.. Under hela tiden har alltså partnern fortsatt att ha kontakt med sin förälskelse, trots att vi inte hade tagit några definitiva beslut och trots att vi på något lite halvhjärtat sätt försökt lappa och laga (inte så jätteintensivt kanske men ändå).

Varför är jag då intresserad av att fortsätta..?
Jo, jag tror det är naturligt att man går igenom kriser i en relation, vi har aldrig haft någon och är inte så vana. Kanske kan det vara så att kärleken kan ha "tagit slut" men det är inte säkert. Har hört flera exempel på relationer där man hittar tillbaka efter en kris och blir lyckligare än tidigare.
Detta är inte möjligt just nu, det kommer inte att gå snabbt, men jag tycker det är värt - för barnens och vår skull - att faktiskt försöka. Den lycka som finns i potten är nästan obegränsad och misslyckas vi så är ingen skada skedd. Men just nu verkar det kanske inte så ljust. Jag tror inte att partnern har riktigt samma bild som jag utan kanske upplever det som mer definitivt dött och då kan jag knappast göra så mycket mer än att också gå vidare. 

Hej! Ska berätta hela min historia ikväll när jag har lite mer tid ;) hans snedsteg skedde för 13 år sedan och det går att leva vidare och klara det!!! Men lite men kommer man alltid ha;) hihi jag återkommer!!!

Upplyftande,(att det går att få det att funka - bara på ett annorlunda sätt, menar du...? För som förr blir det ju aldrig. Igår kom nämligen ett litet nytt avslöjande upp igen som började skava (hittade ett kvitto på en hotellräkning jag inte skulle ha sett, visste visserligen om händelsen - men inte att det var detta hotell (han hade sagt att det var ett annat) vilket var mycket känsligare -  tyvärr...), på något sätt känns det ändå skönt på något absurt sätt, som typ det kan inte bli värre nu - vi kan bara börja/fortsätta bygga igen. Eller avsluta.

Jag blir ledsen för att det finns de som kritiserar att man försöker finna bekräftelse och ett värde genom andra relationer - när något sådant här har drabbat en, vad spelar det för roll i det stora hela (förstår "lugnt-men-svårt" totalt...? Självkänslan får sig en rejäl törn/behovet av bekräftelse blir nästan bottenlöst en period efter en sådan här kränkning. Huvudsaken är väl att ändå man inte faller ner i något svart hål och gräver ner sig för alltid med anti-depressiva eller något? Många av oss har ju samtidigt ett stort ansvar att sköta med familj och allt, tycker det är självklart att man "tar till" vad som krävs för att hålla sig flytande och få fortsätta vara en bra mamma.

Dagens citat: Det är inte vad som händer en som är det viktiga, utan på vilket sätt man reser sig ur det.

Min kille var otrogen på sådant sätt att han flörtade med andra på internet och sexchattade. Jag förlät, vi gick vidare men det hände igen. Jag valde att stanna och har sen dess kämpat så att vi kan lita på varann igen. Under andra gången pratade jag med en annan kille som det aldrig hade blivit något med men han fick mig att må bra. Och det tog hårt på min kille eftersom jag trots allt kände något för en annan. Nu har det gått 2 år och jag litar inte fullt ut men det är bättre. Jag är lycklig och är säker att jag vill dela mitt liv med honom. Men jag vet inte om jag någonsin kommer att lita fullt på honom igen. Det kommer alltid finnas kvar i minnet vad han gjorde. Tror dock absolut inte man ska vara otrogen för då gör man minst lika fel själv och det kommer bara skada relationen vidare. Så väljer man att stanna bör man nog tänka ut någon annan lösning för att kunna gå vidare. Förstår känslan att vilja hämnas, men det hjälper inte om man vill fortsätta vara ihop.

Fat

Fast då var vi där igen, det handlar inte om hämnd främst, utan om egen personlig läkning. Det är skillnad på att springa ut och ha sex och sedan berätta, för respektive, eller ge sken för densamme av att "nu har minsann jag också någon" (öga för öga),

... och att under en period genom hälsosamma relationer till män, inte främst sex(!!) se till att man inte fräts sönder och sjunker av ångest och andra negativa tankar. Vad kan t ex vara fel att sitta och prata med någon som man känner sig bekräftad och omtyckt av om det hjälper en framåt. Vem säger att man måste rulla runt i sänghalmen...? Sedan har ju alla olika gränser för vad som är att vara otrogen. Jag känner en t ex tjej som inte tål att hennes man "tittar" åt andra kvinnors håll. I en sådan relation kan jag absolut förstå att det blir stora problem om man skulle ens bara gå o ta en kaffe med en annan man.

Det beror vad som räknas som otrohet i erat förhållande. I mitt förhållande skulle sådant oskyldigt dejtande kallas otrohet. Speciellt om det då sker dolt. Det är en knepig situation helt klart och jag förstår att man kan behöva lite extra för att läka. Men jag tänker bara att det kan finnas bättre sätt än att söka detta hos andra män, även om det bara är att träffas, prata och fika. Det är vad jag personligen känner, att det är bättre att hitta en annan källa än män som får en att må bra och känna sig omtyckt.

Inte för att klanka ner på ditt lidande ännu en men din man var inte fysiskt otrogen, han knullade ingen annan. Tror man både känner och mår sämre när ens partner faktiskt varit fysiskt otrogen och när man mår så dåligt finns det inte en chans i världen att mannen som svikit en kan hjälpa en att läka, det krävs uppmärksamhet från någon annan man som ser en!

Antar att det är mig du menar. Det är klart det blir olika, men det är ändå ett svek. Han hade en hemlig relation under en period där "hon" var hans höjdpunkt på dagarna. Det hade antagligen varit värre om han varit fysiskt otrogen och då hade jag antagligen inte stannat. Men väljer man att stanna anser jag fortfarande att man bör försöka hitta annat än andra män för att må bättre. Att bli stark på egen hand och inte bli beroende av män på det sättet. Jag har själv sökt sån bekräftelse och visst känns det bättre tillfälligt, men i längden ser jag inte det som en bra lösning. Men det är bara hur jag personligen ser det.

Det är precis så jag också känner, sveket och smärtan är så bottenlös, efter att ens partner "lånar ut" det mest intima och personliga man har tillsammans, till någon annan kvinna. Finns tröst? Ta den(!) - jag pratar "överlevnad". Kan vi försöka styra upp konversationen på att fortsätta stötta varandra i våra försök att "läka"...?