Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Vill poängtera att jag aldrig baktalat min man. Jag hyser enorm respekt för honom (annars hade jag aldrig valt att stanna) och har aldrig kännt ett behov av att hänga ut honom när det gäller detta snedsteg. Jag har tvärt om försökt förklara vad som hänt på ett väldigt nyanserat sätt och snarare försvarat honom när mina vänner börjat gå hårt åt honom i våra samtal. Har jag viklat det åt något håll, är det snarare för att skapa en BÄTTRE bild av honom än vad han kanske egentligen förtjänade just då. Jag berättade inte ens för någon om vad som hänt innan vi bestämt oss för om vi skulle försöka igen eller inte, var mån om att framförallt min familj skulle kunna stötta mig i detta beslut och det hade vart svårt om de färgats av saker som sagts i affekt precis när allt uppdagats. Jag är helt på det klara med att vi BÅDA skapade krisen, men att han valde ett rätt olämpligt sätt att försöka lösa den för egen del. Detta hindrar ju inte att mina vänner är arga på honom ändå. Och man får ju lov att stöta och blöta ANDRA SAKER i relationen som man kan bli lite smågalen på (kanske mer nu än innan), precis som jag alltid gjort med mina väninnor och de med mig om sina respektive.

Leva vidare: jag måste få fråga varför du valt att stanna (hoppas du inte tar illa upp och du kanske har skrivit det fast jag missat det). Du beskriver din man som ynklig och svag ... Jag personligen skulle inte vilja leva med någon som jag ser ner på på det sättet. För mig är det oerhört viktigt att jag känner kärlek och respekt åt båda hållen. Jag fick ofta frågan om varför jag stannade. Hade svårt att svara på varför, men så länge jag kände att jag blev varm i magen när han log kände jag att det fanns något att bygga på. En kort period förra sommaren höll den känslan på att försvinna och då var jag verkligen halvvägs ut genom dörren och detta kom sig av att jag kände att jag höll på att förlora respekten för honom och jag kan verkligen inte älska någon jag inte respekterar. Och jag skulle aldrig kunna leva med någon jag nye älskar.

Jag kan lite ångra hur mycket jag har hängt ut om vad som hände när det var som värst för mamma och några vänner. Det var inte elakt förtal...... bara att jag hade ett oerhört behov av att prata prata för att få rätsida på mina tankar när det var som värst och jag knappt trodde att jag skulle överleva (samma som så många andra - extrem viktnedgång som max 3 timmar per natt på sömntabletter samtidigt som jag försökte på något vis klara jobbet för det behövde jag ju behålla när jag trodde att jag skulle vara singel med ett stort lån..... gick och satt i parken på lunchen och ringde mamma och bölade så jag höll på att kvävas. Kollegorna måste ha undrat vad det var som var fel för de såg ju hyr det var fatt)

Jag kunde helt enkelt inte annat just då. Jag är en stark "klarar mig själv" kvinna och har aldrig haft ett sådant behov av "stöd" tidigare i mitt liv.

Vet inte om jag kan hålla med om att det är starkt att stanna kvar i förhållandet. När det hände mig kände jag att jag förtjänar så mycket bättre, och jag visste att jag aldrig skulle kunna lita på honom igen. Jag ville inte leva i ett sådant förhållande. Har man varit otrogen en gång så händer det lätt igen, jag har haft en livskris men inte fan va jag otrogen för det. Vill ni verkligen spendera resten av era liv med någon som har ljugit och svikit så otroligt mycket?! Jag förstår inte, men jag respekterar era beslut såklart, alla är vi olika :)