Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Jag kastar mig försiktigt in i "er" tråd.

Fick i mellandagarna 2010 veta att min man ville skiljas och börja ett nytt liv med vår dotters bästa kompis mamma. Detta efter att de byggt upp en relation (både emotionell och fysisk) under tre månader. Jag hade i ärlighetens namn haft otroheten på känn, men aldrig i min vildaste fantasi hade jag trott att han skulle vilja lämna sin familj... Det började som ett "oskyldigt" hångel som han inte trodde att jag skulle förlåta och "han ville testa om det var värt att bli lämnad för" innan han bestämde sig för att berätta eller inte...

Jag är/var väl medveten om VARFÖR det blivit som det blivit mellan oss innan detta  (vi hade en väldigt väldigt besvärlig tid att bilda familj och när barnet väl kom behöver vi olika sätt och olika långtid att bearbeta allt som hänt och lyckades inte kommunicera kring våra behov i detta) och det gjorde det nog lättare att se över det enorma sveket och se till HUR vi skulle hantera denna situation bäst.

För vår dotters skull ville jag inte bara släppa taget där och då och eftersom maken hela tiden höll fast vid att han inte slutat älska mig - bara gett upp hoppet om att få känna sig älskad tillbaka - bestämde vi oss för att söka hjälp i familjerådgivning och ge OSS en chans att reparera äktenskapet. Jag kände att OM det skulle bli så att vi gick skilda vägar skulle jag i alla fall kunna se min dotter i ögonen och säga att vi verkligen verkligen försökt.

Hela 2011 var oerhört skakigt. Han var inte säker på vad han ville, jag var säker på att jag i alla fall inte ville leva med någon som ljög och det svajade betänkligt både fyra och fem gånger utöver den städiga plågan och oron. Inte underlättade det heller att flickorna fortfarande gick/går på samma förskoleavdelning och vi på ett eller annat sätt behöver fortsätta ha kontakt med det andra paret iom att de blir bjudna på samma kalas och vi möts då och då vid hämtning och lämning...Och ovanpå allt fick min man en cancerdiagnos (frisk nu). Man kan lungt säga att 2011 är ett år vi inte gärna kommer vilja titta tillbaka på.

Efter cancern blev jag sjukskriven för utmattning (i okt 2011) och när jag kravlat mig upp ur den initiala dvalan det förde med sig (sov 12-16 timmar per dygn i två månader) kom vändningen. Då hade vi varit nere på botten tillsammans och fått det bekräftat om och om igen VARFÖR vi valt varandra från början och varför vi fortfarande väljer varandra.

Sen kan jag ärligt säga att allt inte glömt. Själva otroheten är förlåten sen länge, men lögnerna som följde i dess spår är svårare att skaka av sig. Jag tror aldrig min tillit kommer bli 100-procentig igen. Det smärtar mig, men jag har valt att leva med det, och här och nu känns det som rätt val. Min man är medveten om sin skulld i detta och är väldigt bra på att bekräfta och kompensera så att det finns positiva saker som väger upp den bristen.

Han är också väldigt bra på att hitta på hyfsat långsiktiga projekt vi gör tillsammans för han vet att det ger mig tillfällig trygghet att veta att han (som är lite försiktig med både tid och pengar) gör långsiktiga investeringar i vårt gemensamma liv.

Problematiken med den andra familjen (som precis nu separerat som en konsekvens av allt som hände) kvarstår så klart även om det blir lättare att hantera ju längre tiden går. Vi har tänkt tanken att flytta för att slippa det osäkerhetsmomentet, men vi trivs alldeles för bra både med vårt hus och området. Och om ett par år är det skolstart och flickorna (som fortfarande är bästistar) kommer troligtvis bli placerade på olika skolor pga geografin. I väntan på det tar vi dagen som den kommer ... ibland snubblar vi till och behöver deppa en dag eller två, men det måste det kunna finnas utrymme för. Det går inte att låtsas som om inget hänt direkt.

För två veckor sedan var vi i Champagne över en långhelg och firade 10-årig bröllopsdag och jag vågar påstå att vi är lyckliga nu. Inte varje dag - men vem är det? - men vi har många fler lyckliga dagar än tvärt om och jag kan titta tillbaka och känna att på något skumt sätt var det kanske nödvändigt att det som hände hände och att det hände just då ... innan vi drivit ner varandra så långt i vår negativa kommunikationsspiral att vi inte längre kunnat hitta tillbaka.

Jag har många gånger under resans gång funderat över om jag gjort rätt och att det varit mycket enklare att "bara" gå sin väg och starta om på egen hand. Har dock aldrig känt ett behov att säka bekräftelse någon annanstans. Förmodligen för att jag inte saknat bekräftelse från min man, det är ju snarare jag som inte kunnat bekräfta honom ...

Det blev lite långt det här, men jag är gärna med och samtalar lite om fram- och baksidor med beslutet att stanna efter ett svårt svek. Misstänker att det finns lika många sätt att handera det som det finns familjer...

Vill bara understryka att jag inte ser något som helst konstigt i känslan av att vilja få bekräftelse av andra. Tvärt om - det är en fullt begriplig känsla och det är nog viktigt för somliga i läkandeprocessen. Det har bara inte varit MIN väg.

Sen kan jag personligt tycka att det blir lite skevt om man inte kan vara ärlig mot den man har valt att stanna hos om hur man känner kring detta. Känns lite som om man bygger in ännu mer lögner i relationen då... eller tänker jag snett där tycker ni?

Min vet om mina känslor och kontakt med kollegan, för nån dag sen bad min man mig bryta med honom för att min kontakt med en annan man sårar honom. Jag har brutit nu, sen får jag se hur jag mår nu när min bekräftelse och bollplank är borta.

Här är min historia:
Min man och jag hade varit ett par i 14 år. De senaste åren var det halvknackigt och jag hade själv funderat på skilsmässa många gånger men kommit fram till att jag ändå älskade honom. För ca ett år sen berättade han en kväll att han inte hade så mycket känslor kvar för mig och att han ville separera. Fast jag hade haft liknande tankar själv blev jag ändå helt chockad och knäckt. Jag frågade om han hade någon annan och då sa han att det fanns en kvinna på hans jobb som han blivit förälskad i och hon i honom. Men de hade inte haft sex. Jag bara grät och mådde illa och kräktes hela natten.

Dagen efter lämnade han barnen hos sin mamma och stack och sa jag kommer tillbaka imorgon. Dagen efter detkom han tillbaka och sa att han hade saknat mig och att vi kanske kunde fortsätta tillsammans men att han behövde ha en paus för att känna efter.

Efter det var det en väldigt konstig månad när han typ hade mig och den andra kvinnan parallellt. Jag mådde väldigt dåligt men klarade inte av att be honom dra åt helvete som jag borde ha gjort om jag hade haft nån stolthet.

I alla fall efter 1 månad sa han att han fortfarande hade känslor för den andra men att han älskade mig mer och att han tänkte avsluta med henne. Jag fick honom att lova att de aldrig mer skulle ha kontakt (hon slutade som tur var på arbetsplatsen). Vi gick i parterapi och kom fram till några saker som vi behövde ändra på för att få det bättre. Nu har vi det på många sätt mycket bättre än innan. Han är noga med att ge mig mycket bekräftelse och vi har roligt tillsammans igen. Han har sagt många gånger att det var så fel det som hände. Men hans svek sitter förstås kvar som en tagg i hjärtat och så fort jag kommer att tänka på den andra kvinnan får jag ångest. Jag hoppas på att de här känslorna kommer att blekna med tiden.