Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

H

Åh, saved my day...! Tack, ibland är det sådan lättnad bara att höra att; "så där var det frö mig också - men nu är det bättre....!!" Måste fråga, tycker du att de problem du hade tidigare har bleknat och att du har mer distans? Det är nämligen dit jag vill komma just nu, (men vet att tiden måste få ha sin gång...)

Ang att vara stark/svag för att man stannar kvar.

När jag var gravid med vårt första barn så lovade vi varann att när vi ville ge upp så skulle vi kämpa lite till, försöka lite till. För barnets skull, och numera barnens skull.

Jag kommer aldrig glömma vad min man gjort mot mig och jag kan ärligt säga att om vi inte hade haft barn hade jag lämnat. Men jag är skyldig mina barn att försöka. Inte att stanna kvar om jag mår dåligt. Men att försöka reparera det som skett. Jag vill kunna säga i framtiden, vad som än händer. Att jag försökte. Med hela mitt hjärta. 
 
Jag väljer att inte lämna pga felen han gjorde, jag väljer att stanna kvar för alla rätt han gjort och gör.
 
Något jag lärt mig genom detta är att aldrig någonsin döma ngn, att aldrig säga aldrig. När min man var med sin kurator sa alla att han skulle ångra sig och komma tillbaka. Jag hade ett helt tal förberett vad jag skulle säga om han gjorde det. Men när han ringde mig den där kvällen och grät som ett barn sa jag inte ett ord av vad jag tänkt....

 

Precis så!! Tack för den formuleringen. Den ska jag bära med mig nära hjärtat!!Ja - och nej. De har egentligen inte bleknat för när jag påminns om dem gör de fortfarande lika ont, men jag har definitivt mer distans till det och framförallt drabbas jag inte av tvivlet lika ofta. Tiden har så klart gjort sitt, men vi har också jobbat mycket hårt med att fylla vårt nya liv tillsammans med nya positiva händelser och känslor  och lagt nya minnen till vårt liv som kan användas som plåster och ge lindring. Det påminner mig om hur mycket kärlek vi delar och det gör avståndet till "det onda" längre samtidigt som det också gör det lättare att hitta en uppåtgående känslospiral att hoppa på och på så sätt minska tiden som jag ältar det negativa.

Märker att jag har svårt att sätta ord på det utan att det låter flummigt och luddigt. Hoppas du förstår hur jag menar. Poängen är i alla fall att det är viktigt att se att det inte nödvändigtvis räcker med att tiden går utan att man måste jobba mycket både med sig själv (båda parter) och som par för att få det att fungera.

Hade inte tänkt skriva men gör det ändå... Otroheten skedde för flera år sedan och jag stannade. Hans ångest och ånger gjorde att jag bestämde mig för det. Ångrar det och hatar honom SÅ ibland. Samtidigt ångrar jag det inte och älskar honom SÅ. Jag kommer dock alltid känna mig svagare än vad jag trodde jag var. Det är så mycket lättare att stanna tycker jag. Tänk att lämna, det är som att kasta sig ut ur ett flygplan, förvisso med fallskärm. Så egentligen är det mig själv jag hatar ibland. Tänk vilken respekt han skulle fått för mig om jag stått upp för mig själv. Missförstå mig ej, vi har ett bra liv. Men alla slags svek är för mig är svåra tt komma över. Otroheten var på en efterfest med person som ej finns i vår närhet. När ni skriver om otrohet med människor ni träffar i er vardag svindlar det för mig. Jag kan inte ens tänka mig in i det helt och hållet. Jag hade dock krävt flytt om jag nu prompt vill stanna kvar i den familjebilden. Jag kan ju säga att min man ej går på efterfesten sen den gången.... Falsk säkerhet javisst, men psykologiskt känns det bättre. Tänk att ett litet felsteg ( i det här fallet) kan orsaka så mycket smärta.

Känns som jag platsar i den här tråden tyvärr kanske min sambo ljög och bedrog mig under våra nästan 8 år och det har nu gått ett drygt halv år sen  jag kom på honom med den största biten och det gör såååå himla ont fortfarande och ändå kan jag inte lämna....inte än iallafall. vi har oxå barn, hus och ett liv ihop som inte är så lätt att lämna som jag trodde innan jag hittade alla lögner vi har gått  hos kurator men har nu slutat då jag känner att det inte kan ge mig nåt mer då jag vet att vad jag borde göra men inte kan göra...jag känner mig så svag jag vet inte om han kommer vara otrogen igen men har sååå svårt att se att han inte kommer vara det med tanke på hur länge han bedrog mig. Hans familj är jättebesviken på honom men har ändå förlåtit honom såklart men oxå mycket pga att jag inte har lämnat honom tror jag...ångrar så mycket om hur jag har handskat med vissa saker under denna hemska resa och jag kan ju inte göra det ogjort heller.... ikväll är han på sommarfest på jobbet och ni kan ju föreställa er själva hur mina tankar går just nu undrar om jag nånsin kan känna ens  procent tillit till honom igen....känns ohållbart i längden och ändå kan jag inte bara gå....och det är pga barnen...är inte redo att se dom varannan vecka än, vet att han inte är värd mig men ändå tänker jag bara på barnen...älskar dom sååååå...

Jag blir förvånad över hur många kvinnor resonerar. Om era män har varit otrogen vid Ett tillfälle eller haft En kort historia med en annan, beskriver ni hur ni öppnat ögonen för andra män och tänker ungefär som att det är ok att vara otrogen. Jag ser det som väldigt dubbel moraliskt. Ett misstag kan en människa göra och självklart är det svårt att hitta tillbaka igen. Men om man efter ett snesteg resonerar precis som att det är fritt fram och att ribban flyttats, ja då förstår jag inte varför man lever med den mannen.

Lever man i ett förhållande där det förekommer notorisk otrohet yttrar jag mig inte om, då jag anser att det inte är ett förhållande utan mer en bekvämlighet ur mannens synpunkt(skitstövel) och självklart kan inte kvinnan vara så korkad att hon till slut inte fattar att hon bara är kvar i hans liv pga att hon håller käften och tar hand om honom och hushåll. Där ger jag fritt fram och söka sig vidare i livet eftersom hon inte har en relation i mina ögon. Frågar man den notoriskt otrogna mannen så är det självklart inte så. Men om man lever i ett förhållande är det inte meningen att man ska leva ett dubbel liv hela tiden.

Men efter ett misstag och se sig om efter andra, ja det gör en inte bättre än mannen. Förstöra förhållandet mer och tro att det blir bättre om mannen t.o.m får veta. Att hämnas genom otrohet är inte balsam för själen eller lindrar sorgen. Hur kan man tänka så? Framför allt när många av er skriver att era män är snäll och en massa annat positivt. Ta och läs lite om vad riktig notorisk otrohet innebär för ett förhållande, då kanske ni fattar vad ni har och uppskattar det. Ibland måste man kämpa på i nöd och lust. Och ett litet misstag kan t.o.m föra er närmare varanndra om man arbetar med förhållandet och inte emot.

Känner mig så tom idag :( ingen bra dag alls, saknar min kollega men jag har ju lovat att kontakten är bruten så jag får hålla mitt ord. Min man var ledsen igår för att han tycker det är jobbigt att jag har känslor för någon annan men jag tycker det är jobbigt att han rört, kysst och haft sex med någon annan!!! Håller på att gå in i en jobbig period nu och mitt bollplank är borta, jag vet faktiskt inte hur jag ska orka :(

Först och främst EN STOR KRAM!!

Sen tror jag personligen att detta är något ni måste ta er igenom om ni är seriösa med ert försök tillsammans. Att tillåta sig att ge näring åt känslor för någon annan samtidigt som man försöker hitta tillbaka och reparera relationen till sin partner tror jag är omöjligt. De processerna kommer att ta energi från varandra med resultatet att ingendera blir bra. Jag tror ni båda måste bestämma er för om ni VERKLIGEN vill satsa på ER och i så fall göra det till 100%, det gör ont som f-n och det är jobbigt, men för oss var det en av nycklarna till att komma dit där vi är idag.

Använd oss som bollplank istället!!

Tror du inte han respekterar dig lika mycket eller mer för att du kunde vara stor och generös och se över hans felsteg än om du rest dig upp och gått?

Nu beror det ju på hur man är som personer (både mannen och kvinnan), men jag vet att min mans respekt för mig verkligen inte minskat i och med detta som hänt. Tvärt om - och då saknade han inte respekt för mig innan (utom möjligen i den krisreaktion han hade när han klev fel).

Jag vet att han högaktar mig för att jag hade (och har) styrka att stå kvar och låta stormen riva klart. Att jag inte tog, och inte heller lät honom ta, några förhastade oåterkalleliga beslut när det blåste som värst. Utan att jag mer eller mindre tvingade oss att stå kvar och hålla fast vid varandra tills det klingat av och vi kunde börja plocka upp vrakdelarna för att se om vi kunde bygga ihop dem igen till något som för oss uppåt och framåt i resten av livet.

Och visst har jag tänkt på det här med flytt, men då kommer dottern in i bilden igen. Hon går på en fantastisk förskola med massor av vänner och även i det närmsta grannskapet går ungarna som barn i huset hos varandra. Jag vill inte att hon ska behöva slitas upp ur detta för att vi vuxna ställt till det - särskilt inte innan vi var helt 100% säkra på att vi fått ihop det. I så fall skulle vi ju riskera att behöva rycka upp henne ytterligare en gång om vi till slut skulle gått skilda vägar. Sen trivs även jag väldigt bra och vi har lagt in vår själ i vårt hem och vår trädgård under många år och det VILL jag bara inte lämna om jag inte absolut måste. Men jag påstår inte att det är lätt. Det känns fördjävligt emellanåt, men det är mitt val.

Tack för dina ord idag (sakta framåt) och du har helt rätt i vad du skrev, måste klippa banden till min kollega om det ska funka med min man men gud vad svårt det e!

Min bekräftelse är borta :( ljuset i tunneln har slocknat känns det som, kan bara idag inte ta till mig när min man säger att jag är vacker, tänker bara på att hon i hans ögonen var/är vackrare :( nej en riktigt dålig dag. Ska försöka hålla ihop idag och inte gråta, vi har eftersom jag känner mig låg bestämt oss för att måla lite saker här hemma ihop sen åka och handla glass och ikväll mys framför fotbollen. Sånna småromantiska saker brukar få mig att vända som tur är