Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

En sak som jag undrar är varför man utifrån sett anses ha mer stolthet i kroppen om man kastar ut den som felat. Alla situationer är så klart olika, men i mitt fall anser jag att det krävts betydligt mer både stolthet och kraft att välja att stanna, kämpa och se om det går att reparera skadan än om jag bett honom fara och flyga direkt  - för mig hade DET varit den lättare vägen ... även om det såklart varit jobbig den också, men på ett annat sätt.

Leva vidare: Ilskan hos mina vänner har nog lagt sig till stor del, men besvikelsen finns kvar och det där illa dolda "föraktet" ligger där och gror hos en del av dem. Jag kan också komma på mig att skämmas lite grann över min man och är mycket mer medveten om de sidor han har som jag inte är lika förtjust i som andra. Innan sveket hade jag mycket mer överseende med vissa later som jag har svårt att förbise nu.
Min mamma tillhör de arga, men hon är en stor människa och älskar min man ändå och ilskan diskuterar hon aldrig med mig utan hon stöttar oss fullt ut i vår gemensamma strävan. Min pappa vet inte vad som hänt, han vet bara att vi haft en rejäl kris (som lite "turligt" sammanföll med att min syster separerade) och har inte ställt fler frågor. Jag vill inte berätta då han har en fru som är "radikalfeminist" och jag skulle inte komma undan hennes dömande av att jag stannat ...

Hade samma problem medling systers reaktion på min man otrohet. Hon hatade honom något enormt! Det var så jobbigt de första månaderna när vi träffades allihopa, fick hålla på länge att bekräfta att jag valt att gå vidare med honom, att det var vårt luv ihop inte min systers och att vi tillsammans måste lösa allt utan påtryckningar utifrån. Som tur e blev det bättre mellan min man och syster efter ca 1 år, nu var hon idiot istället och var otrogen mot sin man och de separerade så nu är min man arg på hennes svek och tycker att han fick utstå helvete av henne och sen gör hon samma sak :( tillbaka på ruta 1 ombytta roller bara...

Har också tänkt mycket på vad ni skrev om "rätt val, starkt val" att göra slut och kasta ut fanskapet! Tycker man är så bra mycket starkare om man försöker reparera förhållandet om kärleken fortfarande finns kvar och båda vill jobba på det. Varför är vi inprogramerade att man är svag för att man stannar?

Tack för de raderna...=) Jag har varit bekymrad över om jag är en "fegis" som inte bryter upp, med allt vad det innebär. och om folk betraktat mig som "offer". Nu känns det lite bättre...)

Samma här! Av 10 personer han 9 undrat varför jag inte bara lämnar? Varför jag inte är "stark" nog att bara höra slut. Jag har förklarat att slut kan alla göra, men att stanna och kämpa är det inte många som orkar!

Jag blir helt förundrad när jag läser alla dessa historier. Fy fan rent ut sagt. Vad e det med männen? De kan aldrig förstå hur det känns att få reda på att den man levt med i flera år har ljugit för en. Gång på gång. Att de kan vara så iskalla.

Låter som en klyscha men för mig är det verkligen inte själva sexet som är värst utan lögnerna, alla jävla lögner. Hur kommer man över sånt?

Ja, hade ett samtal med en väninna igår, om just det. Visst finns det otrogna kvinnor som ljuger ohämmat för att få de de vill, den min man hade i hop det var just en sådan. Hon hade fem-sex ungar, kasst liv och var trött på sin man, han fic reda på att hon var otrogen eftersom hon var så j-a klantig att sköta sin hemliga  affär - och ärlig och schysst det tänkte hon inte vara - fortsatte att ljuga för honom. Skyllde på att hon mått dåligt. Vilken spillra...

Helt rätt, sexet är inte det värsta, det är att missbruka ett förtroende som tagit år att bygga upp. Jag tycker det var för j-vligt att tänka på hur jag ville hjälpa min man när han "mådde dåligt". Inte konstigt att man får "hämndkänslor" även om det bara är destruktivt. Ja, hur kommer man över sånt ....
Förslag...? Läker tiden dem(?) om inget nytt skit i den kategorin händer...

Jag har ett förhållningsätt som mildrar - det är att han är ynklig, behövande och skör, inte som jag stark och förnuftig med bra moral. Jag kommer dessutom att bli starkare - om han inte gör något åt sig själv, blir han bara svagare och svagare. Tråkigt för honom.

...ja, hur kommer man över lögnerna? Och hur kommer man över att man inte bara var lurad av sin man, utan även av sin "vännina"?! Jag vet ärligt talat inte om det går, eller om jag fixar det...

Fick höra något häromdagen, som gjorde mig ännu mera konfunderad och faktiskt mera ledsen... väninnan som min man inledde en relation med var tydligen alltmänt "känd" för att ragga på upptagna män... hon gick visst igång på det... jag fick höra om flera liknande historier som min... det här var inte första gången hon nästlat sig in i en familj genom att bli "vän" med kvinnan i syfte att sno mannen.... En del är bara för mycket... nu när mitt ex dumpat henne så tog det knappt en månad innan hon håller på att förstöra nästa familj här i vårt området... en ny man, pappan till hennes äldsta dotters kompis är nu nästa offer...

Låter inte klokt, kan man varna på något sätt...? Min man är inte så sofistikerad på det planet att han planerar "ta andras kvinnor", men vill han charma någon kvinna så gör han det med lyckat resultat. För att känna sig lyckat och få må lite bra i sin 40-årskris eller vad det är. I hans fall handlar det om bottenlöst bekräftelsebehov. han har själv sagt att: "det är så konstigt jag saknar inget i livet men är aldrig nöjd ..."

Lycka till...till honom.

Det fick jag höra om den kvinna maken trasslat ihop det med också. Inte första gången hon var otrogen, men de tidigare "offren" hade inte nappat riktigt lika hårt som min man. Jobbigt att höra, men samtidigt en lättnad för då känns det övertydligt att det varit hon som initierat det hela. Trist att maken var så långt under ytan att han inte kunde motstå bekräftelsen, men så blev det nu. Hon spelade ett riktigt fult spel och ringde mig för att föreslå att vi skulle umgås hela familjerna för att hon skulle få träffa min man. Och ringde och frågade mig om jag trodde att maken skulle kunna plocka upp henne på stationen på vägen hem när jag tog hand om hennes barn ... suck!! Henne är jag dock inte arg på - hon hade aldrig lovat mig något. Tycker mest synd om henne för nu står hon utan både min och sin egen man hennes gav upp hoppen om henne efter att ha fått höra alla historier.

Ja - hur kommer man över lögnerna. Tid tid och tid antar jag. Men klart det är svårt när man inte längre kan lita på den som ska vara en trygg hamn. Att behöva analyser varje muskel i minspelet när man frågar om nåt. Inte kul. Jag kan nog inte riktigt se min man som ynklig, tycker han varit stark han också som vänt om och jobbat hårt för att bygga upp något nytt igen. Men visst finns det dagar då jag har ett visst behov av att ta mig ett gott skratt åt någon av hans mindre bra sidor inför någon av mina närmsta väninnor. Tur att de finns så man kan få ur sig lite skit ...

I dag har det varit sommarfest på förskolan. Jag skulle egentligen gått tidigare för att gå på gruppträning, men kunde inte förmå mig att gå när jag ser hur "den andra" kastar blickar (det kan vara så att jag inbillar mig ...) efter maken. SÅ stark är jag inte att jag med is i magen bara kan lämna "fältet fritt" även om jag fattar att de så klart inte skulle ställa till med något då inför ögonen på alla andra föräldrar (varav tillräckligt många vet vad som hänt) ... men så himla kul har jag ju inte alltid på de här festerna... Försöker försöker försöker tro att allt är helt över (inget nytt har uppkommit sedan september i fjol), men tvivlet griper tag i mig sådana här dagar. PUST!! Snart ska jag ut och springa av mig lite frustration på egen hand.

Jag tror det är viktigt att man tidigt tänker till runt detta när man hamnar i en kris.. För mig var det viktigt av flera olika skäl att hålla familjen och nära vänner utanför de mest negativa/destruktiva känslor och tankar jag hade i början. Även om jag pratade med flera nära vänner och min familj så nämnde jag aldrig några detaljer eller baktalade min partner på något enda sätt.
Dels ville jag inte, med tanke på möjligheterna att kunna hitta tillbaka och bibehålla goda relationer åt alla håll - men främst handlade det om att jag faktiskt inte tyckte min partner hade gjort något så väldigt fruktansvärt. Inte egentligen. Visserligen önskade jag många gånger att det hade hanterats bättre, hade gärna sluppit alla jobbiga lögner men jag kunde förstå hur allt hängde ihop; det handlade inte om illvilja eller någon önskan att skada mig på något sätt.

Därför har det varit lätt för mig - över tid - att förlåta, försonas och också ge en mjuk, nyanserad bild till människor i vår närhet. Skulle vi mot förmodan välja att börja om, hitta tillbaka och bygga ett nytt gemensamt liv så skulle vi inte få de problem som många av er beskriver.
Det känns skönt för mig.

Det känns också skönt att vi har goda förutsättningar efter att skilsmässan är helt genomförd. För mig är det viktigt att barnens föräldrar kan ha goda relationer med hela släkten på båda sidor - och gemensamma vänner. Vår kris är ingen annans och ingen blir gladare för att man sprider bitterhet och hat.

Därmed inte sagt att jag inte förstår att/hur man hamnar i bittra strider.. För mig har det gått för att jag upplever mig relativt väl behandlad (inom rimliga gränser) men någon eller några särskilt kränkande handlingar hade kunnat vända även mig åt ett annat håll..