Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Har nu tagit mig igenom start till slut i denna tråd. Det fanns många tänkvärda ord på den vägen. Men trots alla dessa vägledningar och tankar så förstår jag att beslutet alltjämt inte är så lätt.

Själv har jag sedan många år börjat tvivla mer och mer. Med små barn tillsammans 5 och 10år så blir valet så mycket jobbigare. Hade jag inte haft dom så känns det som om beslutet hade varit mycket lättare. Nu känner jag att beslutet måste vara väl förankrat 10ggr om. 

Vi var isär en period och jag har gått på terapi. Där har jag kommit mig själv närmare och förstår mig själv som person bra mycket bättre. Det kändes som att en tung vikt lyftes från mina axlar och vi fann vägen tillbaka till varandra. Detta kändes mycket bra ett tag, men sedan så kom samma situationer /  känslor / upplevelser / tankar tillbaka. 

Jag vet var jag har mig själv, och jag vet vad jag inte vill. Vill satsa 100% på förhållandet men tyvärr är det en uppförsbacke. Min partner vill också satsa 100% och tar ofta upp att förhållandet just nu är grått och inte hållbart. Hon saknar känsloutbyte från mig - att jag ska visa att jag älskar henne. Jag vill visa detta och jag försöker. Men tyvärr så fördunklas var dag av kommentarer, handlingar eller icke handlingar vad gäller allt vad gäller husbestyr, avundsjuka mm vilket gör att mina känslor och förmåga att leverera känslor markant minskas. Det är svårt att leverera kärlek när man befinner sig i ett moln av aggression och vassa kommentarer.

Orkar inte mer känner jag, men ändå någonstans finns det ett hopp om att det kanske kommer att bli bättre. Tyvärr så är de tecken jag sett är att min partner har många symtom på Asberges, vilket krångligör hela situationen. Det är som att jag lever i en värld där jag ska leverera allt....och där motparten "tror" att hon också levererar allt, men i själva verket är det bara från mitt håll som leveransen kommer. Då talar jag inte bara om hushållssysslor, utan även om att visa känslor och att föröka.... Jag känner mig utdömd... och försöker gång på gång att ändå "sprida ljus", men det kantras alltförofta av tvärtom från andra hållet.

Det jag börjar känna inombords är att jag faktiskt är värd att vara lycklig. Jag ska inte behöva leva i en zon av misstänksamhet och avundsjuka och allt det där andra.... Jag älskar mina barn över allt. DET vet jag. Och jag kanske ska tänka som så istället att det är för deras skull som jag bör avsluta förhållandet - för att DE ska få åtminstonde EN lycklig och glad pappa. Kanske på sikt så kanske mamman också kommer finna sig själv och bli glad och må bra i sig själv.

E

Men sitt inte här med ditt eviga pip och kärringgnäll, gör nåt åt din situation istället! Var glad att nån man öht orkar vara i samma rum som du!

Hmm värre och värre. Den här typen av problematik känns nog tillräckligt illa för vem som helst som sitter i den. Behöver varken vara värre eller bättre. Om man har denna typ av tankar så är det besvärligt. 

Det min partner vill är att vi ska hitta på saker, att jag ska göra kärleksfulla saker, att jag ska säga att jag älskar henne. Det som är jobbigt är att vi hittar på saker, jag försöker vara kärleksfull...men det görs inte tillräckligt mycket. Hittar vi på något, så är det inte tillräckligt. Vi har tid ekonomi och barn som begränsar utrymmet för att göra allt möjligt - men den parametern verkar inte existera. Vi har diskuterat detta djupt och mycket - och det har då känts som att jag fått förstålse att vi också behöver ha någon form av fötterna i var vi står just nu. Det går inte att dra iväg på allt möjligt om man jobbar mån-fredag och därtill knappt har pengar på banken till mat. Jag har tröttnat också på att göra allt hemma - det kanske låter fånigt - men att få hårda ord emot sig att "det är så rörigt här" och "vi måste få ordning" ...när hon är den som skapar oredan till största del - men tyvärr verkar helt omedveten om det...  Jag fixar alla sysslor i hemmet och om det ibland blir diskussion så kommer det ofta upp "Jag gör minsann också mycket här hemma, men som du viss inte ser" - Nej precis...för det är inte något som händer även om hon tror det. Och om det händer så är det megastädning vi pratar om - Ingen normalitet alls. Det blir jobbigt när man jobbar hela veckan....drar lasset hemma. både med hus hem o barn...och inte får något positivt tillbaka för det. ... Nej jag har inte kraft kvar att "älska" längre.. jag känner mig utbränd. Jag vill inte känna mig sådan. Hemma vill jag känna att energin fylls på. Att man hjälper varandra helt naturligt. Självklart går tillvaron upp och ner...men den ska väl inte bara gå ner..... 

Jag vill inte tro att jag är utdömd...inte då heller för den sakens skull vännen.

Jag vill få ändring i detta - vill inte leva på detta sätt längre. Vill vara den jag egentligen är . En glad och utåtriktad person - den personen har lyst med sin frånvaro bra länge nu. 

Det gör valen inte desto enklare, men ju mer jag skriver här, desto mer känner jag en känsla inom mig att denna resan nog har sitt slut snart. 

Älskar mina barn.

Jag tänker främst på två saker efter att ha läst

1. Kan man vara så kär, känna spänningen på det nyfunna viset, när man är trygg med varandra och levt ihop så länge? Är det det känsliga, osäkra och få känna att man vinner någon, dra ett rejält gräl?

2. En gång hörde jag en tanke om att det inte finns någon relation som egentligen håller längre än 10 år, vissa lär sig att leva i en ickerelation.

Sen tänker jag att du är ju för ung för att vara för gammal, men för gammal för att vara så ung. Handlar det om rädslan om att "aldrig mer få….". Lite grann som känslan när man bestämmer sig för att inte äta godis.

Själv har jag känt så i omgångar i livet, gällande olika saker. Det jag lärt mig är att bortse från åldern, samt att är jag villig att riskera att förlora något jag har då är det inte längre så värdefullt för mig och då är det bästa att låta saker hända och sedan se vad som sedan blir. Är man inte nöjd så är man inte, är man kvar med något man inte är nöjd med, då dör man lite varje dag och blir sedan bitter. Vem vill leva så?

Kloka tankar minzann. Jag somnade i soffan och skriver först nu. Du är inne på samma sak som jag varit innan och som Mann 40 plus. Vad är det värt. Vad får det kosta? Alla vill bli älskade och sedda. Får vi inte det blir det en saknad. Man kanske börjar strula runt.? Tänker att Mann 40 plus borde lämna bort barnen en eller två nätter och sticka iväg. Pengar är visserligen viktigt då men man kan göra mycket. Men vill man tillräckligt gärna vara ensam med partnern. Om man går på terapi och lär känna sig själv, blir man kär igen då? Tveksamt. Och ja, visst är det känslan av att riskera att aldrig mer få som oroar och tär. Inte som att sluta äta godis, utan att se att alla är bjudna till affären och kan äta hur mycket de vill, men jag får bara se på och inte smaka för jag kan bli sjukligt fet om jag ens försöker. Du man, kanske borde du lämna? Kanske borde jag.? Min är min bäste vän i världen. Din fru verkar inte kär i dig. Har du frågat henne vad hon känner.? Bett henne att vara ärlig? Det har inte min man. Vill du veta i så fall och är det viktigt för dig? Du kommer säkert som jag att lämna om du blir tokkär. Fast det blir jag aldrig, för jag känner mig själv. Har jag inte blivit det på alla år, så kommer det säkert heller aldrig att hända.

Har aldrig varit tokkär i min man. Vad jag minns i alla fall. Tror det är därför jag saknar nåt. Vad tror du? Men om jag kan blindhet vore det fantastiskt. Helst i kust honom.