Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Nej inte förbannelse. Om dessa trygga män gav kvinnorna uppmärksamhet, fantasi beröm och upplevelsen av att just deras kvinna är den mest fantastiska varelsen i världen, då skulle många kvinnor vara mycket nöjda. Trygg måste inte betyda tråkig. Om mannen och kvinnan har för avsikt att se till att berömma varandra varje dag och se till att båda uppskattar varandra kan det bli väldigt bra.

Jo men dessa män funkar inte så! Deras sätt att berömma är att styra upp så att det blir bra i den värld som de förstår! Vill du ha dagligt verbalt beröm så är det en annan typ du ska ha. Den trygga (trista) typen som du och hundratusentals andra svenska kvinnor faktiskt har valt visar kärlek på sitt sätt. Du ville ju ha honom för att han kunde ge dig och barnen trygghet!!

Tja, antingen stannar du kvar för bekvämlighetens skull, eller också lämnar du och börjar "leva"? Jag brukar säga att livet inte går i repris, lev här och nu Lycka till!

Tror att detta kan vara lika vanligt där det är ombytta roller. Kvinnan är trygg, tar hand om familjen och hemmet samt är att lita på. I denna typ av exempel så vekar det ibland vara så att vissa män tycker att kvinnan blir för och  vanlig och då speciellt när det kommer till sex. De vill ha en mer vild, galen och experimenterande partner för de tycker att hon inte vill testa eller göra saker i sängen som "andra kvinnor gör". Där har de männens "drogsug".

Det finns nog ingen som inte uppskattar uppmärksamhet, uppvaktning, bekräftelse, spänning, att få utforska, jag allt det som man upplever i en förälskelse. Men vad är det som säger att man inte kan komma ganska när även i ett fast förhållande. En förälskelse är en fas som för de flesta slutar i att den klingar ut efter en tid så det är inget bestående. Ett förhållande är steget efter om man lyckas överleva förälskelsefasen. Där kan man utveckla något djupare, större, tryggare. Ruset är nog borta men om båda hela tiden arbetar med att hålla förhållandet vid liv, och då så nära känslan av en förälskelse (med allt det man gjorde då) så är det inte som säger att man inte kan nå ett läge där ens partner (och naturligtvis man själv också) är både trygg och en "vild bekräftade älskare". Det behöver inte så i ett motsatsförhållande. 

Men det är svårt och "It Takes Two To Dance". Ser man inte om sitt hus så finns risken att man med tiden kommer sen sin partner mer som en mycket god vän, en livspartner, någon man älskar som en t.ex en familjemedlem eller mycket bra kompis, men inte som den kärlekspartner som man vill ha. Dvs man & kvinna. Det går inte att skylla på jämställdheten men jag tror att många har svårt att anpassa sig till vilka förväntningar som man förväntas leva upp till samt att vi matas via press, media och sociala nätverk hur "lyckliga och framgångsrika alla andra är" där det verkar som om alla andra lyckas med detta. Utom en själv.

 

Jo detta problem finns såväl hos kvinnor som män. Vild och galen älskare/älskarinna är svår att finna bland blöjbyten, nattvak och städning. Det konstiga är väl snarare att det funkar över huvud taget....för en del. 

Jag tycker du gör helt rätt att stanna om du vid en skilsmässa skulle få flytta till någonstans där varken du eller barnen skulle trivas. Boende och ekonomi är så väldigt viktigt tycker jag men du måste så klart fundera på vad som är viktigast för dig.

Jag lämnade och min "lycklighet" är ungefär lika stor som när jag levde i det dåliga förhållandet. I stället för relationsproblem har jag nu ekonomiska problem och svårt att hitta en bostad som vi trivs i. Så hade jag varit dig hade jag försökt bygga upp ekonomin först och sedan lämna.

Det är lätt att bli hemmavan. Men vänjer sig och intalar sig att det krävs mindre och mindre uppmärksamhet till partnern eftersom det verkar ju funka. Det ju ingen som klagar. Här ligger nog ansvaret (om man nu kan kalla det) på båda. Den som inte tycker att den får det den vill ha eller behöver har skyldigheten att säga till. Vi kan inte läsa varandras tankar och säger man inte vad man tänker eller känner (för man tycker det borde vara uppenbart) så tar man risken att partnern kanske missar det.

En del personer har tydligen svårt att berätta för sin partner att man behöver mer av kärlek, ömhet och "bekräftelse" eftersom det känns som att det blottar en typ av svaghet hos en själv. Att man är beroende av den andre och i sin vilja att vara stark och självständig så kan det slå omkull den balans man vill hålla. Man vill inte visa att den partnern har ens hjärta i dess hand och man är lite desperat på att få personens bekräftelse på kärlek. Men som det är i alla förhållanden så måste man våga älska för att bli älskad och det handlar mycket om att våga blotta sig även om att man kanske fruktar att blir sårad och lämnad.  

Den andre partnern är någonstans fult medveten om risken med att bli hemmavan och att ta sin partner för givet. Det brukar ibland märkas när partnern har kommit så långt att den vill lämna och då säger "jag vet att jag inte har...." Man kan fråga sig varför den då har låtit det gå så långt trots att den har känt av eller varit medveten om det. Tror att förklaringen kan ligga i en massa olika orsaker. Att man har tappat bort "det" på vägen för en lång tid tillbaka och ju längre tiden går desto svårare känns det att vända det och med tiden blir det ett sätt att leva. Man kanske inte ens ser elefanten i rummet och det tas aldrig upp. Så år en dag till, som blir en vecka och månader. Vi människor är väldigt lika men samtidigt unika som man kan skall aldrig generalisera. Men det verkar som om vi ofta hamnar i samma problem men där den personliga orsaken till det är individuell och lite mer unik.  Detta pga vi alla är olika, kommer från olika uppväxter (familj, personliga erfarenheter osv), har färgats att det vi har upplevt under våra liv och bär på eget bagage. Det som ofta drabbar en del människor är att man vänjer sig.

Man glömmer bort att man en gång kanske kämpade för att få det man har, hur mycket man ansträngde sig utan att tveka. Det som man idag tar för givet att det alltid kommer att finnas där. Det gäller stort som smått. Om vi hamnar i en situation där vi förlorar det så inser vi då ofta hur värdefullt det faktiskt var och att kanske har prioriterat fel. Att man skulle ha fokuserat på just "detta" som nu är borta istället för allt annat som nu i eftertankens kranka blekhet känns helt bortkastat. Det betyder inte att man skall sluta klaga och nöja sig med det man har. Istället handlar det om att ta en funderare över det som är viktigt här i livet. Vad är det jag INTE kan leva utan eller aldrig vill förlora.

Barnen är en självklar sak som ingen tvekar över. Vi har väl konstant dåligt samvete över att vi aldrig ger dem tillräckligt med tid. Och kanske kan vi skjuta på vissa saker som mest handlar om det materiella och kravet på att kunna visa framgång till fördel att vika en hel dag åt dem istället där det bara handlar om fokus på barnen, det dom vill göra. När det gäller kärlekslivet så verkar det som om man tror att man det finns en större tolerans och överseende eftersom det handlar om två vuxna. Och då är det väl inte omöjligt att man prioriterar på ett annat sätt. " - Uppvaktning och tillsammanstid skall vi självklart ha men jag skall bara först fixa...." och så går tiden och det blir skjutet på framtiden. Efter ett tag kan känslan att "det kanske inte behövs så mycket" infinna sig eftersom partnern inte klagar, och själv orkar man inte just nu och så blir det i princip aldrig av. Det färgar sakta av sig, man glömmer bort vad det var som gjorde att man föll för sin partner, hur det kändes. Istället så knatar man på och lever samt håller liv i förhållandet helt på den "djupa kompiskänslan". Trots att båda säkert känner att man har låtit "det" försvinna. Självklart färgar det också av sig på sexlivet eftersom man inte känner att ens partner inte har samma lust längre eller vill ha en (borttappad sexlust kan självklart också bero på andra saker) .

Som vanligt blir det alltid långt när jag skriver. Vill inte spamma er andra med mina låååånga inlägg men jag vill få fram hur jag ser på saken. Summa sumarum: Det går att vara både trygg och farlig. Men det kräver insikt, vilja och en hel del investering i partnern och förhållandet. Inte vid några enstaka tillfällen utan regelbundet. Det fina i kråksången är att när man väl har fått igång det så brukar det vara lättare att underhålla det. Och den positiva feedbacken skapar lust att fortsätta.

 

True.

Det är väl bara att inse ett par saker:

Att småbarn och den tiden förändrar oss som människor men även det sätt vi har lev innan. Att inget är som förut och att man startar ett nytt liv. Vilket innebär att man under en kanske lång tid måste prioritera om och man inte har samma frihet att vara spontan som tidigare. Där man får acceptera att sömn och mat kan gå före sex för en del personer. Att man inte skall se det som en katastrof eftersom det kommer bättre tider. Men även att man INTE får glömma bort närhet och uppskattning i vardagen (utan automatisktförväntan/krav på det skall leda till sex) för tid för närhet finns det alltid tid till. Det underhåller själva "detet" och när man får tid, ork och lust för sex så kommer det kännas mycket bättre för det flesta. Det gör även att de flesta får lust till att ha sex också. När det gäller sexet så kanske man också måste acceptera att det för tillfället är annorlunda. Det kanske inte finns ork eller tid för långa sexorgier utan man kanske måste köpa att de för stunden handlar om snabbisar när tillfället ges (Hej Bollibompa!), vilket även för en del faktiskt kan vara spännande. 

Att press och media lever på att sälja reklam. Och det kräver läsare och tittare. Det effektivaste sättet att locka dessa är att avslöja något, att spela på människors fruktan och nyfikenhet samt att utge sig från att kunna ge svar på de frågor som människor har. Men även att måla upp en drömvärld som i de flesta fall inte existerar. Så varför då inte visa vackra, starka, framgångsrika personer som lyckas med allt det som vi andra dödliga inte klarar. Och de gör det med en klackspark. Vem vill inte vara som dom? Men sanningen är nog att det bara är en bild som målas upp och att alla för eller senare ställs inför livets utmaningar. Tyvärr så blir denna fabricerade blid en "sanning" med tiden och alla försöker själva att leva upp till den, åtminstone försöka visa för andra att de har lyckats. Gärna på på FB osv. Men det gråts säkert lika mycket bakom gardinerna i 10-miljonsvillorna som det gör i alla andra hem. 

Dessa krav gör att vi ofta känner oss otillräckliga. Det skapar en press där vi förväntar oss att leva upp till dessa ideal. För vem vill "misslyckas" och dessutom visa/berätta det för andra? Det är först när t.ex alkoholen kommer in i bilden och en väninna eller killkompis vågar öppna sig som man får reda på hur det egentligen står till bakom den fasad man försöker hålla upp. Eller det har gått något år och det lyckliga paret i L.A med sin jättevilla nu skall separera eftersom han har haft en affär och han säger att hon aldrig ville ha sex. Då kanske vi höjer ett ögonbryn och tänker Oj! vem kunde ana. Men några dagar senare så är vi där igen i press och media och känner oss misslyckade när vi ser alla andra lyckliga människor som verkar lyckas och hinna med allt det som man skall göra. 

   

Sådant här är jävligt fult. Ni är egoistiska som tar upp den andra personens år av hans/hennes liv trots att ni inte älskar denne, och ofta levs det av personens perngar också.

Lämna så fort det går!